St Mirren-Glasgow Rangers: 2

Groningen-Den Haag: 1

Dubbelodds 1.96 hos Expekt. 7/10 units.

Rangers är klasser bättre än St Mirren och det bör vara en formsak att åka hem med tre poäng. Groningen har inlett ligan strålande och kan överta serieledningen från PSV vid seger idag.

Nästa spel är ett chansspel hämtat från Damallsvenskan där jag lockas av det mycket höga oddset:

Malmö-AIK: 2

4.60 hos Bet365. 2/10 units.

AIK har en helt hysterisk form och har vunnit inte mindre än åtta raka matcher, däribland en fin 3-2-seger mot Linköping senast där man ledde med 3-0 innan Linköping tilläts reducera två gånger om. Vårmötet vanns av AIK med 2-1. 4.60 känns mycket spelvärt.

Esbjerg-AGF Århus: 2

3.30 hos Bet365. 3/10 units.

I denna match hämtat från den danska ligan är det två lag med motsatta formkurvor som möts, och jag tycker nog att Århus borde vara favoriter till segern. Esbjerg ligger stadigt på jumboplatsen utan seger och kommer från tre raka torskar i serien medan Århus ligger i mitten och har två raka segrar. Fint odds som spelas till tre units.

Har precis träffat en vän som snart flyttar till Skottland. Alltid trevligt att träffa honom. Två andra gymnasierklasskompisar var med också. Så det var en liten reunion så att säga. 

Ikväll hoppas jag på film med mannen och svärmor. Men H har lyckats äta skräp så han är illamående. Och när han är illamående då är han som ett litet barn. Så det kan bli hemma kväll hemma istället. Men det går nog det med.

Maskinen som settes inn på strekningen har en kapasitet på 50 passasjerer. Flyselskapet skal ha seks ukentlige avganger. Det blir ingen flygninger på lørdager.

Eastern Airways flyr i dag fra Stavanger til Aberdeen og til Newcastle, og passasjerene jobber i stor grad innenfor olje- og gassindustrien.

Nä, för mig är receptet på en lyckad semester ett svalt, intressant och vackert land. Att promenera iväg till ett monument där man blir träffad av historiens vindar, rakt i ansiktet. Att möta spänningen på platser där stora slag om frihet har stått. Att kunna promenera på en vandringsled, i vad som känns vara rena urskogen, och kunna andas frisk och sval luft. Att efter en lång dag utomhus, kunna dra sig in och njuta av något varmt.

Det är alltså möjligt att sammanfatta receptet på en lyckad semester, i ett enda ord - Skottland!!

Det er jenta på butikken i Arisaig som sier dette. Hun ser at vi er våte, med mørke bukser og mine altfor store gummistøvler, lånt av reisevennen for å slippe ut av blaute fjellstøvler og kanskje unngå forkjølelse. Vi har nettopp kommet inn med båten fra øya Eigg, og er innom for å spørre etter busstider til fiskerbyen Mallaig, hvor vi bor. På Eigg prøvde vi å gå opp på et fjell som kunne ha gitt utsikt helt til de ytre Hebridene. Men været var ikke godt nok, vi måtte gi opp rett under toppen, fordi det blåste så vi kunne lene hele kroppen mot vinden. Jeg hører en foss, mente jeg, men hvor er den? Det er ingen foss, svarte reisevennen, det er vinden som bruser over fjellet.

Vi har tilbrakt ei drøy uke i Skottland allerede. Vi fløy fra Oslo til Aberdeen, tok toget til Glasgow og nordvestover mot kysten. Fra Glasgow minnet togturen om strekningen Oslo-Bergen, med høyland og topper, myrull og fjellvann, og til slutt en nedstigning gjennom trange daler. Noen av innsjøene har skogkledde øyer, et minne om landskapet før avskogning og sauebeiting. På siste del av strekningen åpner fjordene seg mot oss, og deretter havet.

At været er er skiftende plager oss sjelden, landskapet blir bare vakrere av lagene med lys og skygge, tåke og sol som fyker over innsjøer og heier. I byene finner vi alltid en kafé eller pub å søke ly i til det klarer opp igjen. Å dra til fjells uten gummistøvler, derimot, får jeg angre på. Vi skulle jo gå på en sti, da holdt det vel med vanntette fjellstøvler? Jeg var ikke forberedt på at halve landet er ei myr, med stier som minner om gjørmete bekker.

Alle øyene her har korte, fyndige, keltiske og norrøne navn: Eigg, Rum, Muck, Canna, Skye, Mull, Coll, Barra, Tiree. Noen av dem tilhører Hebridene, eller kanskje alle, jeg er ikke sikker. Ordet for fjelltopp er Sgurr og innsjø heter Loch, og på skiltene står det keltiske navnet under det engelske.

På Eigg finner jeg en brosjyre om fugler hvor lokale betegnelser er med, og de er ofte mistenkelig norske, som havsule: sulaire (på engelsk gannet). Og det er ikke rart, vi er midt i vikingenes plyndringsbelte. Utenfor Eigg ligger ei miniøy kalt Castle Island, beryktet for at norske pirater brukte den som base og terroriserte de fastboende på øyene og fastlandet omkring. Også navnet Eigg er norrønt og viser til øyas siluett, som minner om en knivsegg.

