HMDB: Evil Ed sägs av många vara en hyllning till Sam Raimis The Evil Dead, var det tanken?
Henrik: Det kan nog stämma, jag var inte delaktig i det projektet. Anders Jacobsson (regissör, fotograf, medproducent till Insain) min kollega kan säkert instämma på detta.
HMDB: Finns det någon liknande tanke bakom Insain?
Henrik: Insain är en hyllning till 80 talet och mästaren John Carpenter, vi försöker också återskapa hela känslan med Carpenter inspirerad musik och miljö, hela känslan skall vara en hyllning till mästaren. Insain genomsyras inte av en massa äckelskräck som I den senaste tidens filmer som tex Hostel. Lite glimten i ögat måste man ha...Sen är det ju inte diskbänkrealism heller menar Henrik.
Evil Ed var kanske mer humorkryddad men Insain kommer givetvis att bjuda på en del små humorklickar.

HMDB: Vad var den största utmaningen med Insain?
Henrik: Den största utmaningen var att få projektet att rulla, men med hjälp av en massa härliga människor som ställde upp på fritiden gjorde hela livet mycket gladare. Vi annonserade i press och radio att vi behövde hjälp med bla uppbyggnad målning mm. Uppslutningen var enorm och bjöd på många härliga stunder. Willy från TV 4´s Bygglov hjälpte till att bygga upp ett kylrum där en av scenerna utspelas, vilket är helt galet och oerhört glädjande. Vi hade ett helt gäng från TV 4´s Bygglov, Anders regisserar, en kille som arbetar med scenografi och en som just nu praktiserar på bygglov med ljudet, så det var rena bygglovet här, ha ha.
Insain var egentligen inte den film som var tänkt från början, men när den påtänkta regissören fick förhinder dammade vi av manuset till Insain och drog igång. Vi hade människor som stod redo så det var bara att sparka igång projektet. Att så många ställde upp ideellt med allt från målning till att diska efter käket var otroligt. Grabbar som jobbade på sitt vanliga åkte hem, käkade, duschade och kom sedan ner till inspelningen för att hjälpa till har personifierat hela projektet. Vi har skapat kontakter för livet och det har underlättat hela resan. Jag tror att extramaterialet kommer att var extremt underhållande och visar upp hur roligt vi har haft på denna resa.

HMDB: Svenska eller Engelska?
Henrik: Det är engelskt tal, det är nästan ett måste för att nå en större marknad. Många kan tycka att det är svengelska men amerikanerna är inte så petiga, oftast så tänker de att filmen kanske kommer ifrån Kanada. Ha ha. Det är som sagt ett måste, vi kommer att hyra in amerikanska skådespelare för att dubba en del av skådespelarna, inte alla dock.
En del har påpekat kommentaren "Die motherfucker" I trailern, som låter väldigt svengelsk. Men den lär putsas om.

HMDB:Vad inspirera er och vad kan vi vänta oss härnäst från er?
Henrik: Närmast är det att få klart Insain för en release till Halloween. Vi har också efter många turer skaffat oss rättigheterna för Evil Ed och tänker få ut den samtidigt på DVD och Blue Ray med en massa extramaterial och intervjuer. Vi har även en del nya projekt på väg och hoppas komma igång så fort arbetet med Insain är klart. Inspiration finns det i massor, en del namn lär dyka upp i eftertexterna. Namn som tex Mats Helge.

Henrik: Vi tänker också göra något som kanske inte är så vanligt i denna branschen. Man ska kunna köpa sig en plats i eftertexterna för en slant och därmed också få Insain på DVD när den släpps.

Och det är ju ganska coolt att få sitt namn i eftertexterna.

HMDB:Den senaste tidens trend är ju att låna Asien skräck och göra en Hollywood version, vad tycker du om den trenden?
Henrik: Det är egentligen inget fel på det, det är vad som genererar pengar och i Hollywood är det pengar som räknas. Men samtidigt så är det tråkigt med de bleka flickorna i långt hår nu.

