Att studera är verkligen en ynnest få förunnat. Hur det kommer sig att fler inte tycker det är fruktansvärt roligt att studera är för mig en stor gåta. Jag tänkte här försöka att förklara skönheten med undervisning med hjälp av Hjalmar Sundéns religionspsykologiska teori samt Aristoteles (och senare Basilius den stores) teori om lärande och lite om boxning, vi får se hur det går.

Sundén argumenterar att för att förstå verkligheten utvecklar människor två komplimenterande sätt att se på denna. En vardaglig och "profan", den andra speciell och "religiös". När individer växer upp i en särskild miljö utvecklar de inte enbart ett pragmatiskt förhållningssätt till livet utan även en specifikt religiös referensram som är befolkad av Gud, helgon och änglar (och vadhelst traditionen leder dem att tro på), m.a.o. övernaturligheter vilka likt riktiga människor interagerar med dem. Sundén jämför närvaron av de två förhållningssätten och det möjliga skiftet från det ena till det andra perspektivet med vad vi ser när vi exponeras för Rubins vas (se bild ovan). Antingen ser vi en vit vas mot en svart bakgrund, eller ett par siluetter mot en vit bakgrund. När vår perception förflyttas från den ena strukturen (vasen) till den andra (siluetterna) talar vi om en perceptionsförskjutning, konstruktionerna dekonstrueras och konstrueras vid perceptionsförflyttningen. I analogi, förändring i ett vidare perspektiv (strukturen/gestalten skiftar)sker omedvetet, exempelvis det religiösa och profana perspektivet skiftar mellan när man äter en banan och kommunicerar Kristus i Eukaristin (för att ta ett extremt exempel). En fin beskrivning på samexistensen av multipla interpretationen av världen och verkligheten kan vi finna i William James Varieties of Religious Experience. För den moderna tanken, argumenterar han, är vare sig vetenskap eller religion "exhaustive or exclusive of the other's simultaneous use ... On this view religion and science, each verified in its own way from hour to hour and from life to life, would be co-eternal."

Enkelt uttryckt finns det sedan två sätt att lära sig saker på. Genom (1) erfarenhet och genom (2) undervisning. Frälsningsbringande kunskap kan sannerligen inte erövras enbart genom universitetsstudier, Kyrkan förvaltar denna (Extra Ecclesiam nulla salus). Däremot är jag övertygad om att undervisning förstärker det ena perspektivet vilket gör att när man tittar på det andra så framträder det med större tydlighet. När man skiftar perspektiv ser man något annat utan att för den sakens skull blunda för alternativet. Undervisning och erfarenhet förstärker ömsesidigt varandra, samma verklighet två perspektiv. Att vissa är skeptiska mot universitetsstudier vid teologisk fakultet vittnar nog mer om deras egen rädsla att den egna traditionens kunskapsundervisning ska smulas sönder av den av akademin inhämtade erfarenheten. Eller vice versa, att den egna erfarenheten skulle ta skada av att prövas. I båda fallen en bristande tillit till skapelsens godhet.

En gång i veckan är jag boxningstränare för nybörjare. För att uttrycka mig enkelt så funkar det vare sig att enbart ha teoretisk eller enbart erfarenhetsbaserad undervisning, de två sätten att lära sig på måste kombineras. Det finns lika många sätt att boxas på som det finns människor men det finns också mer eller mindre bra sätt att göra det på, genom historien har sanningen om vad som är ett bra respektive dåligt sätt uppenbarat sig. Genom teoretiskt kunskapsinhämtande kan man således fastslå att vissa egenskaper och varianter är bättre än andra. De egenskaperna som är framgångsrika har fått ett uttryck i (1) erfarenhet (boxningspraktiken) och kan därför också (2) undervisas teoretiskt (i boxningsteori). Som jag ser det är det ingen större skillnad mellan att vara boxare och att vara kristen. Vill man nå fram till målet finns det ingen bättre väg än att anlita Kyrkans samlade erfarenhet given genom historien. Att följa traditionen brukar det kallas, och att lära sig om förhållandet mellan historia, tradition och sanning kan man gott göra genom studier och det är inte ett dugg farligare än att dö.