Myten bak Skottlands nasjonalsymbol, tistelen, er også knyttet til vikingene. Under et nattlig snikangrep skal de ha snublet over piggplantene og bannet så høyt at lokalbefolkningen våknet og rakk å forsvare seg.

Det skotske er en vennlig blanding av høflig anglifisert og langsomt nordisk. Den rolige måten folk snakker på, de åpne blå blikkene som ser rett på deg, at de alltid tar seg tid til en hilsen, en pause og et lite smil, før det egentlige ærendet bæres fram. De vanlige motsetningene by/land nord/sør er høyst merkbare, og forsterkes jo lenger fra England du kommer. Under ferjeturen snakker vi med ei bestemor fra the borders, grenseområdet mot England, som gjør et nummer ut av hvor forskjellig hennes hjemtrakter er fra den karrige vestkysten. Vi får inntrykk av at det ikke bare er landskapet hun sikter til, men folkene, at de er litt røffe for henne tweedkledde smak.

Ikke minst er historien røff på disse kanter. Klanene var ikke rene familier, men en høvding og leilendingene hans. Tradisjonelt trengte høvdingen småbøndene for å reise en hær, men dette ble forbudt under engelskmennene, som ikke ville gi andre enn sentralmakta tilgang på en våpenstyrke. Den nye regelen gjorde folket som bodde på jorda uinteressante for høvdingen, han ville heller bruke landet til saueavl og dra inn penger på kjøtt og ull.

På vestkysten huskes 1800-tallet som ei tid for sosiale katastrofer. Potetpest, hungersnød og regelrette utrenskninger, på lokalmuseet i Mallaig hører vi grusomme historier. MacDonaldene ville ha landet til MacLeodene, jaget dem inn i en hule og tente bål foran inngangen så alle døde av røykforgiftning. En høvding ville starte sauehold og kastet ut leilendingene midt på vinteren, rev husene og lot høygravide kvinner sove utendørs og fryse ihjel.

Med denne kunnskapen i bakhodet er det ikke lenger med like stor glede jeg ser sauene som beiter i det åpne landskapet, de hvite ulldottene mot de grønne heiene, de svarte hodene med krumme horn og våkne øyne når du kommer for nær. De virker perfekt tilpasset omgivelsene, men kom hit til fortrensel for fattige bønder.

Men idag er dette fjerne minner. Innbyggerne langs kysten lever nå av fiske og turisme. Om sommeren strømmer det reisende til for å fiske, gå i fjellet, kikke på fugler og dra på hvalsafari. Ved Eigg ser vi skarv og sel som hviler på et skjær, skarven sprer ut vingene og tørker dem i vinden. På hjemveien ser vi halene til to småhvaler i vannskorpa, de ligger lenge og vipper før de dykker og forsvinner. Seinere spretter bestemoren opp og mener at hun ser dem igjen, peker opphisset for barnebarnet, og ingen protesterer, enda alle ser det bare er to dykkender som svømmer.

Småbyen Mallaig er knutepunkt for jernbane, bussruter og ikke minst ferjer, til den store øya Skye, hvor hytteprisene ifølge lokalavisa nærmer seg to millioner, og den mindre utbygde øygruppa The Small Isles, som Eigg er en del av. Mange turister reiser rett gjennom Mallaig på vei til disse stedene, men vi har valgt småbyen som utgangspunkt for dagsutflukter.

Fordelen med å bo i en by er et godt utvalg puber, fiskerestauranter og småbutikker. De nærmeste øyene ligger kun én times ferjereise unna, og i tillegg begynner det flere vandrestier i åsene som omkranser byen, bare på en halvtime er du langt oppe i fjellet. Mallaig har også en levende havn, som gir en livlig og autentisk stemning.

Vil du reise hit i høysesongen er det lurt å booke rom på forhånd, spesielt om du vil bo på Bed&Breakfast i sentrum. Det er rolig, praktisk, utsikt til havna, gangavstand til alt, rommene er så rene at du kan sleike gulvet, frokosten inkluderer egg, bacon, bønner, toast, müsli og frukt – alt dette for kr 300 pr person/natt. Et kvarters gange fra sentrum kommer du ned i kr 200 og har fortsatt tilgang på turstier og utfluktsmuligheter.

Jeg kan også varmt anbefale reisemåten vår. Togpass er en rimelig form for interrail i miniformat, og en bra ordning for deg som vil se mer av Skottland enn de største byene. Scotrail tilbyr to varianter: 8-dagers pass til ca 1000 kr (fri reise 4 av 8 dager), eller 15-dagers pass til kr 1400 (du kan reise 8 dager av 15). Spesielt på lengre strekninger blir det anbefalt å reservere sete i tillegg, men dette er gratis. Togpasset gir rabatt på flere buss- og ferjestrekninger, samt sightseeingturer i storbyene.