Efter en lång pratstund med Henrik så inser man ganska fort att glädjen har varit den största ingrediensen i detta projekt. Han påpekar också att pengar har det inte funnits mängder av utan det viktigaste har varit glädjen och att verkligen göra något, inte bara prat, utan att ta tag i det. Människor som ställt upp i vått och torrt filmintresserade eller inte har funnits där och gjort detta till en magisk resa som ingen av dem kommer att glömma. En av dessa personer som Henrik berättade om var Rasmus som blev lite av en maskot för hela projektet, han fanns där hela tiden, allt från disk till en massa annat som behövdes, någon man kunde lita på. Något som satt djupa spår hos Henrik och alla andra som arbetat med Insain. Detta visar återigen att man inte behöver ha några stora summor eller stora namn som lyfter produkten. Det viktigaste är att ha kul och att våga göra något. Både jag och Henrik instämde på att det verkligen hade behövts mer utanför ramarna, att man vågar gå ut över det vanliga. Och viktigast av allt att tro på det man gör... Insain har blivit mer en än en hyllning till 80 talet, det har blivit en hyllning till alla filmskapare i vårt land. I alla fall för mig...

Och som lite extra krydda kommer HMDB få en liten exklusiv trailer med lite behind the scenes från Insain. Vi återkommer när vi har klippet redo och postar den givetvis här på bloggen.

STORT Tack till Henrik

Hemsida: INSAIN

INSAIN Trailer:

Handling citerat av filmpunkten:

Doktor Sverker Löwander hittar mitt i natten sin sjuksköterska strypt i det anrika Löwanderska sjukhuset. Det enda vittnet hävdar att syster Tekla synts i korridorerna under natten, något som kriminalinspektör Irene Huss har lite svårt att tro - syster Tekla hängde sig nämligen på sjukhuset för sextio år sedan. Ju mer Huss rotar i fallet desto märkligare framstår allting. Irene Huss måste inte bara leda en utredning i nutid, hon måste ta sig tillbaka till det förgångna för att få svar på alla frågor. Men i det förgångna finns inte bara den spökande syster Tekla…

Samtidigt som Irene brottas med ett av hennes mest svårlösta fall i karriären börjar hennes och maken Kristers långa och krävande arbetsdagar att tära på deras äktenskap.

Betyg: Den får 3 av 5. Den är bra, helt klart sevärd. Även om den inte var lika bra som de andra.

Vurdering:

Norsk tittel: Den man elsker
Sverige 2007
Spilletid: 92 min
Regi: Åke Sandgren

Den man älskar fungerer som et filmatisk innspill i debatten om vold i hjemmet, formidlet med autentisk karakterdybde og dirrende ubehag.

Lena (Sofia Ledarp) lever i et harmonisk forhold med den joviale og noe eldre Alf (Rolf Lassgård). Men når den voldsdømte eksmannen, Hannes (Jonas Karlsson), slipper ut av fengsel, endres igjen livet for Lena.

På den ene siden har Lena gått videre i livet. På den andre siden er det en del av henne som fortsatt ikke er helt ferdig med Hannes. Kort tid etter løslatelsen mottar hun et brev, der han forteller at han gjennom terapi har blitt et bedre menneske. Men har han det, eller vil han falle tilbake til gamle synder når muligheten åpenbarer seg?

Den man älskar tar for seg kjærlighetens mørkeste skyggesider. I tone og tema minner det en hel del om det tyske mesterverket Der Freie Wille. Men i motsetning til Matthias Glasners filosofisk fundamenterte drama, sirkler Den man älskar mer på overflaten som en samfunnskommentar uten at det er like lett å fange opp hva filmen egentlig vil fortelle oss. Kanskje begrenses målsettingen til å sette spørsmålene på dagsorden: hva får en kvinne til å gå tilbake til mannen som nærmest har slått henne til døde? Kan en mishandler «helbredes» eller vil driften mot vold alltid ligge latent i ham? Er det håp for Lena og Hannes?

