Till min förskräckelse har jag upptäckt att vissa människor här på internet inte vet sin plats.

Se efter själva! Gör bara en enkel sökning på orden "Världens bästa blogg". Ni kommer inte tro era ögon. Den äkta bästa bloggen, som just nu strålar ut sin fullkomlighet mitt framför era ögon, kommer upp först som femte träff! Innan den kommer två andra sidor, båda med namnet "Världens bästa blogg"!

Vad är det egentligen frågan om?! Det förstår väl varenda människa, att det bara kan finnas en blogg som är den bästa! Dessa avskyvärda bloggare har fått för sig att deras värdelösa bloggar skulle kunna jämföra sig med vår! Detta är befängt!

Deras sinnen är fördunklade av djävulska påhitt, deras själar är för alltid förlorade att brinna som torra höstlöv i en masugn. Ingen kallar sin blogg för Världens bästa blogg ostraffat. Ingen och återigen ingen! Jag och Pontus regerar tyranniskt över universum och kommer aldrig att tolerera dessa enorma snedkliv.

Till alla er trogna läsare vill jag bara meddela att ni inte behöver oroa er eller känna er förvirrade. Detta är den rättmätiga Världens bästa blogg! Förvirrade hycklare kommer att avlägsnas skoningslöst.

/Tsar Petter den obarmhärtige

Vasemmistoliiton eduskuntaryhmän puheenjohtaja Annika Lapintie lauantaina Lounais-Hämeen vasemmistoliiton kesäjuhlassa Forssassa.

Velfærdsstaten er død!

De gamle politiske partiers storstilede forsøg på at omdanne Danmark til en socialdemokratisk mønsternation er blevet en grotesk økonomisk katastrofe.

Den rigdom, som automatiseringen af industrien i 70´erne betød, kunne have givet danske arbejdere en frihed, som ingen generation før har oplevet, men alt er blevet ødet i et vanvittigt politisk, ideologisk forsøg på at gennemføre Socialdemokratiets politik.

Hvilket bedrageri over for den danske befolkning er der ikke blevet gennemført. Den socialdemokratiske velfærdsstat er ikke alene blevet en økonomisk katastrofe, men den har også bragt det danske retssamfund i opløsning og lagt det folkelige fællesskab dødt.

Danmark er blevet omdannet til en forbuds- og formynderstat. Danskernes tro på egen kunnen og vor selvtillid som folk er blevet dræbt og en nation ødelægges hurtigere af mangel på selvtillid end af maskinkanoner og raketter.

At protestere mod det, man finder skadeligt, er frie menneskers ret. Fremskridtspartiets politiker og vælgere har fra partiets start protesteret med Socialdemokratiets ødelæggelse af Danmark.

I dag befinder vi danskere os i et gabende tomrum efter velfærdsstatens fallit.

Danmark kan kun løse sine økonomiske problemer på to måder:

1. Ved at sænke levefoden. Det er det Socialdemokratiet og firkløverregeringen (V, C, CD og KrF,red) prøver nu, og her er ingen grænse for fattigdommen.

2. Ved at vise befolkningen tillid og gengive den sin økonomiske selvbestemmelsesret. Her er der ingen øvre grænse for velfærd.

Vor generation må vælge, ikke alene for os selv, men også for vore børn og børnebørn.

Frihed må igen kaldes frihed og ikke egoisme
Selvbestemmelse må igen være frie menneksers ret og ikke kaldes mangel på solidaritet.

Flid, sparsommelighed og dygtighed må igen anses for at være samfundsgavnligt og ikke lægges for had og foragt.

Det må igen gøres til det enkelte menneskes ansvar at bestemme, hvad der tjener ens eget vel, fysisk såvel som psykisk. Som en logisk følge heraf må andres meninger og vurderinger ikke påtvinges den enkelte. En samfundsform, der som den socialdemokratiske, øver vold mod dette, øver vold mod menneskets dybeste instinkter.

Fremskridtspartiet har tillid til det enkelte menneske, og blandt frie mennesker har det aldrig været nødvendigt at øve vold eller bryde det enkelte menneskes frihed for at skabe samarbejde.