Strekningen mellom Glasgow og Mallaig blir kalt Skottlands vakreste. Ikke bare er det fin natur, du får også glimt av skottenes tekniske bragder. Skotske ingeniører har gjort mange store oppfinnelser, ikke minst innen transport og kommunikasjon. Lufthjulet, veidekket, sykkelen, stålskipet, jernplogen, oljeraffineringen, det elektriske lyset, fjernsynet, telefonen, radaren og termosen ble alle oppfunnet av skotter. Dessuten videreutviklet en skotte den rudimentære dampmaskinen (oppfunnet av en engelskmann) til den avanserte maskinen som fikk en så sentral plass i 1800-tallets industri.

På toget mot nordvest reiser du over flere viaduktbroer, og du kan legge inn en to timers tur med damptoget fra Harry Potter-filmene (Hogwart Express, eller the Jacobite, som den egentlig heter) mellom Fort William og Mallaig. Jeg satt med nesa (og kameralinsa) trykket mot togvinduet gjennom hele turen, så hvis du vil se overkill mange bilder av skotsk høyland kan du gjøre det her. Jeg har også flickr-mapper med flere bilder fra øya Eigg og havnebyen Mallaig.

En bookingside for rimelig overnatting i Skottland finner du her. Eller gå hit for en oversikt over steder i området rundt Mallaig. For større byer som Glasgow, Edinburgh og Aberdeen kan denne, denne eller denne siden være bedre. Booking av vanlige togbilletter i Skottland kan du gjøre her.

Läs mer i The Guardian, DN och SvD.

Visst finns ett missnöje hos skottarna med arbetarpartiet som de anser framförallt missköter ekonomin, och deras nationalism framförallt handlar om att bryta upp med engelsmännen och helt hållet sköta sitt land själva. Men där finns också de klassiska nationalistiska dragen av invandrarfientlighet och att moralfrågor värdesätts över allt annat.

Den här utvecklingen är skrämmande, men värst är givetvis att detta inte är något unikt för Skottland utan något vi ser på flera håll runt om i Europa. Förhoppningsvis kan Sverige undvika att gå den vägen. Att Sverigedemokraterna håller på att väljas in i regeringen kan bara ses som illa, än värre vore det om något idag existerande riksdagsparti samarbetade med dem.

Läs mer: SvD, DN

Jeg går og tenker på en setning fra filmen The Edge of Love, som nylig hadde premiere her i Storbritannia. Historien handler om den walisiske poeten Dylan Thomas, som i filmen elsker to kvinner, eller også ingen av dem, følelsene virker preget av fjernhet, kanskje idealisering: du er stjernen på himmelen min, sier han til Keira Knightley, barndomskjæresten han aldri kan glemme, men det er ikke denne setningen jeg tenker på, det er en annen, som handler om tårer. Vi befinner oss under krigen og Keira Knightley er ute og danser med kjæresten sin når en bombe treffer bygningen og dreper de fleste av gjestene. Men Keira og kjæresten overlever, og etterpå står de ute i gata og holder rundt hverandre. All those people… sier Keira lavt, og kjæresten svarer: There is a raindrop running down your cheek… just like a tear. Det løper en regndråpe nedover kinnet ditt… akkurat som en tåre.

På øret har jeg den hjerteløse sangen til Panic at the Disco, She Had the World. Vokalisten synger at han knuller ei jente som har så mye kjærlighet å gi, og han kunne ha fått den, om han greide å lyve, men hvorfor skulle han det? Alt han ser i øynene hennes er den blå himmelen, ikke mer enn det, bare veien videre. Hun tror at hun har vunnet verden på et tivoli, synger han, men meg har hun ikke vunnet, meg fanger hun ikke. Og likevel, jeg tror ikke at jeg ødela henne, jeg gjorde henne bare mer interessant. I'm sure I didn’t ruin her… Just made her more interesting.

Jeg hører den siste strofen og tenker som vanlig: for en grusom ting å si. For selv om det kan stemme at smerte og tårer gir dybde, som for andre kan gjøre deg mer interessant, så har ingen annen rett til å avgjøre dette, hvor mye du tåler, om sorgen var til å bære. Melodien er lett og glad, i begynnelsen venter jeg det beste, som i en forelskelse, noe stort og vidunderlig. Men plutselig snur det, som når den andre en dag ser på deg og sier: Javisst, det var fint, men for meg har du bare vært et tidsfordriv. Jeg har aldri lovt deg mer, og uten løfter er jeg fri, du er et voksent menneske og må selv passe på, det er du som tar risken. Men jeg blir sint, for han tar feil. Du er aldri uten ansvar når du låner et hjerte. Kan du ikke gi ditt eget er det uansett et lån, med løfter som ligger der i kyssene, blikkene, uansett hvor gjerrig du har vært med ord. Du har lånt en annens hjerte, og et lån må forvaltes, behandles med omhu og leveres tilbake, varsomt og intakt, og aller helst med renter.