Vi vet at det som foregår på lerretet er som hentet fra virkeligheten, men likevel er det vanskelig å forstå historiens kompliserte psykologi, sett utenfra. Gjennom Lenas handlinger provoseres vi, fordi det er umulig å akseptere valgene hun tar, uten at det bemerkes hva som ligger bak den irrasjonelle menneskelige kraften.

Den man älskar unngår naturligvis å svare på spørsmålene den reiser, fordi ethvert entydig svar vil være for enkelt, for banalt og for kontroversielt.

Filmens styrke ligger snarere i den objektive skildringen, fortellingen, som har en gjennomført ubehagelig oppriktighet over seg. Dessuten er skuespillerne fremragende, med Sofia Ledarp som historiens midtpunkt. Manuset kunne gjerne rendyrket hennes perspektiv, som er filmens kjerne, enda mer. Rolf Lassgård er riktignok stødig som den maktesløse partneren som blir tilskuer til Lenas følelsesmessige transformasjon, men filmen er klart mest interessant når den fokuserer på forholdet mellom Lena og Hannes. Forsøket med å presentere historien gjennom tre ulike perspektiv er prisverdig, men likevel i overkant ambisiøst med knappe 90 minutter til rådighet.

Strukturmessig føles det også som et feilgrep å servere oss slutten i første scene: Alf står ved stedet der asken etter Lena er spredd, før han med en monolog tar oss med tilbake i tid. Vi vet med andre ord hvor reisen ender. Og underveis antydes det hva som vil føre oss dit, før historien mot slutten tar en annen retning. Det fungerer godt, men ville vært enda bedre i en kronologisk struktur. Da hadde man heller ikke hatt behov for fortellerstemmen.

Men viktigst er det at Den man älskar evner å holde på en realistisk grunntone, med en gjennomgående ubehagelig stemning, og med et innhold som kjennes dypt i magen. En film som vil få deg til å reflektere over menneskets natur. Og selv om det for meg resulterte i en slags utilfredsstillende tomhetsfølelse, setter jeg likevel stor pris på filmen.

Fantastisk & högst underskattad skådespelerska. Jag superdiggade verkligen Mona!! Skitbra i Roy Anderssons Giliap, Lars Molins Saxofonhallicken och kultfarsen Kuta & kör. Spanar man särskilt in den sistmnämda så fattar man vilken fantastiskt bra skådespelerska Mona var: en lysande komedienne...! Och i Giliap är hon så fin, så fin...!

Tyvärr tror jag hon levde ett rätt så hårt liv och med en hel del svekfulla och svinaktiga karlar (och andra människor) omkring sig.. om jag läst rätt mellan raderna i det hon sagt i intervjuer och så. Det är inte alltid lätt att va snygg brud. (Denna inte lika snygga brud hade gärna velat ge henne en kram.)

Såg en TV-intervju med henne för inte alltför länge sen där hon sa att hon bland annat planerade att satsa mer på kläddesign & att hon blivit antagen och gick på Tillskärarakademien i Malmö (eller så var det Göteborg, eller nåt annat.. var den nu ligger). Tyckte det lät jävligt coolt.. Ett intresse och en dröm som hon tydligen haft länge, att syssla mer med sömnad och kläder. Så synd att Mona nu inte fick ha den drömmen lite längre... :-(

Som Brummelisa säger till Bamsebarnen på kvällen: Sus gott lull lull, Mona!

Krister Henriksson har enligt uppgift tackat ja till ytterligare 13 nya Wallander-filmer. Kurt Wallanders dotter Linda kommer däremot inte att vara med i de nya filmerna. Den rollen spelades som bekant av Johanna Sällström, som så tragiskt tog livet av sig i feb 2007. Den rollen kommer alltså inte att ersättas med en annan skådespelare.

Samtidigt som de svenska inspelningarna pågår, kommer engelska BBC spela in en engelsk version av Wallander. Kenneth Branagh kommer att spela Kurt Wallander, jo han kommer faktiskt att behålla det svenska namnet. Så Ystadborna kan sova lugnt i sommar, då det tydligen kommer finnas två Kurt Wallander i staden... :o)

 De svanska inspelningarna ska påbörjas redan i sommar.

