Dus kies ik zeilen als onderwerp. Omdat ik daar in m'n vrij tijd eigenlijk met meest bezig mee ben. En omdat ik op het web nog niet zo erg veel blogs heb gevonden die over zeilen gaan. Zodoende.

In mijn jonge jaren ging ik in de zomervakanties geregeld zeilen met mijn grootvader zaliger. Zijn boot was niet overdreven groot of luxueus maar wel bestand tegen weer en wind. Hij had het vaartuig in een opwelling gekocht en was er met het vorderen van de jaren ontzettend van gaan houden. Mijn grootmoeder durfde daarentegen het water niet op. Ze had te kampen met een onoverkomelijke fobie en was zelfs bang in een zwembad: overal zag ze slijmerige - maar ingebeelde - kwallen. De eerste tijd was mijn grootvaders beste vriend Peter nog meegegaan, tot die in een verkeersongeval zijn rechterbeen verloor en het te riskant vond om opnieuw het ruime sop te kiezen. Het zich alleen op zee wagen is niet verstandig en dus mocht, bij gebrek aan beter, kleine Rudy mee.

We bleven altijd een paar dagen weg wanneer we erop uittrokken. Voldoende drank en aardappelen vulden onze voorraadkast en vis vingen we zelf. Mijn grootvader hanteerde het roer terwijl ik er lustig op los hengelde. Na het binnenhalen van de nodige haringen en kabeljauwen bereidde ik aan de hand van Ons Kookboek eenvoudige maar heerlijke maaltijden. Al was ik op het vasteland geen visfanaat, aan boord van De Pladijs, zoals grootvader zijn boot had gedoopt, smulde ik ervan. Thuis durfde ik niet te koken na het lamsboutincident, hier was het de vanzelfsprekendheid zelve. Voor alles is nu eenmaal een plaats, tenslotte neem je ook geen douche in de woonkamer en kegel je geen lege flessen in de badkuip.

Tijdens de eerste vaartochten werd ik nog onwel door de hevige golven. Ik kotste talloze metalen emmertjes vol, die nadien werden geledigd in de zee. Soms kwam er een meeuw van mijn uitgebraakte brokken smullen, wat ik dermate walgelijk vond dat ik grootvaders luchtbuks nam en op de smikkelende zeeduif vuurde. In deze tijden zou er meteen een storm van protest opsteken als kinderen een onschuldige vogel neerknalden, maar toen kon mijn grootvader er alleen maar mee lachen. Zolang ik de getroffen meeuw maar opviste, van veren ontdeed en het taaie vlees bakte op het gasvuurtje in de kombuis, mocht ik mijn moorddadige activiteiten voortzetten. Ikzelf at er niet van, maar hij hield van het verse gevogelte, zeker na enkele dagen uitsluitend op vis te hebben geleefd.

Met het opdoen van de nodige maritieme ervaring begon de zeeziekte weg te ebben, en kon ik zelfs al liggend op bed het wilde wiegen van de boot verdragen. Mijn maag raakte alleen even in de knoop wanneer ik weer voet aan land zette. De roerloze aarde en statische kasseien waren bevreemdend, de starre ondergrond bracht me aan het wankelen. Het voelde onnatuurlijk. En saai. Het perpetuele deinen van de zee gaf me een gevoel van vrijheid. Niet alleen mijn lichaam was bezig met de niet-aflatende zoektocht naar evenwicht, ook mijn geest kende geen rust. Er waren geen dode momenten. Ik was nooit alleen met mijn gedachten. Naar de zin van het leven was je al varend nooit op zoek. Aan literatuur of poëzie was geen behoefte. Je vaarde, punt. Die zekerheid, die eenvoud, vind ik alleen op zee terug.