But she could never win me
Cause she couldn't ever catch me
Because when I look in her eyes
Well I, just see the sky

But I'm sure I didn’t ruin her
Just made her more interesting

Det tredje som minner om tårer er et verk av den britiske kunstneren og gullsmeden Wendy Ramshaw. Jeg ser det i Aberdeen Art Gallery, med en tekst på monteret om at verket er inspirert av et maleri av Picasso, enda én av disse mennene som romantiserer kvinners tårer. I 1937 malte Picasso sin muse Dora Mar gråtende og kalte bildet Femme qui pleure, kvinne som gråter. Hos ham er kvinnen motivet, tårene en tilstand eller egenskap ved henne. Hos Wendy Ramshaw, derimot, er objektet ikke kvinnen, men tårene. Halsbåndet har over hundre blå og grønne glassperler hengende fra en stålwire, lik en kaskade av tårer. Hos meg vekker synet en klangbunn av gamle spørsmål omkring skjønnhet og smerte. Kan taus lidelse forvandles til perler, innkapslet som hos en musling? Er kjærligheten først og fremst en svakhet, eller styrke? Hvem taper mest, den som våger å bli såret, eller den som aldri tør å slippe følelsene løs? Det finnes mange slike klisjéer, visdomsord som skal trøste og holde oss oppe gjennom nederlagene, eller tvert imot, kanskje, lar oss holde ut det vi heller burde gjøre opprør mot.

Chain of Glass Tears for Weeping Woman er uansett, tror jeg, en hyllest til alle gråtende kvinner, eller alle mennesker som gråter. Og jeg tenker automatisk, sikkert utfra min egen begrensete erfaring, at det først og fremst må handle om kjærlighetstårer, som felles over kjærester som ikke vil ha deg, eller først kanskje vil, men tar det tilbake, trekker løftene unna som duker fra dekkede bord, så servise og glass går i gulvet med singlende lyder. Alle løftene, både de uttalte og de andre, som bare lå der i blikk og berøringer, den varme huden og mykheten i et kyss.

Og det løper en tåre nedover kinnet ditt. Som en regndråpe.

Smugglingen

Inte fan brydde sig skottarna om lagen. Sina vidders egna herrar var de, skäggen fladdrade i motvinden, nävar av sandpapper, fåordiga; här hade de levt sina liv med sitt fiske, sin jakt och sin whisky. Inte fan brydde de sig.

Parlamentet slog sig visserligen samman, det skotska och det engelska, unionsfördraget skrevs 1707, och med detta följde att den skatt på malt som redan fanns i England också skulle gälla i Skottland. Skatt på malt! Skatt på whisky! No way!

Fram till dess hade praktiskt taget varenda skotte bränt sin egen whisky, och därefter fortsatte praktiskt taget varenda skotte att bränna - dock i lönn.

Dessutom såg de skatten som ett engelsmännens och lågländernas försök att förinta den keltiska kulturen, no way! Brännerierna flyttades till uthus och ladugårdar, grävdes ner under kyrkor, i grottor. Överallt där det gick att gömma ett bränneri gömdes ett bränneri - och överallt utarbetades snillrika varningssytem om lagens män var på ingång. Ett exempel: Käringen Cumming, drev på sparlåga ett lagligt destilleri i Knockando. Eftersom man såg till att inte öppna värdshus i trakten erbjöd hon skattmasen en bädd i hemmet varje gång det var dags för kontroll. Som välkomstgest hissade käringen Cumming alltid en stor röd och vacker flagga, vilken kunde ses av traktens alla hundratals lönnbrännare, som blixtsnabbt gömde sina prylar.

Polisen hittade mycket sällan några lönnbrännare, inte ens när de utlovade saftig belöning för den tjallande. I stället tog brännarna själv sina utslitna kopparrör - i synnerhet det spiralvridna "The Worm", som kondenserade de heta ångorna - bedyrade att de funnit dem, krävde belöning, fick belöning, köpte nya rör, och drog igång verksamheten igen i en ny dal. Längre näsa än lagen hade i Skottland har ingen lag haft.

Skattmasen rapporterade om högländerna år 1798: "Brännadet uttförs av tusentals händer. Det begränsas inte till stora städer eller stadiga tillverkare, utan utbreder sig överallt i landet och på varje ö från Orkney till Jura. Det finns många som utövar denna färdighet och är okunniga i alla andra, och det finns brännare som skryter om att de kan framställa den bästa tänkbara whiskyn men inte kan läsa eller skriva, och som driver denna framställning i delar av landet där man inte känner bruket av plogen och där skatteuppbördsmän aldrig sätter sin fot. Under sådana omständigheter är det omöjligt att rätt uppskatta omfattningen av brännadet..."

Problemen var alltså stora, dessutom gjorde lönnbrännarna så mycket godare whisky än de lagliga, eftersom de lagliga sällan hade råd med den skattetyngda malten. Lagen existerade i över hundra år. Generationer av skottar gav fan i den och utvecklades till världens mest raffinerade och kyliga smugglare. Nästan ingen åkte fast.