Personlig og økonomisk frihed kan ikke adskilles. Økonomisk frihed betyder en spredning af magten, hvorimod økonomisk og politisk magt samlet på samme hånd som i en socialdemokratisk stat er en sikker opskrift på armod og tyranni.

Vi forlanger selvbestemmelse og frihed for hver enkelt dansker. Vi opfordrer regeringen til tillidsfuldt samarbejde for at skabe en fri, lykkelig nation i stedet for at lappe på det socialdemokratiske fallitbo.

H. C. Hansen

Jeg melder meg med dette ut av deres organisasjon, LFTS, siden jeg er uenig politisk og ideologisk, og dessuten er lei av å gang på gang bli stempla som transperson. Jeg opplever det som at lederen, med resten av styret i ryggen, ønsker å definere meg som ikke tilhørende deres gruppe og dermed noe jeg ikke er.

Etter hva jeg leser på forum rundt omkring er det også flere av medlemmene som prøver å påstå at jeg ikke er mann. Det virker mest fornuftig på meg å slutte å ha noe å gjøre med mennesker som ikke respekterer meg, spesielt siden de som gjør det er så mange flere. Forøvrig har jeg ingenting imot transpersoner og skulle nesten ønske jeg var en så jeg slapp hele LFTS-GID-klinikken-mafiaen.

For ikke å bli bitter skal jeg nå tenke på transkjønna jeg kjenner som ikke er slik LFTS vil ha dem og ikke er enige med dem. Og de begynner å bli en del.

Är det egentligen något annat vi vill – är det frihet? Det är förståeligt att vi med våra erfarenheter av religiösa, politiska och andra gemenskaper revolterar mot underkastelsen. Modernitetens politiska, liksom tidigare religiösa, försök att i vårat namn skapa paradiset har slutat med tyranni. Att mot totalitarismen kräva frihet. ”Friheten” är dock ofrånkomligen avhängig makten. Frihet är bara ett ord, ett abstrakt ideal, som inte betyder någonting om det inte kan backas upp med makt, det vill säga våld. Friheten som sådan är en dröm. På samma sätt som för deras politiska antagonister kommer ”frihetens” fotsoldater i slutändan ge oss våld och tyranni. (Vi kan redan se den formas framför våra ögon, mer skrämmande än vi någonsin kunnat ana.) Även om ”frihet” kan tyckas ha ett värde i sig så är den alltid tvetydig. Vi kan i alla friheter finna en andra sida som undertrycks. På samma sätt som kollektiven utvecklade sina mekanismer för exkludering av dem som inte anpassar sig gör också friheten det. Friheten är aldrig gemensam; de exkluderade finns alltid i bakgrunden, i marginalen, bland skuggorna.

I novellen Redogörelse framlagd för en akademi formulerar Franz Kafka en kritik av frihetsbegreppet när han beskriver hur en apa, fängslad ombord ett skepp och på väg att säljas till en cirkus, genomgår en omvandling och blir människa. Apans människoblivande är en utväg; något helt annat än frihet. I apans fall finns det bara en utgång om frihetsidealet skulle följas: att hoppa överbord och in i säker död.

I fear that perhaps you do not quite understand what I mean by 'way out'. I use the expression in its fullest and most popular sense. I deliberately do not use the word 'freedom'. I do not mean the spacious feeling of freedom on all sides . . . 'self-controlled movement'. What a mockery of holy Mother Nature! Were the apes to see such a spectacle, no theatre walls could stand the shock of their laughter. (Citerat i Thoburn, Deleuze, Marx and politics)

Är det här också en dröm: den icke-kollektiva gemenskapen med utvägar på alla sidor (fast utvägarna finns aldrig redan där; de skapas)? Oavsett om det är en dröm eller inte så är en sak säkert: vi kan inte överge den. Problematiken med gemenskap förföljer oss. De historiska försöken – och inte minst de moderna katastroferna – är inpräntade i våra minnen. De gör sig ständigt påminda och tjänar på en och samma gång som outtömlig källa till nya ansatser och hinder för den kollektiva urspårningen. Nu står vi bland ruinerna och har ingenstans att ta vägen. Så vi vänder oss inåt; det blir vår utväg. I stillhet, men med oerhörd intensitet.

