Det är ganska sent, jag borde egentligen gå och lägga mig för att inte stöta på problem när helgen tar slut. Men nu har jag börjat skriva och då måste jag skriva färdigt.

I första inlägget av den här bloggen skrev jag att jag inte ville betrakta den som början på något nytt. Att det bara fortsatte, fast på en annan plats. Allt det stämmer, men jag kan ändå inte förneka att jag faktiskt tog bort den gamla bloggen och att det här faktiskt är en ny. Jag ångrar inte att jag tog bort den gamla, det var nödvändigt. Att förneka detta vore värre än att försöka börja om på nytt. Att förneka detta vore att förneka min egen handling, vilket i sin tur är ungefär som att på ett ännu mer desperat sätt försöka börja om på nytt, men samtidigt säga det motsatta. Nej, jag är inte psykoanalytiker. Jag vill inte analysera mig själv, och det vore fel att tro att jag gör det. Jag bara skriver, tömmer ut den flytande betongen innan den stelnar och fastnar i sin behållare. Jag smider innan järnet är stelfruset. Och framförallt: Jag pratar en massa strunt.
Jo, så är det. Det mesta av det jag skriver i mina bloggar och på andra platser är improviserat råmaterial, meningslöst och i allra högsta grad meningsfullt svammel. Min poesi, min prosa, mina förklaringar och mina inte alltför omtyckta definitioner har ingen bakomliggande mening, utan är mening. Meningen ligger verkligen inte bakom, och inte framför, och inte heller i det som uttrycks. Meningen är betongen och betongen är meningen. Form är tomhet, tomhet är form.
Begreppet tomhet inom zen syftar inte på intigheten, utan på allt existerandes avsaknad av separat mening – mening som på något sätt står utanför själva det som existerar. Tomhet betyder att allt bara är vad det nu är, inget extra. Ingen mystik, inga bakomligganden. Bara ren och skär — (det som är).
Jag försöker inte vara filosofisk eller komplicerad, och det jag förklarar är inte heller komplicerat, men kompliceras av språkets bundenhet till oföränderligheten. Det går inte att beskriva med ord därför att det är så enkelt – inte för att det är så svårt. Så menar jag.

Inte riktigt inte tabula rasa, alltså. Mitt papper bär fortfarande spår av utsuddad text som nu blivit en del av hela förloppet. Det är en nödvändighet — ("—" innebär i mina texter att det finns fler ord att skriva men som inte gör saker och ting klarare.)

Jag ville också skriva om kvinnlighet och manlighet och mina funderingar kring dessa — de senaste dagarna. Själva funderingen är såklart en del av det jag tänkte skriva om, men det viktiga var vad jag upptäckte efter att ha funderat länge och väl. Jag upptäckte att ju mer jag funderade, desto svårare skulle det bli att komma fram till något. Jag formulerade det ungefär såhär:

Ju mer tid man spenderar på att söka efter svaret, desto mindre tid har man kvar till att finna det.

Jag mindes då också att man inom zen brukar säga: The tighter you squeeze the less you have. Nu drev vi iväg till zen igen, det var inte riktigt meningen.
Dock, ska jag kanske i morgon skriva om manlighet och kvinnlighet, om det verkligen finns eller inte finns något sådant, och varför det egentligen inte spelar någon roll huruvida det finns något sådant eller ej. Mer om det i morgon alltså.

Jag hoppas ni stått ut med min underliga språkhantering, allt känns en aning luddigt.

Jag blev tom. Så väldigt tom. Plötsligt tappade jag motivationen till allt. Den musik jag lyssnar till blev falskt klingande toner. Mina tankar sega, mina ord tomma, mitt sinne blankt.

Kanske är det så enkelt att jag behöver sova...

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Helt allvarligt....distans förhållande är inge bra... :´(

Annat är det dock med Predikaren.

"Tomhet, idel domhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet."

- Pred 1:2

Hopplöst, ja. Deprimerande, ja. Verklighetsnära, ja. Predikaren talar om det meningslösa med livet och allt som sker däri. "Det finns ingenting nytt under solen" är ett annat exempel på uttalanden av Predikaren.

Nu är det inte så att jag till fullo håller med om att livet är meningslöst, men det finns perioder i mitt liv då det är just så jag känner, och därför vill jag ge ett erkännande till Predikaren. För att den på ett sätt som övriga bibeltexter inte klarar av knyter an till verkligheten. I alla fall till min verklighet.