Jag älskar Wallander, Beck och Van Veeteren... men tappade bort mig för ett bra tag sen i vilka jag sett och inte sett. TROR att jag sett alla hittills släppta Wallander, rätt säker på att jag sett alla Van Veeteren då dessa inte är så många, men ibland Beckfilmerna har jag nog missat de flesta av dem som kom där i sista vevan. Har säkert glömt bort en del med så funderar på att ta och se om alla från början och sen skriva upp och pricka av, för att få litta koll här...

Handling: Det handlar om en styckad kropp som flyter i land i Göteborg. På kroppen finns en mycket speciell tatuering och det är genom den de måste utgå för att hitta identiteten på kroppen. Och den tatueringen leder Irene till köpenhamn. Och innan hon vet ordet om det träffar hon mördaren och blir en bricka i mördarens spel. Nu gäller det för Irene att vara listigare än mördaren innan det händer något väldigt otäckt.

Betyg: 4 av 5.

Måndagar är för övrigt ingen favoritdag. Den känns alltid lite extra seg, och då blir man glad då man kommer hem, duchar och möts av färdigstekta Hot Dogs i bröd med ketchup och senap. Jävlar vad gott det är. Och underskattat.

Ikväll ska vi se på svenska filmen Gangster, aldrig sett den förr. Älskar Persbrandt och Bergkvist så vi har höga förväntningar, C och jag.

 Stämningen var likväl i topp i Hollywood's Kodak Theater under prisutdelningen, där ovanligt många européer fick äntra scenen. Britterna utmärkte sig, både bland skådespelare och i andra kategorier. Irland drog vinstlott inte bara för bästa sång, utan även eftersom Daniel Day-Lewis, vinnaren i kategorin bästa manliga skådespelare. är både britt och irländare. Colin Farrells irländska märktes också tydligt (ni missade väl inte bilden där jag står bredvid Colin i inlägget nedan om Sundance?) ...och nog var det imponerande att Marion Cotillard, fransyskan i den sjöjungfruiska Jean-Paul Gaultier kreationen, vann i kategorin Bästa kvinnliga skådespelerska för sin roll som Edith Piaf i La Vie en Rose? I förra inlägget berättade jag hur nervös min österrikiske kollega var, så en liten gratulation är på sin plats för att de kammade hem vinsten i kategorin Best Foreign Language film.

 Men visst blev det också en del svenska inslag! Ingrid Bergman skymtades som hastigast i återblicksbilderna, ett par sekunder av Ingmar Bergmans verk framkallade stora applåder i segmentet In Memoriam och i slutet av ceremonin fick vi även äntligen en svensk Oscar!....tja, eller rättare sagt; en svensk fick en Oscar. Per Hallberg, som bor och arbetar här i L.A., delade priset med Karen Baker för ljudredigeringen av The Bourne Ultimatum. Det var den andra Oscarsstatyetten för Per som vann redan 1996 för ljudeffekts-redigeringen av Braveheart. Även 1998 var han nominerad men vann inte i sin kategori den gången. Vi är stolta över att ha så duktiga svenskar inom postproduktion och särskilt till Per säger vi ...

Grattis!!

 PS. Jan Göransson, som är pressansvarig på Filminstitutet gjorde en intervju med Per Hallberg efter vinsten. Läs den på http://www.filmnyheterna.se.

 I måndags var det visserligen helgdag i USA (President's Day), men många svenska spel och IT-företag  var ändå här för affärsmöten. De var på väg till San Francisco där GDC (Game Developers' Conference) pågår den här veckan.

 The Hives var i Los Angeles i tisdags och spelade för fullsatt salong i en fantastisk konsertlokal "The Wiltern", som tidigare varit teater. När svenska artister uppträder i L.A. i små lokaler får man ofta en känsla av att det är mestadels svenskar som kommer, eftersom de ibland utgör 50% av publiken. Det var därför roligt att kunna notera att svenskarna den här gången, p.g.a den enorma publiken, försvann i mängden amerikaner som diggade The Hives. Vad jag kunde höra nämndes det inte överhuvudtaget att The Hives är från Sverige, men vi får hoppas att publiken, eller åtminstone fansen, redan vet att det inte är ett amerikanskt band ...

