Efter det var det hem igen och packa in Kurt som rosslar så otäckt när han andas :-( Han var dock pigg nog att ge mej ett rejält nyp i handen.
Han har nu fått en penicillinkur av Veterinären som han ska få i tre dagar men sen hänger det på honom om han kan vända infektionen eller inte. Man bör se en förändrig till det bättre inom 3-4 dagar men blir han sämre så måste han få somna in :-( I annat fall kommer han sakta kvävas för att han får svårare och svåre att andas :´-(

När jag var klar med Kurt så tog jag en sväng till Rusta i jakt på pyams till lillkillen. Deras pyamasar är mycket bra i pris och tunna vilket är ett måste för att han inte svettas. (Hans kropp kan inte reglera värmen ordentligt)

I övrigt har jag lagom ont i skallen efter att ha sovit illa och stressat + den kassa maten som jag stoppade i mej för att jag tycker det är gott även om maten i sej är kass :-/ Jag lär mej aldrig...

Jag övervägde ett kort tag att stanna och plocka upp undulaten men jag var sen till mitt träningspass och ilade istället iväg med väskan över armen.

Vad skulle jag ha gjort? Jag hade ingen bur och kunde knappast ta hem den. Inte kom jag ihåg vem som höll i räddningsaktionen heller.

Jag har haft undulater. De bodde i mitt kök när jag läste på universitetet när jag bodde i en stad söder om Stockholm. Mot slutet av terminen inföll en fältkurs under ett par veckor. Vad göra med två undulater och två katter? Lillbrorsan, tjugo, kallades in som lägenhets- och husdjursvakt.

Efter en vecka i fält ringde jag hem.

"Hur går det?"
"Ähum, hmmm ..."
"Jaaa, är det problem, eller ...?"
"Ja, jo, alltså. [Paus] Jag glömde stänga dörren till köket häromdagen. Hmmm. Och, den vita undulaten är försvunnen ... men det finns lite vita fjädrar på burens botten."
"Va, har katterna ätit upp den?"
"Ja, jag tror det."

Vad säger man??

"OK, har du kommit ihåg dörren sen? Hur mår den blå?"

"Jo, det har jag gjort och den blå verkar ta det bra men är kanske lite nervös när katterna är i köket."
"Vem skulle inte vara det."
Brorsan var märkbart lättad över att jag inte skällde ut honom.

Några veckor efteråt fick jag besök av en dammsugarförsäljare - ett utdött släkte? - och av någon anledning kom vi in på ämnet undulater och katter och jag nämnde vad som hänt. Han sålde ingen dammsugare till mig. Efter ytterligare ett par veckor kom han tillbaks, den här gången hade han en kollega med sig som öppnade samtalet med "Men jaha, det var här katten hade ätit upp undulaten!"

Hoppla! Jag köpte ingen dammsugare den gången heller.

Mikaela

Må teste ut vannet først, og smake på det for sikkerhetsskyld! Egentlig drev mamma (det er hennes hender) på med å vaske silkeskjerf, men så kom Ludde flaksende, og krevde et bad. Og det må han jo få lov til!

Han blåser seg opp, og ristegufser seg litt...

...før han er klar til å hoppe i.

O soooole mio!

En liten dans i dusjen

Ristehufsing

Må passe på å bli ren under vingene også

og magen!

Ferdig med bad, blid og fornøyd

Ludde midt i en rist

Så, søt fugl eller hva!? :)

Fuggærn, ved navn Mayra, har rukket å bli tre og en halv måned ung og er en aktiv liten krabat. Etter stort frafall av fjær har den turkise fargen gått mer over i grønn. Stripene på hodet er borte (et tegn på at hun ikke lenger er en baby), men ellers er hun ganske lik seg selv. "Hun" skriver jeg. Det er her kjønnsforvirringen kommer inn. Da vi kjøpte Mayra fikk vi nemlig beskjed om at det er en hann. Sønnen min ønsket seg jentefugl, men jeg fant ingen i passende alder. Sønnen min insisterte på å beholde navnet han hadde valgt på forhånd uansett, så da ble det hannundulaten Mayra. Og det skal vi nok være fornøyde med nå, for ting tyder på at dette altså er ei jente. Eller?