En liten observation jag gjort om Predikaren är att huvudpesonen däri (som är just Predikaren) provar olika livsvägar för att försöka finna lycka och mening. Han prövar visdom och måttlighet, lättja och slösaktighet med mera och kommer i slutänden fram till att visdom förvisso är bättre än dårskap, men allt är ändock tomhet. Observationen, om än att den är långsökt och troligen betydelselös, är att detta tillvägagånssätt påminner mycket om Siddharta Gautama (bättre känd under titeln Buddha) när denne förkastade sitt skyddade liv bakom palatsmurarna för att finna meningen med allt. Siddharta prövade även han olika extrema levnadssätt men han, till skillnad från Predikaren, kom fram till att den goda vägen är, kort sagt, medelvägen. Mycket mer kom han fram till, men det tänker jag inte ta upp här.

Predikaren. Om man har möjlighet tycker jag att man ska läsa den. Självklart innehar den en sedvanlig dos av kvinnoförakt och en del tankar som inte fungerar ihop med vårt modernare samhälle, men den är ändå värd att läsa, tycker jag.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

För att det var länge sen det fanns någon poesi i mitt liv.

Det kunde handla om svallande känslor, intensiva möten, eller något så enkelt som grässtrån. Vart tog dikten vägen? Vart tog känslan vägen?

Du vet at jeg er her. Du vet at jeg kjører deg til sykehus, besøker deg, støtter deg, henter deg, men du vet ikke at jeg føler tomhet. Jeg unner deg ikke dette, for all del, men det er fortsatt tomt.

Jeg skulle gjerne ha det ugjort det du gjorde og fortsatt gjør mot meg. Jeg prøver å se gjennom fingrene for det, legge ting bak meg. Men det krever tid. Jeg tror du vet det. Det hadde vært enkelre å kjenne på følelsene hvis det var noen andre, men det er det ikke. Det er du som står i sentrum nå, dette handler om deg. Er det ikke det ting alltid har gjort?

Og jeg venter på reaksjonen som ikke kommer...

Det känns lite tomt om jag ska vara helt ärlig. Känns som att jag måste hålla tillbaka och inte låta sms-tummen gå som den alltid gör. Fast samtidigt, det är ju JAG. Jag skickar små kluriga eller roliga eller rent omtänksamma sms när jag känner för det. Hmm..

Och jaja, många av er tycker att han är ett jävla svin, men jag hade nog inte gjort så himla annorlunda själv heller om jag var i hans skor. Tror jag. Jag vet inte. Har aldrig haft lyxen att måsta välja mellan två fantastiska killar ;P

Idag ska jag i alla fall få MEKA! Oooh. Mekarsmuts. Vackert. Hoppas att kylaren är bra bara. För annars blir jag ledsen på ögat :S

Ska även fixa naglarna inför bröllopet imorn. Hoppas jag kan hämta kylaren TIDIGT alltså. Så jag inte förstör dem som när jag bytte däck (jag målade dem inte och gick ut, jag brukar ha målade naglar ;D).

Funderar även på att ringa Linasoet nånting. Har inte fått ett levnadstecken från den bruden sen i våras nån gång. Karlstad!

Näe, frukost - svara på Alisas Dagens fråga - göra det där personlighetstestet som snurrar (kanske får jag nån rätsida på mig själv igen :P) och sen vänta på en sms-avi :D

Jag har semester. Jag är med mina barn. Men jag är ledsen och tom. Just nu saknar jag faktiskt pappan. Jag saknar att sitta på altanen och dricka ett glas vin och prata efter att barnen somnat. Jag saknar att kunna krypa upp i hans famn och han bara höll om. Jag saknar känslan av att han faktiskt älskade mig.

När jag skriver detta så fattar jag vad som händer just nu. Detta är första gången jag tillåtit mig att faktiskt sakna pappan. Innan har det varit familjen, barnen, huset. Allt det andra. Nu är tiden inne för pappan. Sorgen är stor för att han är borta. Han har bra sidor pappan. Han har också dåliga. Just nu sörjer jag de bra.

Tidigare på dagen besökte jag, tillsammans med några till ur spelmanslaget en släktträff med deltagare ända från "over there". Vi spelade några låtar från vår lokala låtskatt och det uppskattades verkligen.

Den offentliga avslutningen på min dag blev i vårt missionshus där bröderna Lidström tillsammans med sitt band "Isterbandet" gjorde ett bejublat framträdande. Jag hade inte sett någon annons utan fick reda på det mera i "förbifarten" och åkte förbi på min väg hemåt, inte riktigt säker på tid och plats. Det var faktiskt fjärde gången de uppträdde där och att döma av jublet kommer det säkert att bli favorit i repris nästa år. Fem begåvade ungdomar bjöd på en härlig musikalisk upplevelse. Det var alldeles omöjligt att inte ryckas med av deras glädje och inlevelse. De trakterade div. olika instrument (dragspel, mandolin, fiol, banjo, piano,tvärflöjt, gitarr, tvättbrada, triangel mm.) och så sjöng de en "salig" blandning av egna och andras kompositioner av hjärtats lust. Olle spelade tvättbräda med nästan samma inlevelse som Janne Schaffer lirar gitarr och så var det med alla de andra också. Just deras lust och glädje var det som smittade av sig och jag kom på mig att sitta där och känna mig lika stolt över "bygdens grabbar" som deras närvarande släktingar säkert var. Besöksstatistiken i "vanliga" kyrkan skulle nog inte må dåligt av lite fler såna här evenemang skulle jag tro och här har vi andra musikanter också mycket att lära. Som publik vill man ju ryckas med och se att utövarna har roligt och gillar det de gör. Istället möts de ofta av en gravallvarlig samling av "artister" som strävar efter att leverera det perfekta framträdandet i den bemärkelsen att alla ska börja och sluta på samma gång och absolut inte spela fel däremellan. Jag har ofta tänkt på att alla ser så allvarliga och sammanbitna ut, inte ser det ut som att vi håller på med något som är bland det roligaste som finns att göra.