Nu nog denk ik met weemoed terug aan de tijden op die puike schuit. Het leven ontdaan van zijn franjes en onzekerheden: ik vis, dus ik ben.

nu iedereen de bunk heeft ingericht en de touwen opgerold op het dek liggen, is het tijd voor de luwte van gespannen anticipatie. de voltallige bemanning verzamelt zich in de campagne, de eetruimte naast de kombuis. zwijgend wachten we tot de eerste een poging doet het ijs van ruwe bolster te breken.

kapitein martin - eerder met dit bijltje gehakt - steekt van wal. hij rept over kalveren en hun moeders. wat anders valt er te doen in de wetenschap dat de komende drie weken het non-verbale overlevingsinstinct de overhand zal krijgen.

de koffie gaat onder een reutelende hoestaanval van de zelfbenoemde serveerster in het rond. het eerste blikje bier wordt opengetrokken. er zullen velen volgen die week. 

geanimeerd gaat john -'anything for a laugh'- neighbour tekeer. over zijn sexcapades met een zweedse huisarts en haar eenogige chihuahua 'momo'. over de londense brandweer met hun karakteristieke galgenhumor. over zijn wereldreizen. over zijn, over hem. ogen spieden. 'hoe kom jij hier?'

de teams worden ingedeeld. vier uur op, acht uur af. zeilen hijsen, kleine reparaties uitvoeren, de radar in de gaten houden, navigeren met de gps en af en toe proberen te verstaan wat er door de marifoon wordt gebruld. en natuurlijk thee zetten, voor de volgende wacht. de stadscowboy wordt ingedeeld met barend, nicolette, frank en john. vijf man. makkie.

zeebonk jelle checkt zijn g-shock en werpt een blik naar ketelbinkie barend, die grijnzend aan een zakmes zit te pulken. een stil signaal van actie. ze staan op en klauteren de stuurhut in. nicolette en frank volgen gedwee. moeillijk te zeggen wie wie is, van achteren. een tweeeiige eenling.

de weerfax brengt goed nieuws. krachtige pijlen vanuit het zuiden. droog en zonnig. de hele week. mooier kan niet.

aan de kombuis wordt opdracht gegeven om borden, kopjes en keukengerei vaarvast te zetten. houten latjes worden voor de kastjes geschoven. een touw gaat om het hengsel van de theeketel. in de kruiprumtes onder de stuurhut staan de blikken verf zo dicht tegen elkaar aan, dat het moeilijk blijkt ze weer los te krijgen. bagage ligt klem onder de bunks.

de zeilen worden van hun hoes ontdaan. de zware dieselmotor schiet aan. "laten we maar gaan dan", klinkt het uit een shagloze mondhoek. een spanjaard gooit de trossen aan boord.

los. weg van vaste grond. zeker voor een dag of vier, vijf. onderweg naar de eerste stop.

madeira.

Med kaffe och smörgås på altan, i småkyla och vårsol som bråka om sitt, en småhuttrande nalle kämpade för att ej blunda.

Ack du livfulla vår som bejakar kvinnor så vackra, med ditt ljus och ljuvliga blom, sedan kvinnlig fägring, 
lättklädd de är, som om de vore nakna, så förförisk och sommarvacker, som en dröm eller hägring,

Morgon kaffe smakar så gott, rykande hett från keramik kopp, solens strålar värmer då och då, dofter av perfym och vår, lättklädda fägringar förbi går, en djup suck av trängtan, någons närhets jag känner då, förälskelsens frö i mig sår - säg varför är det så? År efter år, var eviga vår?

Jag ska aldrig drömma om vår igen!
Nalle

Ljuslila syrener. Mörklila syrener. Vita syrener. De sista dryga två år och tre månaderna har du inte plockat några syrener och ställt på köksbordet. Du har suttit inlåst på Kronobergshäktet och Hinseberg Kvinnoanstalt under så lång tid nu. Jag föreställer mig att du glömt hur gott det doftar med nyutslagna syrener på våren.

Jag föreställer mig att du har vissa, diffusa doftminnen kvar, men att du glömt hur gott de verkligen doftar.

Jag drar in luften i mina näsborrar, blir helt uppfylld av den ljuvliga doften, samtidigt som jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag kunde ge dig denna doftupplevelse i Morsdagspresent!

Läs även andra bloggares åsikter om doftupplevelse, syrener, våren, morsdag, present, doften, minnen,

Jag har hållt fast vid min gamla systemkamera med macrofunktion, inte tyckt att jag behövt lägga pengar på en ny kamera när den jag har fungerat så bra. Men så upptäckte jag att de senaste åren har det knappt tagits några kort. Inte ens vid typiska photo opps tillfällen.