Jeg ble fortalt av oppdretter at guttefugler blir blå på området over nebbet (vokshud heter det visst). Jentefugler har en hvit kant rundt vokshuden. Mayra var altså litt blålig på neseområdet den gang, men nå er det ikke mye blålig igjen. Vokshuden er brunbeige og jeg kan da tydelig skimte en hvit kant der. Altså ei jente!?

På nettet finner jeg den ene siden etter det andre om hvordan finne ut kjønnet på en undulat. Det gjorde meg ikke så mye klokere, for det finnes stadige unntak fra reglene. Og på bildene jeg finner har også hannene en slik hvit kant rundt "nesa". Dette skal ikke være enkelt.

Et annet kjennetegn på jenteundulater er at de biter hardere og er mye mer interessert i å bite og smake på alt mulig. Til dette kan jeg bare sukke tungt og si "JA!". Uten at vi har noen å sammenligne med (Mayra er vår første og eneste undulat) vil jeg likevel påstå at dette stemmer svært godt med Mayra. Hun kan nemlig finne på å kaste seg mot hånden min for å bite meg hardt i fingeren. (Ikke at det virker som hun gjør det for å være slem, det ligner mer på lek.) Sitter hun på skulderen min kan hun plutselig hogge til mot siden av halsen min (au!) og dette gjentar hun helt til jeg ikke gidder mer og får henne inn i buret for å få fred. (Mayra er sta, men det er jeg og.) Min kjære venninne Chanel var her og passet Mayra i påsken. Hun fortalte at Mayra var fryktelig interessert i å nappe henne i øyevippene. Og hun gir seg altså ikke selv om du sier både nei og fy og vifter henne bort.

Korktavla mi har snart ikke kork igjen. Det er nemlig Mayras nye hobby å sitte på kanten av den og rive av korken. (Nevnte jeg at jeg støvsuger ofte?) Dessuten er det innmari moro å turne i dingeldangelet som henger i stuevinduet (lysholdere og sånt).

Og i går var en merkedag i Mayras liv. Hun sendte nemlig sin første epost - og det til tante Chanel! (Den var ikke ferdigskrevet, men hvem bryr seg om slike små bagateller?)

Men altså, kjønnsforvirringen har roet seg litt og vi har mer eller mindre vennet oss til at Mayra er jente. Så gjelder det å se om det plutselig forandrer seg igjen. Det eneste jeg vet er at Mayra neppe bryr seg.

Mayra har blitt riktig tam. Så tam at han ser det som sin rett å være ute av buret mesteparten av dagen (jeg skjønner den, egentlig), tråkke oppi tastaturet på laptopen (absolutt ikke lov!) eller sitte på hodene våre uansett hva vi driver med. Blir han jaget vekk fordi det ikke passer så bra akkurat da er det masse kjeft å få. Og så: nytt forsøk. En sta liten fuggel.

For tiden er det myting på gang. Om jeg så støvsuger to ganger om dagen er det uansett alltid en drøss med små, hvite fjør rundt på gulvet. Det går forhåpentligvis over snart. Mayra gjør sitt for å bli kvitt de små hvite (ikke de små grå altså, som enkelte andre prøver å bli kvitt): Hvert ledige øyeblikk blir brukt til å lete rundt på kroppen etter fjær å nappe ut. Ja, unntatt når det er en laptop som er framme, eller middagstallerkener som må utforskes. Forrige dagen fikk vi vaniljeisflekker på den rene klesvasken og på tv-skjermen, etter et lite fall ned i en dessertskål.

Men tam er fuggærn altså blitt. Det er stor stas å sitte på hoder, på skuldre, på hender, på føtter og aller helst skal det smakes litt på hår, klær og hud. Lekeslåssing driver vi også med og jaggu har det lille kreket lært seg å bruke nebbet.

I dag ble vi uvenner en stund. Det var ikke min feil, men tror du fuggærn hører på det? Jeg sto der helt rolig og uskyldig og vasket opp. Mayra kom flygende og satte seg på hodet mitt. Ja ja, tenkte jeg, du får bare sitte der. En kort stund var alt bra, men så...

