Långa klippet.

Korta klippet.

Think different....

1. Skrivkramp/tömd på idéer

2. Fotbolls-EM

3. Den underbara boken "Den hemliga historien" av Donna Tartt som fullständigt slukat mig och gör att jag inte kan tänka på annat just nu.

Så idag kände jag att det var dags att ta tag i det igen och idag handlar inlägget om arbetslösheten i mina kvarter.

Mina kvarter är slitna, gamla arbetarkvarter som förmodligen kommer att vara mycket attraktiva om en tio, femton år. Det är ett välkänt fenomen inom stadsutvecklingsforskningen att de kvarter som var sunkiga igår är superhippa imorgon. Bara på 80-talet var de otroligt fina kvarteren Gamla väster i Malmö rena drägg och horgatorna med massa kriminalitet och fördärv. Idag kostar en lägenhet där flera miljoner, och hippa arkitekter, restauranger och börsmäklare slåss om lokaler och lägenheter i området.

Nu är ju inte mina kvarter alls lika vackra som Gamla väster, men det som är charmigt med dem är kulturen i dem, multikultimänniskorna i dem och den fasliga blandningen av samhällsklasser i dem. Stadsdelen är emellertid en av de socialt mer utmanade i staden och det räcker att man går på gatorna i fem minuter för att man ska förstå vad jag menar. Ibland räcker det med att bara stanna inomhus och lyssna på vad som händer på gatan så vet man. Här bor den föredetta narkomanen som är inkvarterad i stiftelsens provboende tvärs över gatan (för att man ska ha chans att få en av de lägenheterna krävs att man varit drogfri i minst EN dag). Här bor kioskägaren från Iran som  löser Sudoku och läser klassisk litteratur mellan kunderna och ständigt har ett leende på läpparna - även de dagar han blivit rånad. Här bor den stilige svarte mannen som är baslärare och kommit hit ifrån Paris för kärlekens skull, han som lär sin dotter att cykla på gården. Och här bor jag. Och många som jag. Studenter, akademiker, fashionistas, musiker och kreatörer.

En hel del av dem verkar vara arbetslösa dock, jag ser dem ofta på oregelbundna tider och jag hoppas att de inte ser mig och tror att jag är "hon tjejen som tittar". Alla har vi våra sysselsättningar även om vi råkar vara arbetslösa. Där finns paret som minst två gånger i veckan gungar på gungorna på lekplatsen - HELA dagen, i tystnad. Vuxna människor alltså. Där finns den uppenbarligen paranoida tjejen som bor ovanför mig som ständigt går runt runt med hälarna före och aldrig stannar. Hon gör det vid 09, hon gör det vid 15 och hon fortsätter vid 23 och alla som upplevt hennes gång undrar vad hon gör om dagarna. Sen har vi gubben som alltid är så arg när han ska slänga sina sopor. "Helveeeetes jäääävla skit...förbannade jävla asskiiiit", säger han som ett mantra, och vi står alltid och kikar och försöker kväva våra skratt.

Sen har vi galningen som lite då och då - antagligen för att ge uttryck för olika typer av känslor både börjar och avslutar dagen med ett gutturalt vrål som förmodligen hörs ända till Rosengård. Den där typen av skrikande är inte längre sött när man går över "Ronja-ålder" tycker jag, men jag tror han skriker av andra anledningar än att våren är här.

Jag har trevliga grannar och alla jobbar de hårt - särskilt polackerna som hyrt in sig på fjärde våningen, de är fan aldrig hemma. Jag vill också börja jobba snart, men även om jag gör det tror jag att jag stannar i mina kvarter ett tag till. Jag trivs här, med det utbud och liv som finns och varje dag är definitivt ett äventyr.

Moment 22 - 311 dagar arbetslös - 112 sökta jobb (4 bara idag - olof-marcus style)

Lg June <33

Foto: Helen Hallström    Bearbetning: Henrik Hallström

Ho er ei helvetes snuppe. Men ho er mi helvetes snuppe.

På laurdag sov eg over hos ei venninne. Me gjekk på kino, sang Singstar og spiste burger. Det var fyste gong eg var eit døgn frå ho, og eg kjende det i magen når kvelden seig på. Hadde ho det bra? Lekte ho rundt beina på pappa, beit mamma i halsen og tissa på stuegolvet?
Det var rett og slett eit mareritt. Det var utruleg kjekt, sånn eigentleg, men eg tenkte litt for mykje på jenta mi og korleis det gjekk med ho den fyste natta uten meg der.

Dykk forstår det, at den siste tida har meg og Ronja hatt ein seriøs bonding-situasjon gåande. Ho følgjer etter meg over alt, kosar med meg i senga mi om kvelden før ho legg seg på kjøkkenet, og treng berre å gi meg eitt enkelt blikk for at eg skal forstå kva ho vil. Eg følte på ein måte eg avbrøyt denne bonding-greia dersom eg blei lenge borte, men då eg kom heim igjen blei eg helsa med vasking i ansiktet, potar på tærne og leiking med sokkane. Ho er nydeleg. Eg kjem alltid til å vere glad i henne og hugse henne, sjølv om ho er ei skikkeleg tispe. Det går greit, for kvar dag er ho litt flinkare på nokon ting, og kvar dag lærer ho noko nytt. Kvar dag helsar ho på meg som om eg har vore borte ein evighet, og kvar gong eg går græt ho.

Ja, jeg er sikker på at dette må være en rev. Bare se. Hun ligner til forveksling, og jammen oppfører hun seg ikke som en også.

Hun dilter. Hele tiden. Hengiven som få, tar hun et realt tak i buksebenet vårt og henger med. Overalt.

Hun skal være med på alt vi gjør. Nysgjerrig som få.  Tørker vi opp tiss etter henne, skal hun jammen hjelpe til med det også. Da tar hun papiret og stikker avgårde.

Forlater vi henne alene i et rom, tror hun baredet er en forglemmelse, så da hyler hun så intenst at hele nabolaget hører henne. Vi tror enda på at hun skal lære seg å være alene i fem minutter. Kanskje ti også etterhvert. Gosh.

Julehandel er bare sånt som andre bedriver. Takk og pris for internett.

Hun er jo skjønn da. Det er jammen rart hvordan alle ulempene drukner i gledene, for de er i flertall.