Orsaken? Ja, det är ju faktiskt orsaker, systemkameran är så otymlig (kräver sin alldeles egna väska), det är förbannat dyrt med både film och batteri och man måste komma ihåg att skicka iväg rullarna på framkallning OCH hämta ut dem när de är klara, vilket också kostar en massa pengar. Istället har de senaste årens foton kommit som bilagor i mailen, eller innan mobilkameran gick sönder några halvtaskiga från den. Så när pappa frågade om jag ville ha hans digitalkamera tackade jag ja. Jag har den alltid med mig, för den är ju så liten, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag tar bilder hela tiden, men om tillfället ges är den där, ready, steady, go. Och bilderna kan jag titta på direkt. Och batterierna är laddningsbara.

Jag gick i alla fall igenom mappen med majmånads fotoskörd och hittade en bild som på många sätt kommer att ge mig våren och solen åter under regniga dagar. Detta trots att jag egentligen inte alls gillar blombilder. (Tror det kommer sig av alltför mycket tvångsmässigt pusselläggande regniga dagar instängd i en stuga, surplandes på rödvin, där pusslet ofelbart bestod av 500 bitar klarblå himmel utan moln eller andra "störande" moment och resterande 500 bitar av storblomma med massa grönt gräs.)

Och även om jag darrade till på den undre bilden så tycker jag jag fångade ljuset. Och det är ljuset som fascinerar mig. Ser man rakt på det blir det svart, men sneglar man liksom under, eller på sidan om kan de mest underliga, vackra färgerna och formerna visa sig.

Jag väntade förra våren, men utan att något hände. Jag skickades till helvetet och det blåste hela sommaren. Vintern kom och klädde in mig i sina gråmulna dagar. Regnet stänkte ner från stuprännorna då jag gick förbi eller när jag stod som förstenad under de planlösa promenaderna. När det fusksnöade ner på stockhoms gator sjönk själen in i en bottenfrusen tystnad, så öde och kal. Som en radio som brusar i ett evigt eko från kosmos, utan riktning, vandrade jag mellan söders hus nätterna igenom.  

I gamla stan följde ögonen den breda fönsterkarmen i kapp med de jämna, lugna stegen. Huvudet vred för att kompensera vinkeln och hjärnan tänkte på den där karmen. Till slut stod den verkligen ut bland allt annat på gatan. För de flesta var det en karm till ett fönster. Men för flera tusen myggor och flugor var den kanske en landningsbana av koppar. Kanske var det en matplats. För spindlarna var det ett regnskydd och boende av hög standard. De kunde bygga bo och fostra många bebisspindlar i konsten att strypa andra, mindre djur. För den alkoholiserade mannen med plastväskan var det en sittplats mellan varven, då värken blev alltför påträngande. För regndroppen var det ögonblicket då det skulle krossas och splittras i tusen bitar på vägen ner från himlen. För han som ramlade då ölen tagit kontrollen över hans kropp blev den ett ärr ovanför ögonbrynet som skulle vara kvar hela livet. Är saker verkligen det man ser vid första anblicken?

Nästan som att jag smygtittande såg jag på han som stod där i skyltfönstret. Efter ett tag hade både fokus och skärpa ställt in sig. I spegelbilden såg jag en man som jag inte riktigt kände igen. Han var bekant och jag undrade var han hade varit så länge. Jag såg de händelser genom livet som format honom i hållningen han höll, på ansiktets ränder och i sättet han såg på skyltfönstret. Ibland måste man kanske dö för att kunna födas på nytt och jag hoppades att mannen i rocken som jag såg på förstod det. Jag ville börja tycka om honom igen.

Det som hände nästa vår var märkligt. Ni förstår, den våren kom solen med de finaste ögon jag sett. Solen förändrade allt. Solen hade långt hår och hette Monika. Efter vad som kändes som flera år av vintrar kom värmen tillbaka och jag vaknade en dag när jag stod vid statsmissionens bokhylla på hornsgatan. Jag gick ut på gatan och såg ett myller av ljus. Träden växlade i alla skiftningar av grönt och de sträckte sig upp i himlen och jag såg människor på gatorna. Och en dag kanske regnet slutar falla helt. Tack Monika.