Ett par årtionden in på 1800-talet hade myndigheterna fått nog - mer än hälften av all whisky var lönnbrännd, det fanns bokstavligt talat ett lönnbränneri i varje dal, i varje vik, lagen hade ingen annan effekt än att den undergrävde moralen, alltså beslöt man sig för att byta taktik. Först att nappa på det nya erbjudandet om legal licens, och lägre skattesats, var George Smith från en av Skottlands verkliga rövarkulor - Glenlivet. Att bränna lagligt i Glenlivet var det samma som att svika, och viserligen var George Smith en bjässe, men likfullt tvingades han beväpna sig med två rejäla revolvrar för att freda sig. George var bondson, men hade studerat latin och arkitektur, och han hade ärvt pappas gård Upper Drumin just utanför Glenlivet. Självklart brännde han i lönn, men intensivt uppmuntrad av sin arrendegivare, hertingen av Gordon, uppförde han 1824 det första licensierade och skattebetalande whiskydestilleriet.

Hans första apparat klarade 225 liter i veckan, femton år senare fyrdubblade han kapaciteten - affärerna gick som smort. Efter de första årens hot och bråk och beskyllningar - George och hans revolvrar tvingades distribuera all whisky - följde en efter en av bönderna i trakten hans exempel, och smugglingen avtog. 1858 när George blivit en förmögen whiskybrännare, brann hans ursprungliga destilleri, och han byggde ett nytt i Glenlivet - vilket är det man i dag kan besöka, och samma som än i dag bränner den i hela världen så uppskattade whiskyn. Mot slutet av 1800-talet försvann lönnbränningen och smugglingen. 1823 - året innan Smith bröt ny mark genom att lösa licens - gjordes 14 000 officiella upptäckter av lönnbränning. 1874 gjordes sex. Whiskyn hade blivit laglig.

Mina skotska favoriter

Aberlour 10 Years (nr 501)

Ardbeg Ten Years (nr 513)

Bowmore Cooper's Choice Bourbon Wood 14

 Glenmorangie 15 Years (nr 10489)

The Macallan 18 Years (nr 468)

Dalwhinnie 15 Years (nr 572)

Den eldste delen av bygningen dateres tilbake til 1107, på den tiden da dette var et jaktområde for de skotske kongelige. Gjennom historien har Traquair vært et tilholdssted for Jakobittene (som kjempet for å få en Stuart tilbake på den skotske tronen) og huset har vært brukt som skjulested for katolske prester. Det sies at Mary Queen of Scots har overnattet i huset.

Jeg fikk meg en liten rundtur i huset, men det var dessverre ikke lov å ta bilder innendørs. Heldigvis har de en flott webside der du kan få din egen lille omvisning, bare klikk her.

Huset er som sagt fortsatt bebodd, så deler av huset er stengt for besøkende. Jeg fikk likevel sett mye, synes jeg. Det mest interessante var rommet der katolske prester bodde i hemmelighet. Rommet ble brukt til å holde katolske messer, noe som ikke var spesielt trygt på den tiden. Bilder av den hemmelige inngangen til rommet kan også sees på websiden.

Området rundt bygningen er også åpent for publikum. I hagen bak slottet ligger en stor labyrint (plantet for snart 30 år siden). Jeg prøvde meg ikke på den, jeg labba ikke en gang rundt'n. ;) I stedet snek jeg meg til et bilde inne fra huset, selv om det ikke var lov. Alt for bloggen, eller hva?!

Disse ungene er på vei inn i labyrinten. Forhåpentligvis kom de seg ut av den også, jeg ventet ikke for å se om de gjorde det.

Et av de små husene på området.

.

Flopsys hus?

.

Det er flere gamle hus på området, og bak dem er det en park der det gikk påfugler fritt rundt.

Vakre fugler som virket mest opptatte av å sloss med hverandre, samt rappe mat fra turister. Når de skrek hørtes de snodig nok ut som katter.

Han med de flotteste halefjærne så ut til å vinne.

.

Folket på Traquair går kanskje fortsatt og venter på at en Stuart igjen skal sitte på den skotske tronen? Inntil da holdes the Bear Gates (bjørneportene) stengt, slik det ble sverget at de skulle en gang på 1700-tallet.

]]> http://matochfotboll.wordpress.com/?p=21 Thu, 15 May 2008 11:21:13 +0000 Martin http://matochfotboll.no.wordpress.com/2008/05/15/some-wee-thoughts-on-fitba/ UEFA-cupfinal igår (i Sverige verkar folk mest intressera sig för ett spektakel där tandlösa överviktiga MENSA-medlemmar klär ut sig i någon form av kycklingdräkt med skridskor, hjälm och strumpebandshållare och pucklar på varandra. Pausunderhållningen mellan påpucklandet förefaller vara en primitiv form av bollsport, inte helt olikt fotboll faktiskt men där målsättningen är att placera en liten gummiklump i hörnet av banan. När alla deltagare kommit fram till hörnet glömmer de gummiklumpen, kramas en liten stund varefter påpucklandet startar igen. Sverige är tydligen jätteduktiga på det).  Zenit från St. Petersburg vann och tar en Europapokal med sig hem från Manchester och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är mer symmetriskt, att United eller Chesea tar med sig den andra pokalen hem från Moskva?  I vilket fall är det väl inte särskilt klimatsmart.