Hemma igen i tomheten. Men den här gången är den utanför mig, inte inuti.

Vad är lycka? Är det bli en erkänd filmare eller att hitta en partner att leva med? Ikväll känns svaret uppenbart, men imorn kommer jag ändå fortsätta filma. Jag längtar efter mina ofödda barn men jag vet att jag borde vänta några år till. Borde gå i terapi några år till. Bli klar med mig själv och mitt förflutna, lämna det bakom mig och gå in i framtiden. Hitta något annat att roa mig med än att jobba på fritiden.

Varför är jag så beroende av dem? Jag försökte ersätta C med J men misslyckades. Så nu går jag på tomgång. Natten är sen. Jag undrar vad han gör. Mitt patetiska älskade ex. Vid varje sms och mail föds ett svagt hopp om att det skulle vara han. Det är det inte.

Det enda jag ville var att bli älskad. Och varannan vecka blev jag det, men det räckte inte. Kärleken räckte inte till. Jag har alltså just gått ur min första relation som skullle varat för evigt. Det kommer fler. Och ännu fler. Det gör kanske inte lika ont nästa gång. Men fy fan vad jag saknar min dumsnut. Fy fan för honom att vara så underbar och så svår samtidigt. Jag kan inte leva med honom, för jag förstår inte, och han förstår ännu mindre, eller så kräver han inte att förstå.

Ett litet sms hade ju ingen dött av. Men det är väl så här man avslutar. På riktigt. Det är två och en halv månad kvar tills han åker. Kanske har vi sovit tillsammans för sista gången, antagligen inte.

Antagligen kommer min sexuella frustration tvinga mig att höra av mig. Vi kommer ju ses ofrivilligt och frestelsen kommer besegra mig.

skriv det i sand, skriv det i luften, skriv det i dina minnen skriv det i ljuset på väg mot tomheten.. skriv det i rädlsan, skriv det i ord som ändras.... skriv det i strömmen som vet vart den är på väg...

CMX

Inte ens när jag anstränger mig kan jag forma något vettigt. Det är bara tomt.

Inte tomt som för fyra år sedan då man förväntade sig förlust mot Holland i kvartsfinalen. Då var det tyngre för stunden efter att vi som jag minns det tagit över i förlängningen och låg närmast segern innan vi sedan förlorade på straffar.

Då var det en intensiv tomhet som gick över efter någon timme. Det var ju så nära. Nu är det ännu tomt. Det var inte ens nära. Det kändes bra på förhand. Avancemanget kändes rimligt. Till och med troligt. Men blågult bjöd aldrig till. Man närvarade och tog för givet att det skulle lösa sig.

Ungefär som att få en fisk på kroken och sedan låta bli att veva in i tron att resten ska gå av sig själv.

Eller som på ett mellanstadiedisco. Man slog sig för bröstet för att slå i sig mod och så bjöd man upp en tjej. Sen stod man där och dansade. Med betoning på stod. Det var just det man gjorde. Stod och inte mycket annat. Vad fan var vitsen med det?

Så var det mot Ryssland. Kaxigt påstod vi oss i stort sett vara klara. Vi ställde oss på dansgolvet. Så stod vi där. Och ryssarna dansade oss sönder och samman. Vad fan var vitsen med det?

Vad var vitsen med att bjuda in en hel nation till fest och sedan bara bjuda på utspätt vatten?

Jag kan inte minnas en enda målchans från andra halvlek. Knappt ett avslut. Och när avslutet äntligen kom då blev Källström utskälld av lagkapten Ljungberg. Med en lagkapten som inte vill vinna blir det svårt.

Anders Svensson sammanfattar det väl igår på fyran.

Det kändes som de var hetare än oss och det är oroväckande. Kan man inte tända till till en sån här match så har man problem.

Landslaget saknar i mångt och mycket hjärta, vilja och hunger. Tre måsten för framgång. Jag var innan turneringen inte övertygad om att föryngring krävdes. Nu är jag det.