Adam Tensta-konserten

En serie fotbollskul - efter invigningen på Ingarö IF

 På väg från invigningen av Ingarö IF

Let's walk home!

Skogen när den är som vackrast...

En grådvärg eller ett nedfallet träd..?

Blomster längs vägen

Någon lanskapsarkitekt som kan tänka sig göra en make-over av min bakgård..?

Behöver jag säga att min estetiska blockering har släppt..!? ;)   Det bara sprudlar ur mig och jag älskar det.

Inte utan min kamera - min devis idag. Hehe, den är en del av mig, mitt liv och de mina som faktiskt accepterat att ha en lins framför sig titt som tätt. Kommentarer och tankar kring mina bilder välkomnas och om inte annat så kan jag verkligen rekommendera alla att gå med i Fotomania.se - Mötesplatsen med känsla för foto.

Jeg ble inspirert av siste avsnitt i Ulmes innlegg «Gå til mauren og bli vis». Jeg kjenner meg godt igjen i de panneklask-øyeblikkene der man tar seg selv i å komme med åpenbare påstander og klisjeer. For min del er heisen et slikt sted og spesielt når vi er to som oppdager at vi begge vil med heisen og blir stående og vente sammen.

Heisen er nemlig veldig treg mellom 1. og 0. etasje selv om, og heller sannsynligvis på grunn av at, det fysisk sett bare er en halv etasje mellom de to. Det er dette øyeblikket - mens heisen viser 0. etasje, men dørene forblir lukket - som trigger disse ufrivillige uttalelsene hos meg.

Noen hopper rett på været, jeg har spesialisert meg på årstidene. Det er bare en litt mer kamuflert måte å prate om været på, men mindre åpenbar. Synes jeg.

-"Endelig er våren her!", pleier jeg å si.

-"Nå begynner vinteren å forsvinne."

-"Det er herlig å se solen igjen. Nå begynner lysere tider." osv.

Jeg har resirkulert disse standardsvarene så lenge at jeg ble rent satt ut da jeg forleden holdt på å prise at våren endelig var kommet. Jeg oppdaget at alle de fine frasene mine var utgått på dato. Vinteren er borte for lengst og våren har vært her en stund. Solen også, og det på tross av at jeg faktisk bor i Bergen. Så der sto jeg - forfjamset og overrumplet - og fikk ikke fram et ord. Det var den lengste pausen noen gang. Det var slik jeg oppdaget at våren er her.

]]> http://moniqas.wordpress.com/?p=1049 Tue, 13 May 2008 11:31:36 +0000 moniqas http://moniqas.wordpress.com/?p=1049 ja, idag gjorde jag saffranspannkaka. Var lite snäll mot mig och tog en "tub" risgrynsgröt och ägg och sen lite saffran och stekte små goda plättar. Sussade en stund på maten och nu känner jag mig lite i form igen.

Ska gå uti trädgården och kolla var jag ska så mina Zinniafrön. de är så vackra och tacksamma att så. Sen ska jag sätta sockerärtor tänkte jag och bönor. Ska sätta dom i pallkrage så jorden är lite varmare där.

Har även köpt squashfrön men de är ingen idé att sätta än. De kommer fortare om jag väntar till nästa nymåne. För det är ju då man ska så står det i bondepraktikan. =) Då är energin i rötterna. Därför man ska klippa håret då om man vill det ska växa fortare. Men har man en kort frisyr som man vill hålla kort ska man klippa sig i fullmåne. Ja det är mycket att hålla reda på vet ni om man ska gå efter gamla sägner och idéer.

Nu är det faktiskt lite varmare vind ute än det var igår. Verkar som den vänder lite. Vore skönt att slippa nordanvinden nu. Brr..den är inte kul.

ha det gott och lycka till med alla era projekt ute och inne!