Eftersom det är lätt att tycka om skottar (dialekten?) höll jag lite på Rangers men Zenit vann välförtjänt, gjorde vackra mål och vi påmindes än en gång om hur många skickliga fotbollspelare det finns i Ryssland. Sverige borde vara ganska nervösa inför EM, men å andra sidan har Ryssland ofta haft duktiga spelare men inte riktigt räckt till mentalt. Skillnaden nu är förstås Guus Hiddink....

För övrigt är det något speciellt med den här tiden på året när trupperna till de stora mästerskapen tas ut. Det är inte den hysteri som kommer senare utan bara en harmonisk blandning av förväntan, spekulationer, skaderapporter och populistiska mediakampanjer (Rajalakso...).  I Sverige går det ju oftast tråkigare till än i många andra länder, och även i år har det varit mer spännade att följa vad som händer i Holland (Seedorfs avhopp, synd), Spanien (Raúl-såpan) eller Italien (Donadonis Pippo-Alex-Cassano-dilemma mm).

Om den svenska truppen kan man väl inte säga så mycket. Jag förvånas mest av att folk blir  förvånade över Henrik Larssons comeback. Det har väl varit samma visa vid varje mästerskap sedan Åbys tid? Henke tackar nej till tråkiga kvalmatcher (senast han medverkade i ett kval var såvitt jag kan minnas snömatchen i Gelsenkirchen -73) men ändrar sig när det vankas slutspel. Jag blir mer förvånad om han inte är med till VM i Sydafrika (han lär väl spela i Högaborg då) om vi nu kvalificerar oss.

Att Larsson har många beundrare bland experterna är tydligt, och det förtjänar han nog också.  Jag har aldrig varit ett övertygat Henke-fan, men hans fotbollsintelligens och förmåga att maximalt utnyttja sina styrkor och maskera sina svagheter är imponerande. Det är dessutom kvaliteter som står sig väl mot tidens tand så han kan absolut tillföra saker till en svensk EM-trupp. Det enda jag är lite rädd för är att Lagerbäck nu känner att han måste ge Henke en plats i startelvan. De senaste åren har han ju faktiskt varit bäst när han i Barcelona och Manchester United fungerat som back-up och utan press kunnat komma in och göra det han är bra på, avlasta stjärnorna och göra medspelarna bättre.  Däremot var han ju fullkomligt bedrövlig i VM där alla trodde att han skulle uträtta underverk efter succén i Barca. Henke är de små gesternas mästare, han har varken Zlatans magi eller Elmanders urkraft men han gör exakt rätt saker vid rätt tidpunkt. Det gör han bäst när han inte har frälsarens ok på sina axlar ..... usch vilken pretentiös fjantmening..."ok"?...har inte det något med kossor att göra?...låter som Ernst Brunner eller han sportkrönikören på SVD.... nej, nu slutar jag omedelbart med bloggandet för all framtid...ungefär som Henrik Larsson i landslaget, ehm

Storbritannien är en union som består av England, Nordirland, Skottland och Wales. Storbritannien är en parlamentarisk demokrati med London som huvudstad och en konstitutionell monarki med drottning Elizabeth II som stadsöverhuvud. Kanalöarna och Isle of Man ägs formellt av den engelska kronan men är inte en formellt en del av Storbritannien. Storbritannien har också inte mindre än 14 utomeuropeiska områden som alla är rester av det brittiska riket som en gång styrde över en fjärdedel av världen landyta, det största landet genom tiderna. Som ett resultat av Storbritanniens en gång stora välde har det engelska språket och kulturen satt tydliga spår i exempelvis Kanada, Australien, Indien, Pakistan, Nya Zeeland, Sydafrika och USA. Den engelska drottningen är fortfarande formellt stadsöverhuvud i flera gamla kolonialområden som idag inte längre ingår i Storbritannien. Under 1800 talet och början av 1900 var Storbritannien världens största supermakt men efter två världskrig och självständighet för många av de förra kolonierna har Storbritanniens roll i globala frågor minskar.

Storbritannien är idag ett välutvecklat land och den sjätte största ekonomin i världen.

Albert Hammond JR @ T in the Park i somras, Stod där framme till höger, underbar spelning!

Fem dager var altfor lite, både i forhold til å være sammen med Mark og i forhold til å bli kjent i området. Det er jo egentlig fint, for da vet jeg det er mye mer å se når jeg drar dit neste gang. Jeg tror jeg må få meg klippekort hos KLM, men aller helst ser jeg de setter opp direktefly til Newcastle!