Mayra fant plutselig ut at oppvaskvannet så spennende ut. Det hvite skummet på toppen lar seg sikkert lande på. Men selv for en bitteliten fugl er det ikke lett å gå på vannet, og dermed ble det ufrivillig bading. Gudskjelovogtakk for at vannet ikke lenger var brennvarmt, men det var tydelig ille nok. Skrikende fløy han rundt i leiligheten før skrivebordslampa ble inntatt (fast plass). Der satt det lille kreket og så fullstendig sjokkert ut, mens det dryppet såpevann. Jeg kunne ikke gjøre annet enn å fange han inn så jeg kunne få gitt ham et lite bad - i såpefritt vann. Det gikk til slutt, men etter det var det ingen tilgivelse å få. Mayra fløy inn i buret sitt og satt der lenge og bare så hatefullt ut på oss og verden.

Et par timer etter virket det som alt var bra igjen. Mayra fikk sin hevn ved å bæsje i mitt nyvaskede hår og dermed er vi visst skuls.

Og sånn går altså dagene...

Vecka 9/08 - Djur

Har du några djur, ras och vad heter de?
Just nu är huset ganska djurfritt. Hushållets minsta invånare är en undulat i behov av äldreomsorg. Finns det handikapp anpassade burar?

Är det nåt djur du skulle vilja ha, vad?
Jag skulle vilja ha en häst, om det inte var så mycket att göra. En hund, om de inte var så dyra. En katt, om de inte blev överkörda hela tiden...

Är det nåt djur du INTE skulle vilja ha, varför?
Alla former av smådjur, som hamstrar, råttor, kaniner och marsvin. Jag hatar att städa burar, och hur kul är de egentligen?

Om du fick vara ett djur en dag, vilket, varför just det?
En dag... hade vi talat om för alltid hade jag ju valt björn (som jag skrivit om tidigare i ett inlägg) men en dag... Katt kanske? Sover mycket och gör vad som faller den in.

Finns det något djur du är rädd för, vilket?
Rädd? Nej, egentligen inte. Men jag har väldigt svårt för kackerlackor och djur som kryllar; myror, gråsuggor, silverfiskar osv.

http://mlilja.net/tjejsnack

Dagen har vært hyggelig, til tross for at forkjølelsen er like plagsomt tilstede. Dajmkaken smakte nydelig og er nå borte, med hjelp av hyggelig nabobesøk. Vi rakk bare å se litt av filmen, men besøk er mye koseligere så det er ikke noe offer, akkurat. Poden føk rundt her med Mayra på hånda og "viste ham leiligheten". Stor stas, det virker som fuggærn begynner å bli tammere. Når jeg sitter ved pc'en kommer han ofte flyvende bort og sitter på lampa og kikker på meg. Så flyr han ned og tasser over tastaturet mens han hakker etter neglene mine, som for å få meg til å slutte å skrive. Artig! Kanskje han vil blogge? (Dessuten bæsjet han på 4-tallet. Lurer på om det var et skjult budskap i det?)

Det er jaggu kjipt å være så tett i nesa. I kveld måtte jeg til med nesehorn og saltvannsblanding. Etter litt hosting og harking av saltvann (æsj!) fikk jeg teken på det. Det funker som det skal, men like etterpå er jeg stadig tett i det ene neseboret. Det er til å bli gal av. Det hjelper ikke med otrivin, mentholatum eller saltvannsskylling. Hva gjør man da?

Legger seg, er sikkert svaret.

