Det känns riktigt bra att kunna skriva att svensk film lyckats producera någonting av god kvalitet. Tyvärr händer det inte alltför ofta, så det är lika bra att passa på och njuta när man får chansen. "Angel" är i alla fall en mycket bra svensk film som är väl värd att se, med ett orginellt och spännande manus, suveränt samarbete mellan Helena Bergström och Rolf Lassgård i huvudrollerna, samt med brittisk krydda i form av Colin Nutley.

¤ FILMFAKTA
Titel: Angel
Land: Sverige
Premiär: Den 19 mars, 2008
Manus: Colin Nutley, Michael Baker
Regi: Colin Nutley
Skådespelare: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Elisabet Carlsson, Rickard Wolff, Johan Rabeus

Vem har inte någon gång drömt om att fejka sig egen död, bara för att efteråt få höra vad folk och fä egentligen tycker och tänker om en? Det är åtminstone en tanke som har slagit mig. Säkerligen dig själv också. Men steget från att bara tänka den kittlande tanken till att verkligen göra en realitet av det hela är lång. En som dock går från ord till handling är rockstjärnan Angel, eller Angelica Holst som hon egentligen heter när hon inte står på scenen. Hon är 40 år gammal och hennes karriär är på dekis, och har så varit i cirka tio års tid. Hon behöver en vitamininjektion och det är då hennes kille, tillika gitarrist, Rick, kommer på den fullständigt briljanta idén om att de skall lura allt och alla genom att fejka hennes död. Jimi Hendrix, Elvis Presley och Kurt Cobain - alla har de sålt som smör efter deras respektive död. Det här är en plan som inte kan misslyckas, menar Rick.

¤ Rolf Lassgård och Helena Bergström

En historia om en svensk kvinnlig rockstjärna på 2000-talet skulle lätt kunna bli löjlig. Men det blir det inte. Manuset är trovärdigt och relistiskt, men samtidigt nytt och fräscht. Det känns som att det är det bästa manuset på flera år. Tack Colin Nutley, tack Michael Baker! Men det är faktiskt Bergström och Lassgård som stjäl showen. Trots allt. Jag tycker fantastiskt att de är otroligt bra tillsammans i den här filmen. Vad det är vet jag inte riktigt, men de har "det". Någon av dem, kanske rent av båda två, borde vara värd en Guldbagge.

Filmens styrka är dess första hälft. Filmens svaghet är dess andra hälft. Den första delen, då Angelica och Rick lägger upp sina planer och hela filmens intrig byggs upp, har ett högt och riktigt bra tempo. Man sitter hela tiden med blicken på skärmen för att hänga med. Man känner helt enkelt ett intresse av att följa med i hur historien utvecklar sig. Däremot sackar filmens avslutande halva ner betänkligt, och det är synd. Speciellt tiden efter det att Angelica återvänt från Thailand till Sverige innehåller väldigt långa utdragna scener med mycket dialog. Både Bergström och Lassgård har en vass och fyndig inbördes dialog, med bitvis blir det nästan för mycket av goda. Det gör att "Angel" får en stark fyra istället för en hel femma.

¤ Betyg: ++++|+

I watched Jägarna (The Hunters) yesterday, a 1996 Swedish film directed by Kjell Sundvall. It was fronted by Rolf Lassgård, Lennart Jähkel and Jarmo Mäkinen. The first time I saw Lassgård was in Efter Brylluppet, a Danish film by Susanne Bier. Jähkel was a good match for Lassgård. This is the first time I saw him and would like to see more of him. Mäkinen played the quintessential Finnish bad guy, as he usually does in a Swedish film. I wasn't sure though if his character, Tomme, was meant to be Finnish.

Lassgård played Erik Bäckström, an experienced police officer who moved from Helsinki to his home village in Norrbotten, Northern Sweden. After his divorce, he decided to moved in with his brother, Leif (Lennart Jähkel), who had been looking after their parents' estate after their dad passed away.

Erik was sent to investigate a few dead reindeer belonging to the local Sami or Lapp herders. He soon learned that the local police had been quite lax in their duty to stop what the herders thought was poaching.

Apparently the crime had been going on for quite some time and the police were turning a blind eye in order to preserve the peacefulness of the community. Erik soon found out that his dear brother Leif (Lennart Jähkel) was also involved in the crime.

Further incidents unravelled as the poachers tried to cover up their crime pushing them to commit more and more violence, all the while turning brother against brother as well as accidentally helping Erik to discover a family secret.

The story was set against some of the most breathtaking sceneries of Sweden. It rather reminded me of Lappland and a long-forgotten ambition I had about going fishing and camping by a fast running stream in the mountains of Scandinavia.

The relationship between Erik and Leif, I thought, was nearly homoerotic. It may have been due to Erik's great effort to make his brother feel comfortable with him again, as well as to his guilt for leaving Leif behind with their abusive father. I liked the way Leif's innocent façade slowly unravelled as the story unfolded. His good-humoured younger-brother character slowly descended into a violent, impatient and arrogant person who would not hesitate to turn against his own kindred for selfish gains.

This is the most tragic part of the film: to meet a person you love after being apart for a long time and discover that he has changed into your enemy. It is simply heartbreaking.

Vurdering:

Norsk tittel: Den man elsker
Sverige 2007
Spilletid: 92 min
Regi: Åke Sandgren

Den man älskar fungerer som et filmatisk innspill i debatten om vold i hjemmet, formidlet med autentisk karakterdybde og dirrende ubehag.