*kram påer**

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Ur diksamlingen För trädets skull, av Karin Boye

På Karin Boyes hemsida kan man lyssna på en ljudfil där hon läser den första versen och ett par andra dikter.

och verkar inte veta åt vilket håll den ska fortsätta. Från helgens sommarväder, över +20, och morgonens -0,8 med hemska nordliga vindar, uppfattade jag det i alla fall. Nu känns det inte lika kul att bo i Norrbotten, trots att jag gillar vintern längtar jag alltid till sommaren när den hägrar runt hörnet, någonstans framför en. Det beror nog på att sommaren är några månader kortare än vintern och det är mycket som blir enklare på sommaren. Om vintern inte kommer när jag tror att den ska anlända inte blir jag lika besviken, för kommer gör den i alla fall. Till sommaren har man så stora förhoppningar, den ska vara solig, varm, vindstilla och så där underbart härlig som bara sommaren kan.

Var är värmen, vädergudarna får inte göra så här mot mig, varje år samma visa. Idag iklädde jag mig vinterjacka och handskar när jag cyklade iväg till sista dagen på mitt extra uppdrag, som jag haft i två veckor.

Det har varit lärorikt och trevligt. Branschmässigt är det helt olika den verksamhet jag arbetar med övrig tid.  Jag gillar verkligen att arbeta så här, det är nya upplevelser och nya verksamhetsområden, att få en inblick i allt detta ger mycket tillbaka och dummare blir man ju inte. Jag vill aldrig gå tillbaka och arbeta 100% på ett och samma ställe mellan klockan 08.00 till 17.00. Dag ut och dag in, varje dag året runt. Nej, nu när jag fått chansen att jobba med lite av varje och även sitta hemma och jobba en del av tiden, då mår jag gått. Jag jobbar inte mindre, men jag trivs bättre med mig själv och jag kan styra min tid på ett helt annat sätt.

Självklart beror det till stor del på arbetets karaktär och vilken roll man blir tilldelad och framförallt handlar det syvende och sist om arbetsmiljön och ledningen i det företag man jobbar, hur man trivs, inte minst genom arbetskamrater och chefens ack så viktiga roll .

Jag har fått chansen att se insidan av en verksamhet som jag aldrig tidigare haft inblick i , förutom att jag en gång på 90-talet köpt in tjänster av dem och den tjänsten var ungefär det jag visste om dem. Trots att det mesta varit rena grekiskan för mig, och fortfarande till stor del är det, har jag lärt mig och även förstått en del av den affärsgrenen. Ett mycket intressantare område än vad jag och säkert många med mig har trott.

Eftersom det är en till nästan 100% manlig arbetsplats har man ju alltid någon lite fördom och en har jag fått svart på vitt och får behålla och det gör jag för mig själv. Det är inget som stör mig nämnvärt men  en del andra skulle nog reagera på annat sätt än mig.

Imorgon börjar jag om på nytt och och växlar både arbete och arbetskamrater. Det känns roligt varje gång jag börjar om på en ny period.

Idag pratade jag med yngste sonen, som bor i Oslo, och han var på väg hem till Luleå för att hälsa på, samma helg som vi åker utomlands, han fyller år den dagen vi åker. Jag blev ledsen och tårarna låg och tryckte på, ett övertalningsförsök påbörjades för att få honom att komma  efter vi har kommit hem istället. Han lät inte omöjlig men flickvännen vill ju att han kommer och han längtar efter henne, men vi får se hur det blir. Jag såg att Norweigan kör ganska bra priser till Oslo, från Luleå, så jag får väl annars kolla upp det lite senare.

Margareta G som skriver:
-Gör bara såna saker som gör dig till en person som du själv skulle vilja vara med.
 

Nu blommar det på bra i trädgården =)) Dags att klippa gräset för första gången i år. Men ska spara det till i morrn tror jag =)

I övrigt är våren jobbig. Pollenallergi och kontaktlinser som krånglar är ingen bra kombination. Helgerna är uppbokade till max och bröllopsfester, fotograferingar och möten med nära och kära byter av. Det är tempo, det är ljusare och varmare och jag är rätt glad över att det blev som det blev.

Många tankar till Lisbeth och L idag!