Alexandersson och Allbäck tackar för sig i landslaget. Tråkigt. Verkligen jättetråkigt...

Det sägs att hoppet är det sista som överger en. I matchen mot ryssarna försvann hoppet. Ändå hänger Lagerbäck kvar som en jävla parasit. Hur fan blir man av med honom?

Andra bloggar om fotboll, fotbolls-em, tomhet, ryssland, kim källström, fredrik ljungberg, niklas alexandersson, marcus allbäck, anders svensson, lars lagerbäck

Idag kommer det en kille och kollar på min lägenhet. Ska ju hyra ut den medans jag drar till Norge. Just nu känns det sjukt skönt att fly. Fly från den tomma verkligheten i stockholm. Försöka hitta ett nytt liv. Vet inte hur det blir när jag kommer tillbaka. Hade ju tänkt skippa Irland/England men nu finns det ingen anledning längre. Kan lika gärna dra.

Vill ha en rak väg, veta vad jag vill, kunna kämpa mot ett mål. Just nu har jag bara som mål att hitta ett mål. Hitta en anledning att leva. Eller det lät fel men hitta lyckan i livet liksom. Måste verkligen ha något fint att focusera på när jag mår dåligt eller när motvinden blåser mig i ansiktet.

Underbara Laura, ringer mig varje dag nu för att kolla att jag är OK. Vad skulle jag göra utan dig?

...med en datauppgift framför sig, tro att en hel massa måste pluggas in och att det kommer att ta en vecka allra minst, är inte en bra start på den sista arbetsdagen innan sommarlovet.

Men när jag sedan får hjälp så att jag kommer igång och förstår min uppgft, känns allt genast mycket bättre. Uppgiften godkänns och en sten lättar raskt från mitt bröst. Axlarna höjs en aning och de trötta fötterna tar mig dit jag vill. Senare en kram som ska räcka länge och steg som för mig hemåt.

Så kommer jag plötsligt på att nu är det sommar och jag har ledigt i exakt två månader. Bara jag får sova lite så ska jag verkligen tycka att det är härligt och underbart. Ska jag.

Sommar - smakar på ordet.

Och ler stilla.

 Läs även andra bloggares åsikter om dator, sommar, arbete, trötthet, sömn, hälsa, kram, kropp

Vi är några stycken som ska slå våra kloka påsar ihop, dela upp de tre böckerna som kommer på salstentan, sammanfatta var sin del och sedan plugga järnet. Det brukar alltid funka bra. Men det är inte upporganiserat än, med tanke på hemtentan, så helgen är fri.

Känns alltid lite tomt efter en sån här grej. Man stressar, pressar, nöter och gnuggar skallen i x antal dagar. Och när man klickat på "skicka" så blir det så tomt. Apatiskt. Vad gör man nu? Vad fyller man all tid med?

Ikväll kanske jag får besök i alla fall. Det är inte vanligt när man bor ute i skogen. Nelia får fortfarande prepareras flera dar innan hon verkligen kommer hit ;P Eller, nu går det lättare, när hon sällan är uppe i Medelpad längre.

Ash. Jag har inget att tillägga :P

...och får dig att känna den stora, ensliga tomheten.

Här.

Alldeles tomt och så den enorma tröttheten på det. Glimtar av hopp i en gräsmatta tas med in.

Och leenden ger dig kraft; visste du det?

Lovar.

Rart å tenke på at sola gikk ned for aller siste gang i går.
Rart å tenke på at den aldri kommer tilbake.

Over oss er stjernene og under oss er jorda som blir kaldere og kaldere og kaldere.

Snart er det ikke mer mat. Snart er det ikke mer drikke.

Bålet blir mindre. Vi flytter oss nærmere. Det er ingenting vi kan gjøre. Det er ingen flere sanger og alle historiene er forlengst fortalt.

Bare tausheten og tomheten er tilbake.

*

Fredrik Hossmann

Känner en enorm frustration. Aggression nästan. Fast det riktas varken utåt eller inåt. Får en impuls att krossa en bildskärm eller strypa en katt, som omedelbart förvandlas till ett stort grått hål - passivitet. Ett sorgligt grått hål som slukar allt. Känner bara trötthet och sorgsenhet.

Magen hindrade mig från att komma till jobbet i förmiddags. Plus krånglet med att jag inte har egna nycklar än, men det är närmast en bisak. För en timme sedan tänkte jag ta mig ut en kort sväng till affären. Hörde grannar prata och skratta utanför porten. Orkade inte gå ut och öva socialiserande... De sitter väl där i vårsolen och trivs antar jag.

Då blir jag ännu mer vansinnigt meningslöst frustrerad när jag kommer på mig själv med att reagera så. Ännu mer ledsen, sorgsen, trött, tom och slutkörd...

Ska gå ut nu...

Bild: iboy_daniel på Flickr.