 I går kväll hade SACC anordnat en business mixer på ett hotell, vars omdesignade bar blivit populär mötesplats för dem som arbetar i Century City. Ett bra initiativ för att värna om att unga svenska och amerikanska entreprenörer träffas.

I morse åkte jag till det franska generalkonsulatet. Eftersom Slovenien inte finns representerat i LA, håller fransmännen i våra lokala EU-möten. I morse diskuterade vi ett nytt initiativ att till hösten arrangera en EU-showcase med dokumentärfilmer och i vanlig ordning fanns det olika åsikter i gruppen om hur mycket pengar och antal filmer man kan ställa upp med. De stora länderna, Frankrike, Italien, UK och Tyskland har betydligt mer resurser för att främja sin filmindustri utomlands, än vad vi andra mindre länder har att tillgå. Till sist diskuterade vi också de problem som finns med att uppdatera och få in alla EU-evenemang på den webbsida vi tagit fram för att nå ut till LA-publiken. EU-länderna lovade att i framtiden informera administratören om de evenemang vi anordnar så att sidan blir mer aktuell och rättvisande:  www.europela.com 

Min österrikiske kollega rusade in på mötet försenad och stressad, med ursäkten "-Sorry that I'm late, but for the first time in 20 years, we have an Oscar nomination, and things are chaotic!" (Se mer om Oscars nedan)  Jag minns hur mycket jobb det innebar för vår del när Sverige fick nomineringar två år i rad (Ondskan 2004 och Såsom i Himmelen 2005), så jag -och naturligtvis min franska kollega - kunde nicka förstående... Vi önskar Österrike och de andra fyra nominerade länderna lycka till på söndag!

Efter att de 3300 gästerna (och 250 seat fillers) lämnat Kodak theater börjar de olika efterfesterna runt om i stan. Den största och mest populära är Governor's Ball som hölls första gången 1958 i det anrika Beverly Hilton Hotel i korsningen Wilshire och Santa Monica Boulevard, ett hotell som nyligen restaurerats och vars kännetecken, baren "Trader Vics", fått sig en ansiktslyftning likt den som utförs på de flesta Beverly Hills-bor som insett att de blivit äldre.

Årets Oscarsgala kommer inte att bjuda på några större spänningsmoment för oss svenskar. Det svenska bidraget i kategorin Best Foreign Language film, Roy Anderson's Du levande, blev som bekant inte nominerad bland de 63 inlämnade bidragen. Istället är det Österrike, Kazakhstan, Polen, Israel och Ryssland som får hålla tummarna på söndag. Det mest svenska inslaget, (förutom att det finns svensk medverkan i ljudkategorin), är att vi förväntar oss några klipp av Ingmar Bergman i samband med att galan varje år uppmärksammar de stora filmmakare som gått ur tiden.

 Jon Stewart, som för andra året i rad står värd för galan, kan också notera att många nya ansikten nominerats i år, vissa av dem har inte ens hunnit fylla 40, vilket brukade anses ovanligt ungt förr i tiden då det ofta krävdes att man var en etablerad filmmakare med många succéer bakom sig för att komma ifråga för en Oscar. Vi får se på söndag hur de yngre står sig i konkurrensen med de mer etablerade som tävlar i samma kategori. Vi lär åtminstone få se dem senare på kvällen i reportagen från Governor's Ball... 

Folk (läs: familjen) gillar inte att se film med mig. Jag frågar dem om handlingen hela tiden eftersom jag missar så mycket när jag springer i väg och ska göra nåt annat bara mitt i allt. Vattna blommorna och sånt. När jag tittar själv pausar jag och missar inget. Det kan gå en halv dag mellan pauserna ibland. Fast det här var värre förr. Före cs.