Det ble en tårevåt avskjed på mandagen. Grusomt var det, men det er jo noe bra i det også. Jeg kunne reist hjem og tenkt at det ikke var noe å satse på - men det gjorde jeg altså ikke. Nå må jeg bare lære meg å leve med avstanden, samt finne lure måter å skaffe penger til ny tur. Men først ser det ut til at jeg får besøk her i Oslo og det gleder jeg meg veldig til! :D

Det ble noen hundre bilder på disse dagene. Mange av dem har jeg lagt ut på Facebook, så for dem som kjenner meg der er det bare å bla igjennom de tre albumene jeg har lagt ut. Det blir et lite utdrag i bloggen også. :)

Som jeg har skrevet tidligere, ble det noen turer til Skottland som ligger bare en times kjørevei unna der jeg har oppholdt meg. Jeg har alltid likt bilturer og det var innmari artig å bli tatt med på tur uten at jeg visste hvor vi skulle. Vi kjørte gjennom nydelig, vidstrakt landskap og mange koselige små landsbyer. Plutselig sier privatsjåføren min; "Look, hinny!" og plutselig ser jeg et skilt som sier "Welcome to Scotland". Moro! :)

På en av turene havnet vi i Gretna Green, en liten landsby helt på grensen mellom Skottland og England. Gretna er kjent for sine mange brylluper, ettersom ekteskapsreglene er noget friere i Skottland. Tidligere trengte man ikke være mer enn 14 år (gutter) og 12 år (jenter) for å gifte seg der - og det helt uten tillatelse fra noen. Nå er det blitt "mye" strengere; aldersgrensen er 16 år med foreldres tillatelse og 18 år uten.

På 1700-tallet begynte man å bli bekymret i England på grunn av de mange ekteskapene som ble inngått uten kirkas eller foreldres aksept. Derfor innførte man i 1754 en ny lov om at partene måtte være over 21 år for å gifte seg uten foreldres godkjennelse. Men i Skottland gjaldt ikke loven, dermed var det mange unge par som rømte dit for å gifte seg. Ofte ble de forfulgt av foreldre som ville hindre barna sine i å gifte seg med "feil" person, men rakk paret først å gifte seg var det ikke mye de kunne gjøre med det. Gretna Green var det første stedet de kom til i Skottland og ble dermed et populært sted å gifte seg. Vielsen ble visst ledet av en smed og han markerte med å slå et slag på ambolten når et par var lovlig gift. (Prest eller fogd trengte man tydeligvis ikke.)

Amboltene er fortsatt i bruk. Hvert år blir over 4000 par viet i Gretna Green, ifølge en av nettsidene jeg besøkte. I tillegg kan man bli liksom-viet for en sum penger. Vi fikk tilbud om dette, men takket pent nei. :) Hvis den dagen kommer at jeg skal gifte meg, foretrekker jeg å gjøre det uten ørten turister tilstede.

Gretna Green er virkelig verdt et besøk uansett om du ønsker å gifte deg eller ei. De har et flott museum som tar for seg historien på en grundigere måte enn jeg har gjort her. De har også koselige butikker der de selger typisk skotske produkter. Jeg forsøkte å ikke gå helt i spinn og klarte det (nesten). Stedet er velholdt og pent og heldigvis ikke helt overlesset med turistting, slik man ofte ser.

Jeg kommer tilbake med mer fra turen, men dette får holde for nå. :)

Post-post: Jeg fant denne videosnutten på YouTube. Slik kan det altså foregå hvis man velger å la seg vie i Gretna Green. Det ser jo virkelig romantisk ut. Eller kanskje ikke.

Red Road er britiske Andrea Arnolds dristige, prisvinnende regidebut. Et kompromissløst psykologisk studie av et ruinert menneskeliv.

Jackie jobber som CCTV-operatør i Glasgow. Det vil si: hun har i oppgave å overvåke et belastet nabostrøk fra et kontrollrom. På monitorer kan hun se og zoome inn på alt som foregår innenfor de mange overvåkningskameraenes rekkevidde – og det er det meste. Hvis hun oppdager noe mistenkelig, skal hun kontakte politiet.

Red Road er opplagt et innspill i debatten om overvåkningssamfunnet vs. personvern. Historien tar utgangspunkt i det som er et vanlig argument i mot overvåkning av det offentlige rom: hva om personene som har tilgang på overvåkningsmaterialet misbruker informasjonen de får tilgang til?

En kveldsvakt oppdager filmens hovedperson, Jackie, en kjent mannsskikkelse på en av monitorene. Hun begynner instinktivt å forfølge ham med alle kameraene, i private ærend og på jobb. Filmen forteller ingenting om hvem han er eller hvordan Jackie kjenner ham. Men når hun også begynner å forfølge ham i virkeligheten, etter å ha hentet ut informasjon om hvor han bor og jobber, forstår vi at beveggrunnene er motivert av hat omkring en dyster bakgrunn. En bakgrunn som ikke blir avslørt før i siste akt.

Red Road er laget av en kvinne og handler om en kvinne, og har sånn sett allerede en positiv verdi gjennom å ha et perspektiv vi altfor sjeldent får oppleve på kino. At filmen i tillegg er et sterkt medrivende sosialrealistisk spenningsdrama, ispedd en presis samfunnskritisk brodd, gjør det hele enda bedre.