Får hoppas att den där Anticimexkillen inte hittar något vi inte sett! Vore ju för tråkigt. Men jag tror det ska bli godkänt. =))

I går kväll var jag ganska mör efter sådd av solrosor, luktärtor, pionvallmo och utplantering av höstvädden dom jag förodlat.  På  http://www.odla.nu/  kan man göra många fynd och jag är förtjust i den svartröda pionvallmon och klinten i samma färg. Snyggt att blanda med limefärgad blomstertobak. =)

Min grannfru gav mig en akvelejplanta som också är svartröd. Ska bli spännande att se hur den ser ut =)
Ute är lite halvmulet så det kanske blir nån regnskur men vattna får jag nog göra ändå.

Nu får ni ha en fin tisdag och hoppas ni har det bra hos er!

*kraaam**

Innan utgång läste jag Jinges senaste blogginlägg-, "Jinges web och fotoblogg", om Aftonbladet och facistiseringen. Jag ville ha lite att tänka på under min promenad eftersom jag är "typ" dubbelt så gammal än Fröken H (min nyaste personliga assistent). Fröken H och jag tog höger efter att ha passerat innergården. Efter fem minuter log solen mot oss och tankarna mina gnisslade tänder över mitt urusla klädval. Att lättjan inte stoppade ut näsan på altanen innan vi gav oss iväg var bara att suga i sig. Det var första gången som fröken H och jag tog en promenad och för oinvigda är det dags för ett frågetecken nu. Det är väl inget märkvärdigt att gå på promenad med en assistent oavsett om man känner personen eller inte - kan tyckas! Förvisso är det ingen "big deal" men med ett gott samspel där "lära känna dig snack inte behövs" vet assistenten om promenaden ska ske under tystnad eller inte. Nu gick det kanon ändå.

Ju närmare skogen och ju längre ifrån lägenheten vi kom övergick mitt för dagarna negativa tänkande till oroväckande glädje. Va, fals! Jinges blogginlägg var också som bortblåst. (Ej på grund av ditt inlägg, Mr Jinge!) Under ömsom tystnad och ömsom fågelkvitter växlade jag och min assistent ord på vägen och jag började njuta av min promenad alltmer. Djupa andetag, in genom näsan och så ut genom munnen. En gång till, in genom näsan och ut genom munnen. Ah, sådär ja..! Det blev bara bättre och bättre och innan jag visste ordet av insåg jag att herr Thorén befann sig på en skön kvällspromenad, dock för varmt klädd, med tillhörande fågelsång. Kan det bli bättre!? Undrar om det är det här som kallas för våren?

Glad vår!
Nalle

Har grävt vid staketet och planterat lite buskar som jag tagit skott från äldre exemplar.  Plus lite annat rensande. Har inte klippt gräsmattan än för det är s mycket gullvivor och jag vill ha dom några dagar till. De är ju så himlans vackra. =))

På fredagen firade vi min äldste son som fyllt 25 år. Det var ju ett himlans otur med vädret kan man ju säga. Precis klockan 14.00 stod regnet som spön  backen och det blev iskallt ute. Som tur är har ´hans svärföräldrar stort och gott om utrymme så 30 personer fick plats inne,  som tur var. Sonens svåger har fyllt 30 så han firades också iefterskott och killarna hade gjort så god mat. En italiensk buffé och jag hade bakat bröd till. En paj med kirschkål fanns så klart med.  Den var supergod!

På lördagen var det Vårmarknad i stan och vi gick en sväng. På tillbakavägen köpte vi tradionsenligt munkar och vår favoritleverantör stod där med sin gamla husbil och hade lång kö. Men deras munkar är verkligen värda vänta på.  Andra vi provat när "de" inte varit på marknaden har inte varit i närheten i smak av deras, utan har smakat så där lite pulveraktigt. Munkarna intogs senare med tävlingen att "inte slicka sig om munnen" *S* men jag klarar inte en sekund knappt. *S* Killarna däremot såg ut som riktiga sockerråttor och mumsade på. Fattar inte att de kan låta bli!?!?

Igår skjutsade jag hem son och hans sambo. Han har byggt en "kryddstege" som man kan ställa mot väggen. Den blev jättebra och han ställde upp sina kryddor. Jag skickade med citrontimjan som jag delat på. Den är verkligen smakrik och god att ha i sallader och till fisk bland annat.