Nå er det snart helg! Hurra. Og jeg har vært 37 i hele dag og merker ingen forskjell. :)

I begynnelsen satt han bare der på pinnen sin og kikket undrende rundt seg. Sikkert mange nye inntrykk å bearbeide. Dag 2 satt han litt på fingeren min mens jeg pratet med ham. Jippi! Men han er ennå ikke helt håndtam. Som oftest kjefter han på meg hvis jeg kommer for nærme, men jeg gir meg ikke. Vi bytter på å sitte der og prate litt med hånda inni buret, poden og jeg. Nå har han begynt å kvitre når vi kommer hjem etter å ha vært ute. Det er koselig, det! :)

Siden det er fredag, handla vi inn en pizza på nærmeste kebabsjappe og på veien raska vi med oss en dvd som underholdning. Det ble den første Crocodile Dundee-filmen. (Ganske moro å se igjen de gamle filmene sammen med poden.) Store deler av filmen foregår som kjent i Australia, og det er jo der vår kjære undulat stammer fra. Og ganske riktig; da Dundee og journalistdama strena rundt i bushen og lyttet til fuglesang og dyreliv, gikk Mayra bananas i buret sitt. Det var masse kvitring, fløyting og flaksing fram og tilbake. Stakkars forvirrede sjel.

Fuggærn har forresten humor. Da jeg satte på 'Nytt på nytt' var skravla i gang inni buret. Det virker som han har mye på hjertet, men intet gjenkjennelig så langt. Det kommer nok, bare noen fredagskvelder til nå - så får vi sikkert showet i reprise.

Som alle nybakte foreldre vil vi gjerne dele det nye vidunderet med alle, så her er altså Mayra:

Om kun få dager får vi et nytt familiemedlem i det Lothianske hjem. Etter nøye overveielse har vi kommet fram til at det er uaktuelt med hund, selv om poden ønsker seg det aller mest. Katt kan vi ikke ha. Hamster slo vi også fort fra oss. Ilder har vi prøvd før, det var veldig koselig, men også ganske styrete. En kort tid hadde vi rotter, men det var et prosjekt vi helst vil glemme.

Men undulat er tingen! Håper vi. Det er i hvert fall planen at det flytter en liten undulatfrøken inn hos oss i løpet av uka. Og denne frøkna bør jo ha et navn. Vi har noen forslag, men har ikke bestemt oss helt.

Derfor spør jeg Eder: Har du forslag til artige, orignale og passende undulatnavn? Det kan gjerne være et kjønnsnøytralt navn. Navnet bør være kort og greit, altså ikke mer enn to stavelser. (F.eks. Fido, bare at det selvsagt er uaktuelt i dette tilfellet.)

På Genusvetenskap ser vi kön som en social konstruktion och vi läser om hur kön har sett ut i olika tider på olika platser. Kursen är uppdelad på fyra delkurser. Under delkurs 1 fick vi lära oss olika begrepp och sätta oss in i olika feminismer. Dessutom fick vi skriva argumenterande tal och sitta i debattpaneler. Den här veckan började delkurs 2. Den är kort och intensiv. Jag tror att jag aldrig har läst så mycket på så kort tid som jag har gjort under den här veckan (som inte ens är slut)! Delkurs 2 heter "Kön i historien" och vi har tittat på franska revolutionen och Sveriges stormaktstid. Än så länge. Idag var det seminarium, det är det varje vecka. På seminarium diskuterar man i klassen det man har läst, och visar att man har reflekterat. Seminarierna är examinerande, så det gör dem extra läskiga. Jag vet inte om någon hörde vad jag sade idag, för jag har lock för öronen och har svårt att höra min egen röst.

I onsdags hittade mamma en undulat på vår balkong. Hon tog in den och bad mig hämta transportburen i källaren. Jag gjorde så, och så lät vi undulaten hoppa in i transportburen. Igår bytte jag mot en kaninbur, för kaninburen är större. Undulaten, som jag kallar Kyuuri, bor i mitt rum. Vi har satt upp lappar i grannskapet, och imorgon skall jag kanske sätta upp lappar i Högdalen och Stureby också.

Det var väl ungefär vad jag har sysslat med. Vad har ni gjort?

Mikaela 

Vårt första djur var en katt, den hette Svartis, och hade mamman några portar bort. Hon hjälpte honom lära sig jaga genom att komma hem till oss med möss åt honom. Innan han kom hade min stackars mamma fått göra det mammor vill slippa: beröva sitt barn något de fått i gåva.