Människans revolt i sin strävan efter frihet och gemenskap har vänts emot oss och raderat ut den väsentliga ensamheten och den andres irreducibilitet, först när vi gjorde oss till skapare av oss själva och allt annat (”immanentismen” som Jean-Luc Nancy kallar det), och sedan när skapelsen lösgjorde sig från oss (”kapitalets kommunism” som exempelvis Paolo Virno undersökt). Historien har upprepat sig: först som tragedi och sedan som fars.

Så, varför gemenskap? Georges Bataille säger: Vi är i grunden alla ofullkomliga (ofullkomlighetsprincipen). Som Blanchot påpekat innebär det här inte ett fundamentalt behov eller begär som vill tillfredsställas. Då en människa bara är ensam eller vet av sig att vara ensam när hon i själva verket inte är ensam – total ensamhet är inte självmedveten – alltså först när en annan ifrågasätter mig, ger själva medvetandet om varat upphov till en slags kedjereaktion som åkallar andra. Att vara är att vara-tillsammans. Det är avgörande att vi här talar om det singulära varat, det ändliga varat. Gemenskapen måste hålla sig vid ”the height of death” eftersom det bara är det singulära varat som kan existera i samvaro med andra, i en gemenskap. Den moderna fria Individen stänger ute den andre när den i fusion eller projekt (ett producerande, arbete) försöker bli fullkomlig – oändlig, odödlig. Kommunikation, å andra sidan, är när singulariteter exponerar och jämför sin ändlighet. Singulariteterna behåller sin singularitet i den mån de lyckas hindra eller blockera immanensen (den föreställda egna fullkomligheten, eller strävan efter detsamma), eller med andra ord, i den mån den befinner sig vid tröskeln till en utsida. (Men är det rätt att tala om hinder, blockering, motstånd? Handlar det inte om en slags passivitet, inte passivitet rätt och slätt utan en särskild sorts passivitet? För den andre är alltid, eller har ett element av, en intrus, en inkräktare.) – Den här mänskliga revoltandan som vägrar makten (immanensen, ”styrkan”) har uttryckts främst av anarkisterna, men också av andra, exempelvis Albert Camus som formulerade det: "Jag revolterar; därför existerar vi." Men vi bör nog snarare hävda: Du revolterar; därför existerar vi.

(Men: om det inte är samma princip som ger upphov åt tendensen av vara-tillsammans att bli vara-tillsammans, alltså gemenskapens fusion till en enhet – vad är det då? Det är en alldeles för komplex problematik för att tas upp här. Till att börja med misstänker jag att det är nödvändigt att sätta varat i relation till tid.)

Vi frågar än en gång: varför gemenskap? För att vi behöver skillnad. För att vi kvävs av detSamma, i det eviga reproducerandet av ett vardagsliv reducerat till överlevnad. Filosoferna har sagt: de andra är inte (längre?) andra, utan Samma. Och man har visat hur vi alla blivit Samma, framför allt sedan moderniteten accelererade nihilismen och immanentismen. Gemenskap för att vi till slut ska få möjligheten att verkligen leva. Kallet efter gemenskap: ett kall efter den andre. ”We are so sick and tired of our Selves!”