Den här helgen har jag tagit tag i de svenska filmerna. Så som i himmelen av Kaj Pollak och och Pistvakt. (vem var det nu som gjort den? Pistvakt var jag för övrigt med på ett hörn som djurskötare. Ett mycket viktigt jobb som gick ut på att Snurre (min tonårings hamster) skulle ha det bra medan han gjorde sin första och sista filmroll som postlämmeln Tasse. Med bravur givetvis.

Är det förresten nån som sett Rafael Edholm film Babas bilar? En del sågade den hejdlöst, jag vet. Mycket pangande, pinsamma scener där riktiga karlar beter sig superbarnsligt. Men vadå? Nordkalottens byagrabbar, ålder egal, är hopplöst "barrsliga"! Men vi äääälskar dem hahahahaha (fast en del skulle behövas skjuta av förstås... ;-) )

Men herrar och damer kritiker, fatta en sak är ni rara . Den här filmen är en kärlekshyllning till Norrbotten! *torkar en patriotisk liten tår*

Ja, kanske att Babas bilar kan verka lite knasig om man är från Stockholm eller Hässleholm... Men den är faktiskt helt sanslöst rolig om man gillar extrema arketyper utifrån varenda fördom och sanning som bara finns om människorna här uppe i norr, oavsett om det gäller norrbottningarna, norrmän med oljepengar, maffiaryssar eller invandrandande araber. För att inte tala om luriga bilhandlare... Extra kul blir det ju förstås om man faktiskt känner till att LAGEN slutar strax ovanför Överkalix kommun. Scenen med polishuset som inte är bemannat och att polis bara kan nås vissa tider - hahahaha- bara en sån sak! Det är ju SANT! (på sätt och vis..)

Rafael Edholm

Rafael Edholm har slagit huvudet på spiken, Norrbotten ÄR vilda western live! och han driver med allt det här med så mycket kärlek, och backar inte alls på de tokroliga galenskaperna.

Gestaltningen.. De meckande rå-norrbottenspojkarna med överkalix- och kalixdialekt - här till höger i en nu-djävlar-är-vi-förbannade-skoterscen som varenda skoteråkarturist skulle ge en hel del för att få uppleva.. De är så underbart klockrena. Jag känner fan sånt folk på rikt hahahahaha. Att de sen skjuter ihjäl folk lite hött och mött på order av kriminella ryssar är liksom bara en naturlig del av livet för dem.. sånt man gör liksom.

Och den lokala "undre världen" sen.. Jarmo Mäkinen (han e så läcker!!! ) gör en jäkligt bra karikatyr av det lokala byabusen som tillsammans med sina två medkumpaner och tillika bröder, aldrig växt upp till ansvarsfulla män utan istället fortsatt i samma gamla (skoter)spår där patriotisk sammanhållning, broderskärlek och enkla nöjen som jakt, hembränt och bastubad värderas högst. Dialogerna känns äkta, helknäppa men äkta. Fast norrmannens dialekt är fel, han bryter på nordnorska istället för på norsksvenska. Det blir inte rätt sång på något vis.

Det finns många helt vansinnigt dråpligt skojiga scener i filmen. De går inte att återberätta, utan se den själv. Gör det en dag då du inte känner dig på ett alltför analyserande och småsint humör. Då blir den här norrbottniska westernactionfilmen en absolut HÖJDARUPPLEVELSE! Promise.

*I Babas Bilar medverkar bland annat: Andreas Wilson , Sara Sommerfeld , Med , Janne Loffe Carlsson , Baba's Cars , Svante Grundberg, Jarmo Mäkinen med flera.
*Bilden av Jarmo Mäkinen snodde jag från hans hemsida

Hennes cineastiska fasa stavas dialektflickor. Kvinnliga filmkaraktärer som snackar dialekt  och droppar kläderna (samtliga klädesplagg) för att sedan slänga sig i sjöar, älvar eller hav. Nakenbaderskor som försöker locka med sig sina manliga motspelare i plurret. (Jag har aldrig reflekterat över hur många svenska filmer som innehåller såna våta scener. Uppenbarligen en hel del. Intressant faktum iofs.)