Lena (Sofia Ledarp) lever i et harmonisk forhold med den joviale og noe eldre Alf (Rolf Lassgård). Men når den voldsdømte eksmannen, Hannes (Jonas Karlsson), slipper ut av fengsel, endres igjen livet for Lena.

På den ene siden har Lena gått videre i livet. På den andre siden er det en del av henne som fortsatt ikke er helt ferdig med Hannes. Kort tid etter løslatelsen mottar hun et brev, der han forteller at han gjennom terapi har blitt et bedre menneske. Men har han det, eller vil han falle tilbake til gamle synder når muligheten åpenbarer seg?

Den man älskar tar for seg kjærlighetens mørkeste skyggesider. I tone og tema minner det en hel del om det tyske mesterverket Der Freie Wille. Men i motsetning til Matthias Glasners filosofisk fundamenterte drama, sirkler Den man älskar mer på overflaten som en samfunnskommentar uten at det er like lett å fange opp hva filmen egentlig vil fortelle oss. Kanskje begrenses målsettingen til å sette spørsmålene på dagsorden: hva får en kvinne til å gå tilbake til mannen som nærmest har slått henne til døde? Kan en mishandler «helbredes» eller vil driften mot vold alltid ligge latent i ham? Er det håp for Lena og Hannes?

Vi vet at det som foregår på lerretet er som hentet fra virkeligheten, men likevel er det vanskelig å forstå historiens kompliserte psykologi, sett utenfra. Gjennom Lenas handlinger provoseres vi, fordi det er umulig å akseptere valgene hun tar, uten at det bemerkes hva som ligger bak den irrasjonelle menneskelige kraften.

Den man älskar unngår naturligvis å svare på spørsmålene den reiser, fordi ethvert entydig svar vil være for enkelt, for banalt og for kontroversielt.

Filmens styrke ligger snarere i den objektive skildringen, fortellingen, som har en gjennomført ubehagelig oppriktighet over seg. Dessuten er skuespillerne fremragende, med Sofia Ledarp som historiens midtpunkt. Manuset kunne gjerne rendyrket hennes perspektiv, som er filmens kjerne, enda mer. Rolf Lassgård er riktignok stødig som den maktesløse partneren som blir tilskuer til Lenas følelsesmessige transformasjon, men filmen er klart mest interessant når den fokuserer på forholdet mellom Lena og Hannes. Forsøket med å presentere historien gjennom tre ulike perspektiv er prisverdig, men likevel i overkant ambisiøst med knappe 90 minutter til rådighet.

Strukturmessig føles det også som et feilgrep å servere oss slutten i første scene: Alf står ved stedet der asken etter Lena er spredd, før han med en monolog tar oss med tilbake i tid. Vi vet med andre ord hvor reisen ender. Og underveis antydes det hva som vil føre oss dit, før historien mot slutten tar en annen retning. Det fungerer godt, men ville vært enda bedre i en kronologisk struktur. Da hadde man heller ikke hatt behov for fortellerstemmen.

Men viktigst er det at Den man älskar evner å holde på en realistisk grunntone, med en gjennomgående ubehagelig stemning, og med et innhold som kjennes dypt i magen. En film som vil få deg til å reflektere over menneskets natur. Og selv om det for meg resulterte i en slags utilfredsstillende tomhetsfølelse, setter jeg likevel stor pris på filmen.

Jag älskar Wallander, Beck och Van Veeteren... men tappade bort mig för ett bra tag sen i vilka jag sett och inte sett. TROR att jag sett alla hittills släppta Wallander, rätt säker på att jag sett alla Van Veeteren då dessa inte är så många, men ibland Beckfilmerna har jag nog missat de flesta av dem som kom där i sista vevan. Har säkert glömt bort en del med så funderar på att ta och se om alla från början och sen skriva upp och pricka av, för att få litta koll här...

DN konstaterar att intrigen saknar all trovärdighet och att mediekritiken knappast är på någon högre nivå. Svenskan tar i så att korsetten spricker och påpekar att "osannolikhetens röda varningslampa blinkar regelbundet". Now that's an artsy statement, sister!  

Vad skall vi ställa för krav egentligen? För vem är filmen gjord? Jag måste ju påstå att osannolikhetens röda näsa blinkade rätt friskt i Sagan om Ringen också. Liksom i de flesta filmer man ser. Hur många rockfilmer finns det? Hur mäter sig Angel mot dem? Helt klart är detta ingen "The Committments". Snarare en 109 minuter lång specialversion av slutet på den. Och filmen saknar de svarta djupen från "Round Midnight" för att ta några exempel, även om det finns likheter mellan Dale Turners existensiella grubbel och stackars Ankans dito. Men...var det meningen? Kanske är det ett UTMÄRKT porträtt på ett gäng patetiska föredettingar som så gärna VILL men MISSLYCKAS med att leva rockstjärnemyten? D'uh, liksom.  Så populärkulturintresserad jag är kommer jag aldrig att förstå hur recensenterna sätter sina betyg. Själv ger jag den alltjämt fyra lågpannor.

Efter slutscenen efterlyser jag litet mer raffinemang i de avslutande scenerna - jag menar: varför så... pang på ? - , men C förklarar för denne läromästare i avancerade intriger att det inte går till så. Att det är passion det handlar om och då blir det pang på.  Highbrowsen lär ha någonting att sucka över, men En Diplomerad Lowbrow gillar den här stajlen. "En hävlig historia", som man sa hemma i Västmanland på den tid det - möjligen - begav sig.

Filmen är definitivt en 10-poängare.

Steget Efter, 2005, Sverige

/Imdb/

/Johnny