I försöken att bryta upp med detSamma, att introducera skillnad och annanhet – som lett till så många suicidala politiska projekt – kan man skönja en förskjutning i förhållningssätt (till politiken, konsten, etc.) som följt ett liknande mönster: från det oppositionella till det radikala till det insurrektionella. Varifrån den instinktiva viljan att inta motsatt position i en binär uppdelning kommer ifrån – huruvida den är ”naturlig” eller historisk – vågar jag inte uttala mig om, men den verkar vara just instinktiv hos flertalet. I avsky för det rådande vill man röra sig åt det motsatta. Att den oppositionella hållningen snabbt leder in i återvändsgränder ger stundom upphov till en radikal hållning där man oavbrutet bryter upp med den oppositionella hållningens alla koder i jakt på det rena, det inte blott motsatta utan totalt annorlunda. Den radikala hållningen är ett första (hälso)tecken på att man inte fullständigt förslavats av den oppositionella hållningens slavmoral. Den radikala hållningen dragen till sin spets, alltså till den punkt då kritiken på ett sätt vänder sig mot sig själv och blir ”levande”, endast existerande i nuet, i rörelse (”på gatan”), då har den slagit över i det insurrektionella (mångfaldigad, okontrollerbar). Här återvänder rörelsen inte till ett kodifierande; medlen lösgörs från ändamålet. I det insurrektionella ögonblickets samvaro glöms det individuella subjektets bort i genomströmningen av affekter och där kan inte heller någon kollektivitet sägas grundas eftersom de (ansamlingarna) sammansätts och upplöses från ett ögonblick till ett annat, utan att räknas (majrevolten i Paris 1968 har blivit dess emblem).

Om vi vill lämna den politiska (oppositionella, radikala) gemenskapen (läs: kollektiviteten) bakom oss och röra oss mot den subversiva gemenskapen räcker det emellertid inte med att utstaka några principer för en insurrektionell hållning, och klänga sig fast vid dessa (även om minsta spår av formalism kastas av undkommer man inte babblets och skitsnackets återkodade av positioner: en återgång till det radikala). Det insurrektionella är till sin natur ambivalent. Det är ögonblick av instabilitet, ovisshet, som öppnar sig över en spricka i nuet. Vad som är avgörande är hur man i sin tur förhåller sig till denna ambivalens. Sprickan öppnar sig – mitt i intensiteternas och okontroller-barhetens orkan – över en avgrund, en utsida, och frågan är om vi vänder tillbaka i jakt på det inre Historiska Subjektet eller om vi trotsar rädslan och väntar på det yttres ankomst (den Andre). Att trotsa rädslan handlar inte om någon heroism; tvärtom, det handlar om utblottelse, att exponera sina svagheter, sin bräcklighet, om passiviteten och ansvaret inför den Andre.

Det finns därför ingen anledning att romantisera det brinnande upproret – även om det är stunder av glädje, eufori, erotism som vi aldrig kommer att fördöma – men det tycks vara just sorgen över det förlorade upproret och viljan att konservera dess krafter som är precis det som dödar upproret (det ständigt återkommande upproret som pågår i vår flykt från detSamma). När elden i barrikaderna slocknat får vi inte frukta ensamheten; den kallar tillbaka oss när upproret återigen bryter ut.

Kan det därför vara så att vi måste gå längre med ensamheten för att äntligen kunna möta den Andre? Att skapa en distans, öppna upp ett tomrum som med sin frånvaro avbryter detSammas reterritorialisering (det ständiga, överallt närvarande, kallet på delaktighet i skådespelet); att hålla fast vid denna ensamhet för att inte låta fusionen ta plats. Att gå i ensamhet: en externalisering som låter den andre tränga in utifrån eftersom den andre måste få förbli annan och inte bli vår Samma. Väntan måste bli intensiv, bli ett anropande eftersom vi inte nöjer oss med den här världen; en intensiv väntan som anropar en ständigt kommande gemenskap.

Denna kommande gemenskap är således alltid befäst med en sorts omöjlighet, eller två: omöjligheten att vara ensam och omöjligheten av utsidan. Vi möts av omöjlighet på båda sidor. Gemenskapen blir en vandring, en linje mellan omöjligheter. Det finns ingen stabilitet, ingen utopi, i den här gemenskapen. Inifrån detSamma ses det som främmande, obenämnbart, eller helt enkelt bara märkligt; utifrån det politiska som anti-politiskt; utifrån kollektiven liksom individualiteterna som upplösande, frånvaro. Men allt det i själva verket är, vill ”vi” hävda, är kommunikation, livs-form, gemenskap…

Ett gammalt situationistcitat gör sig påmint: ”Dem kommer kalla oss varuvärldens förstörare när allt vi gör är att skapa oss själva.”