Filmen kan for så vidt oppleves som noe tung, både i innhold og ved et senket tempo. Men Andrea Arnold gjør fortellergrep som hele tiden skaper nysgjerrighet, mens voyeurisme i seg selv alltid er fengende tematikk. Og rundt dette maler Arnold en gjennomgående foruroligende stemning som kjennes dypt i magen. Selv om filmen er stillfarende, er innholdet så sterkt og direkte at det er umulig å forholde seg passiv.

Det handler om en kvinne fortapt i bunnløs sorg som etter hvert får utløp for dette i desperate og destruktive handlinger. Det er den motivasjonen som driver handlingen fremover.

Men samtidig fungerer altså filmen som en slags kommentar til hvordan samfunnet i økende grad blir gjenstand for overvåkning, og hvordan dette kan brukes og misbrukes av de som har tilgang til det. Storbritannia har angivelig hele 4.2 millioner slike kameraer, noe som tilsvarer ca 20 % av all verdens overvåkningskameraer (CCTV) eller ett kamera per fjortende innbygger. Da jeg så filmen tenkte jeg at overvåkningen i Glasgow umulig kan være så omfattende som vist i denne filmen, men etterpå har jeg lest meg til at det faktisk er reelt. Det er både imponerende og skremmende å se hvor detaljert man går til verks for å overvåke hva du til enhver tid gjør og hvem du er sammen med…

Likevel er det historien om hovedpersonen, Jackie, som gjør sterkest inntrykk; hvilke valg hun tar underveis, og hva hun er villig til å ofre. Ukjente Kate Dickie gjør her en fremragende tolkning.

Filmen er sosialrealistisk mørk og sterk, men samtidig med en slags poetisk side. Spørsmål stilles og blir svevende i luften, det er opp til deg å besvare dem. Regi og foto er tett på karakterene, omtrent som en dokumentar, og tankene mine fløy i så henseende til Dead Man's Shoes (2004). Det er noe erkebritisk og brutalt realistisk over reisen Andrea Arnold tar oss med på.

Det skal bli interessant å se hva som kommer ut av de to planlagte filmene som skal handle om samme karakterer (som er skapt av danske Lone Scherfig og Anders Thomas Jensen) som skal lages av andre debutantregissører i tiden som kommer. Et spennende prosjekt, der Lars von Trier og hans Zentropa er blant arkitektene.

Red Road er i skrivende stund å se på norske kinoer. Anbefales sterkt.

Vurdering:

Uppgiften, att Abdelbaset Ali al-Megrahi nog var oskyldig till attentatet över Lockerbie, har jag läst i små notiser i olika tidningar den senaste tiden. Uppgiften att fel person nog blivit dömd noteras och sedan kommer mer eller mindre långa analyser om vem som egentligen låg bakom. Analyser som mycket väl kan vara sanna, men det kan inte jag bedöma.

Det som däremot förvånar mig är, att uppgiften om en av tidernas största rättsskandaler knappt leder till en axelryckning. På falsk bevisning utsattes Libyen för stor press från det allestädes närvarande världssamfundet, FN utsatte landet för sanktioner. Världspressen piskade upp en hatstämning mot landet och anhöriga till offren visades upp med all sin berättigade vrede och sorg. Till slut gav Libyen upp och utlämnade egna medborgare och gick med på att betala ett gigantsikt skadestånd till offrens anhöriga.

Vid den efterföljande rättegången var tydligen bevisningen, det får vi läsa nu, fullständigt undermålig. Någon beställde tydligen en fällande dom och domstolens ledamöter levererade också, till allas belåtenhet en fällande dom.

Som intresserad samhällsmedborgare ställer jag mig frågan - vad händer nu? Ett verkar ändå säkert. Det blir inte någon massmedialt tryck på vare sig säkerhetstjänster, domare, åklagare och politiska makthavare. Vore det inte ett spännande journalistiskt uppdrag att få sticka upp en mikrofon i nyllet på chefen för CIA och fråga - varför ljög ni? Det verkar som om mediedrevet uteblir och jag ställer den något insinuanta frågan - varför det?

Men rättsligt måste det väl ändå bli ett efterspel? Alla som vittnat falskt bör väl ställas inför rätta för mened? De som fabricerat de falska bevisen, bör väl åtalas för att åtminstone försvårat rättegången. Domarna som dömde, vad händer med dem? De kanske är för gamla att avsättas?

Vad gör FN? Borde inte alla de länder vars säkerhetstjänsters lögner bidrog till FN-sanktionerna mot Libyen få stå till svars inför FN på något sätt och åtminstone förklara varför de ljög. Skadeståndet på 2,7 miljarder dollar som Libyen pressades att betala ut till offrens anhöriga? Någon torde väl vara återbetalningsskyldig? FN, USA eller kanske Skottland? För det var väl en skotsk domstol som fann Abdelbaset Ali al-Megrahi skyldig?

Själv överväger jag att återgå till min enkla analysmodell från tidiga tonår, då min världsbild formades. När jag såg en westernfilm, det blev många i de åren, utgick jag alltid från att - de vita ljuger och är svin. Indianerna talar alltid sanning och är offer! Kan ni tänka er - analysmodellen höll för det mesta!