Storasyster hade kommit hem, glädjestrålande, med en kattunge. En ”snäll” granne hade gett henne den. Så otroligt grymt att ge bort något så underbart till en liten en, utan att först kolla med föräldrarna. Han trodde väl det var ett enkelt sätt att lösa ett problem på. Systern fick gå tillbaka och lämna igen den. Strax därefter kom Svartis, eftersom skadan liksom redan var skedd. Vi blev ett djurhushåll. Vi hade alla de sk barndjuren: hamster, marsvin, kanin, fisk, fåglar, hundar. Svartis var en tålig kompis som faktiskt föreföll att uppskatta att vara levande docka. Han fick åka dockvagn och fanns med i hela min barndom.

Jag ville helst av allt ha en chimpans.. En egen liten apa som behövde mig och som jag tog hand om, som kunde förstå så mycket. Jag hade en liten Nicko, en apa av tyg fylld med träkrull, som jag älskade. Senare slutade jag vilja ha en chimpans, för jag läste mig till hur handeln gick till. För att kunna ta ungen från mamman måste hon skjutas. Och sen dör tre av fyra i transporten. Sju chimpanser måste alltså dö för att en ska komma till Sverige... Vad gör såna siffror för djurförsöksstatistiken?

Närmast i min önskan om en kompis, efter apungen, kom den talande papegojan. Pappa tog mig till en djuraffär för att se på fåglar. Vi köpte en fågelbok, och råddes att skaffa lättskötta fåglar att ”börja med”, så det blev zebrafinkar. De skulle vara lättast, skrev boken. Men de är knappast några människoälskare. De blev en flock, pep och skrek, och skräpade ner. De blev många, och jag lärde mig en del, men egentligen var det inte något jag i efterhand tycker att det var värt besväret.

Som vuxen lånade jag hundar ibland, men var djurfri student. Lilla barnet växte upp med stort akvarium, och vi hade en liten axelotl. Hennes största behållning då var fiskmaten som tydligen smakade utsökt och fick låsas in. Sjögräs har alltid varit hennes grej.

Exakt hur det kom sig att undulaterna flyttade hem till oss minns jag inte. Jag tror det var en klasskamrat till barnet som behövde bli av med sina. Grannarna hade en liten undulat som var helt otroligt tam. Den hade vuxit upp bland de fyra barnen, och brukade leka kull med yngste sonen. Han kröp på alla fyra, och den sprang efter och jagade honom, och tvärtom. I köket ville han få spaghetti, och om någon talade i telefon satte han sig på axeln och skrek i luren.

Och grannen brevid hade nymfparakiter som vi skötte när de var borta. Så efter en lång period när det räckt och fascinerat med bara en vandrande pinne (som fick gå med ut på promenader, och snabbt flyttade till palettbladet i en kruka och fick letas rätt på i något tak innan man vågade dammsuga), blev vi med fågel.

Det var inte värst länge jag klarade av att ha undulater i bur. Burar bekymrar mig. Sebrafinkarna hade fått en voljär på två meter i mitt rum av pappa och farfar. De nya undulaterna fick helt enkelt en öppen burdörr. De bodde överallt, och eftersom vi lånade den tama grannundulaten, som visade dem att det inte var farligt att äta från händer, blev de tama. De fick flytta in i köket som snart blev en voljär, hela rummet. Överdriven som vanligt skaffade jag en enorm tallgren (nedblåst) som monterades upp i taket. Där bodde de, och blev fler genom avdumpning, ett mycket vanligt fenomen bland ”barndjur”. Till nästa flytt bestämde jag mig för att det fick räcka, och gav bort dem, under förevändning att vi inte kunde ha fåglar om hon ville ha en katt. Efter kanske ett halvår helt djurfritt kom grannen med en bättre begagnad katt på sju år som var livrädd för att gå ut men helt sagolikt mysig. Vi kopplade henne och påbörjade aktion rehabilitering: Vi tog med henne ut på ängen bakom huset och satt där med henne. Hon låg platt mot backen och grät tills vi bar hem henne igen. Allteftersom började hon att själv åla sig hemåt, och snart kunde vi bara släppa ner henne och följa henne hem.