Det var lite om helgen, Nu ska jag göra min yoga i i soluppgången och sen frukostera. Måste komma ihåg att ta på mig stegräknaren. Vi har en intern tävling på avdelningen i maj. Så det är bara att knata på och se hur många steg det blir på 31dagar. *S* Har inte gått så himla mycket i helgen förutom promenaderna som brukar ligga på omkring 5000 steg, men är uppe i 22 000 drygt på sen första maj. Alltså i underkant. Men det ska bli andra bullar nu!! *S* Igår närjag var i trädgården så hade jag inte på mig den och det är väl rätt för det räknas ju inte som promenad även om man kliver hit och dit?

Önskar er en fin och bra måndag på alla sätt! Ha det gott! *kraam** =)) Det är så häääääääääärligt nu!!

De Vlietvaart, onderdeel van Stichting De Ooievaart, heeft de historische bootverbinding tussen Den Haag, Delft en de sluis van Leidschendam in ere hersteld. De Vlietvaart vaart met een gemotoriseerde trekschuit op zaterdagen een dienstregeling tussen de Haagse Bierkade en de Oostpoort in Delft. Op zondagmiddagen vaart de Vlietvaart vanuit Den Haag over de Vliet richting Leidschendam-Voorburg. De volledige dienstregeling is te vinden op de website van De Vlietvaart.

Terug in de geschiedenis met de trekschuit
De Vlietvaart heeft in 2007 het schip Hadrianus laten bouwen naar oude tekeningen van trekschuiten, om zo de oude trekschuitroutes over de Vliet opnieuw te gaan bevaren. Tijdens de vaarten wanen de gasten zich terug in de tijd en vertellen gidsen verhalen over heden en verleden.

Een dagje Delft of Den Haag
De Vlietvaart vaart een dienstregeling op verschillende tijdstippen op zaterdagen en zondagen. Op deze manier is het mogelijk om op een originele manier Delft of Den Haag te bezoeken. Men kan kiezen uit een enkele reis of een retourvaart, terwijl het ook mogelijk is een vaart met De Vlietvaart te combineren met lijn 1 van de HTM.

Wandel- en vaararrangement Historisch Voorburg
Op elke laatste zondag van elke maand organiseren De Vlietvaart en Residentie Ontdekkingen een bijzonder arrangement: varen vanuit het centrum van Den Haag naar het Huygensmuseum Hofwijck in Voorburg met aansluitend een wandeling door het historische centrum van Voorburg onder leiding van een gids.

De afvaarten op elke laatste zondag van de maand voor dit bijzondere arrangement zijn om 14.00 uur vanaf de Haagse Bierkade (Centrum). Om 15.00 uur legt de boot aan bij Museum Hofwijk, waar een gids de gasten meeneemt voor de historische wandeling. De gids vertelt mooie verhalen en anekdotes over de historie van Voorburg. Er is veel te vertellen zoals de ontstaansgeschiedenis van Voorburg. Voorburg ontstond rond het begin van onze jaartelling als meest noordelijke markplaats (Forum Hadrianum) van het Romeinse rijk rondom de Corbulo-gracht.

Reserveren
Vooraf reserveren voor vaarten met De Vlietvaart wordt aanbevolen. Reserveren kan via alle Haagse VVV's of telefonisch op nummer 070 - 338 5800.

Meer informatie via www.vlietvaart.nl

- Har vært ein tosk
syns synd på meg sjøl
har vore døv og blinde.

- Har vore på leit etter
noke eg har kalt identitet
Harholdt på å drukna i ein pøl
av sjølmedlidenhet.

Refr.
Nå ser eg solå
nå kjenn' eg varmen
nå hør eg byen
musikken og larmen
Nå ser eg sol å

nå kjenn eg varmen
eg kjenne det krible
nå skrur eg på sjarmen
og går ut.. ..

- Har hatt det fælt
Har gått rundt meg sjøl
og bare glodd i speilet.

- Har gravd meg ned
Har grubla og tenkt
men aldri kjent meg heile.
- Då kom du og trakk fra gardina
så lyset flomma inn
Du sa eg va flott, og det va mange
som trengte varmen min.