I tror inte på att sådana flickor finns i verkligheten. Misstänker att karaktärerna är resultatet av manusförfattares och regissörers önskedrömmar. Om sexuellt frigjorda kvinnor? Parade med nationalromantiska motiv á la Zorn? Eller?

Märkligt. För jag känner mig inte särskilt drömsk. Eller o-trolig. Högst verklig faktiskt. Och jag bryter på norrländska. Badar gärna spritt språngade i svenska tjärnar och havsvikar. Och försöker då och då locka andra att göra mig sällskap.

.......................................................................................................................................................

Jag vet inte, men visst var hon på något sätt ändå coolast av alla Bergmanbrudar... just för att hon egentligen inte alls var nån Bergmanbrud. Egentligen. För på något sätt spelade hon i en klass för sig bland alla de andra filmbrudarna. En rejäl, rakryggad, vrålsnygg, unik, skarp & SÅ begåvad skådespelerska - med integritet. Respect!

Och så ett personligt tack, Eva, för att du är en del av min absoluta svenska favoritfilm NÅGONSIN; den fantastiska filmen Trots som du är med och gör den så go och varm och mänsklig med din medverkan... Scenen mellan dig och Anders Henrikson i kollegierummet får alltid mitt hjärta att bulta så grannt varje gång... den är så vacker och kärleksfull!  

Eva Dahlbeck - såå fin, såå bra!

Benjamin Christensens stumfilm Häxan är nog en av de sällsammaste skapelser som visats på vit duk. Häxan var vid produktionsåret 1922 den dyraste film som någonsin producerats i Sverige och är fortfarande ansedd som en av de mest betydelsefulla svenska filmern i filmhistorien. Filmens enorma budget lades på fantastiskt suggestiva scenografier, groteska masker och specialeffekter. Den är en fantastisk visuell upplevelse som frammanar en värld av hedniska häxor, fanatiska inkvisitionspräster och en retfull djävulsgestalt med fladdrande tunga och sataniska ritualer på blåkulla. Röken ligger tät, smådjävlarna dansar, häxorna kysser Satans bakdel när de ingår en pakt under orgiastiska ritualer.

Häxan har formen av en essäfilm om medeltidens övertro på djävulen, häxor och onskan övernaturliga ursprung, berättad med lysande svart humor. Christensen använder sin berättarröst ytterst subjektivt för att förklara vad han visar och resonerar kring den medeltida världsåskådning han utgår ifrån. Filmen är indelad i sju avsnitt som vart och ett behandlar olika aspekter av häxjakterna.

Häxan återutges av Svenska filminstitutet i en ny fin DVD-box med svenska stumfilmsklassiker. Boxen innehåller också Erotikon, Gösta Berlings saga, Herr Arnes pengar, Terje Vigen och Körkarlen.

Marja

Finns filmen inne på biblioteket?

 En annan kväll var det framgångarna för svensk musikindustri som uppmärksammades i samband med prisutdelningen av RockBjörnen. Även där träffade jag många bekanta som jag arbetat med tidigare i samband med spelningar och promotionsinsatser för svenska artister i USA. Därtill träffade jag flera av de nya artisterna vars låtar ännu inte hörts av oss utlandssvenskar. Även bland nykomlingarna är det viktigt för min del att snabbt lära mig vem som gjort vad, för att kunna presentera dem för rätt personer om de senare kommer över till LA.

 Innan jag åkte vidare till Helsingborg, (för att en månad försenat fira jul med familjen...), hann jag också med en kväll med ett par av mina privata vänner i Stockholm. Vi hade ursprungligen planerat för en liten tjejmiddag, inte minst eftersom min underbara vän Alexandra Pascalidou nu är gravid, men det verkade som att alla våra bekanta var på Teatergrillen den kvällen, så till sist var vi istället nio runt bordet.

 Alexandra hade just landat från Haparanda och Meja var ett par timmar tidigare i London. Tänk så fantastiskt att vi så enkelt kunnat resa så långt i olika riktningar och ändå kunde sammanstråla för att äta middag på kvällen!

...Världen har visst krympt.