Cissi dök upp ett år senare, på eget bevåg. Hon var precis tvärtom: en etablerad utekatt som bara hälsar på för att få mat, vatten, värme och omsorg några dagar i stöten. Vår första katt förstod plötsligt, genom observation, att naturen utomhus är något man som katt ska gilla, och började uppskatta att gå ut, och tala om att vi borde öppna dörren åt henne. Den dag hon kom in med en levande mus visste vi att hon hittat sin plats i ekologin. Helt antropomorfiskt måste jag tillstå att hon verkade oerhört nöjd med sig själv efter förättad måltid. Hon blev en mycket annorlunda katt efter det.

Utom katterna omger vi oss numera med en hel drös andra djur; det är bara det att de inte bor inne. De är inte våra. På ett av fönstren har vi ett fågelbord i genomskinligt plexiglas, fäst med sugkoppar. Hungriga fåglar meddelar sin närvaro från tidiga morgnar med att ihärdigt picka i sig frön. Ibland har jag trott att det regnat ute när jag vaknat, av ljudet av små näbbar. Precis som på förra stället vi bodde räcker en talgboll för att hackspetten ska dyka upp. Det är fascinerande att se deras gigantiska kroppar hänga från den lilla bollen medan de äter. Fördelen är att de är vilda. Om vi reser bort klarar de sig ändå. Jag slipper dammsuga och skura efter dem. På förra stället var det duvorna som kom oss fysiskt närmast. Vi hade lämnat en rejäl blomkruka ute under vintern, och när våren kom fanns det redan duvungar på plats! Då blev det faktiskt lite för nära. Jag ville ju inte störa dem, men ville hemskt gärna ha balkongen.

Ekorrarna leker i träden bakom huset. Och undefär två gånger i månaden står rådjuren nedanför fönstret och betar. De gillar äpplen. Att de finns just här beror mest på kolonilotterna strax intill, men där är de skadedjur, här är de naturens under och får knäckebröd.

Det lustigaste djuret vi har är grävlingarna. Jag blev helt ställd, när jag hörde dem första gången. De låter inte som något annat jag någonsin träffat på. Det tog flera veckor innan vi förstod vad det var. De var arga på varann och tjattrade upprört vid 2-3 tiden på natten. De låter lustigt mänskliga i röstläge och artikulation mellan varven, med tillägg av helt otroliga små läten. Men syns gör de inte mycket.

Dottern påminner mig om att inte glömma Hoppe. Vi bodde tidigare på Lappkärrsberget i Stockholm. Stora delar av staden översvämmas av vilda kaniner i olika form och färg. Vid vår badplats hittade vi en liten svart kanin. Vi lockade fram den från den plats under en grön Bajamaja där den hittat ett lämpligt hål, med lokala maskrosblad, och la min jacka över den. Den fick följa med hem, och vi inredde balkongen till kaninbur. Den var på det stora hela relativt nöjd, men mycket bestämd av sig. Dottern skrattade gott åt att Hoppe en dag attackerade min häl, men jag vet fortfarande inte vad som skrämde den lille. Polisen ville inte alls ta hand om vårt lilla hittegods. Vi frågade om vi skulle släppa lös honom igen om ingen hörde av sig, men kaniner är ohyra här, eftersom de inte borde bo ute. Kanske de konkurrerar bort vilda harar på vissa platser?

Nu väntar vi med spänning på Guevaras och Mandis ankomst. Jag har saknat marsvinskurret. Katten som jag lyft ned från tangentbordet sex gånger medan jag skrivit får hålla sig undan från mitt rum, och med den nya självsäkerhet hon skaffat sig kommer det inte passera utan protest. Hon väcker numera dottern mitt i natten genom att slå henne i ansiktet. Det är ju lekdags. Sedan något år tillbaka tänder vi lampan i dotterns rum med stor försiktighet. Knappen sitter inklämd bakom en hylla. Där sitter minitigern på vakt och sätter klorna i en när man intet ont anande (man glömmer ju efter en tid av fred) stoppar in handen. De berikar våra liv, de små. Ju mer vi ser av deras personlighet desto häftigare är det att följa djuren. Lustigt att jag aldrig levt så nära naturen som efter att vi flyttade till storstaden.