*splætt*

«Sølvkre-mos!» utbrøt Valkyriana stolt før hun tok av seg høyre sokk og slengte den i skittentøykurven der gårsdagens sokker lå med spor etter gårsdagens fangst.

Valkyriana så ikke den lille som forsiktig hadde stukket hodet ut fra bak klesskapet. Den lille med sulten mage som lurte på hvor mor og far var. Som lurte på om de snart kom hjem. Slik at de kunne synge nattasang for henne.

Exempel: När en person "blir kär" i en annan så är det vanligt att mycket tankekraft går åt till att räkna ut hur hen ska göra sig attraktiv för den andra. Vilka sidor ska visas upp, vilka ska döljas etc. Och vidare kan funderingar på hur hen ska närma sig för att få den andra att vilja vara nära. Att manipulera blir då viktigare än att se vad den andra personen vill, tänker och känner. Hen kan då lätt bli frustrerad, ledsen och besviken om den andra inte lever upp till den dolda agendan.

Om hen istället väljer att intressera sig för den här spännande personen som har fått kärkänslorna att bubbla vad händer då? Möjligheten att hitta gemensamma intressen och hitta vad båda vill göra blir då mycket större. Fokus blir inte på att få den andra att vilja göra _just detta_ utan på att ställa sig frågan "vad vill vi göra tillsammans?"

Genom att sträva efter att vara närvarande i mötet så blir inte heller vissa speciella ageranden kodade som lyckade medan andra är misslyckade. Och varje möte kan generera fler olika scenarior jämfört med om de inblandade bara försöker sätta sin agenda i verket.

I senaste numret av Folk och försvars tidning "Perspektiv" skriver jag om mina erfarenheter från det Namibia-projekt som jag arbetat med. Nedan följer artikeln:

Unga demokrater passerar gränserna

Politisk kontroll, hunger och stamtillhörighet är inget SSU ar vana att räkna med. Demokratiprojektet i Namibia gav inblick i hur det är att bygga en ny politisk struktur. I fem år arbetade SSU och det namibiska ungdomsförbundet Young Democrats tillsammans och stöttade varandra.

Namibia är en relativt färsk demokrati. Tidigare var det en tysk koloni och därefter införlivades landet i Sydafrika och apartheidsystemet. Under många år kämpade befrielserörelserna i Namibia, Zimbabwe och Sydafrika sida vid sida med stöd från bland annat Sverige. 1990 blev Namibia självständigt och befrielserörelsen SWAPO vann de första demokratiska valen. Men sedan dess har SWAPO haft en dominerande ställning och många har befarat att befrielserörelsen skulle följa samma utveckling som den gjorde i Zimbabwe, där Mugabe gick i spetsen.

Ödmjukhet och respekt

Med demokratiprojektet i Namibia hoppades SSU kunna stärka oppositionen och hjälpa till med att inleda en dialog. Vi tror att projekt av det här slaget bara kan bli fruktbara när de bygger på ödmjukhet, respekt och lyhördhet. Sverige kan inte lanseras som en perfekt västeuropeisk demokratimodell som ska appliceras på alla andra. Sverige och Namibia har olika förutsättningar och historia, och vår målsättning var att båda parter skulle lära av varandra.

På plats i Namibia samlade vi medlemmar ur Young Democrats. De är ett ungdomsförbund till Congress of Democrats, det ledande oppositionspartiet. Tillsammans anordnade vi workshops och diskuterade frågor om demokrati på lokal, regional och nationell nivå. Vi talade även om hiv och aids, jämställdhet och våra respektive länders möjligheter och utmaningar. Det blev flera resor till Namibia och projektet sträckte sig från 2002 till 2007. Medlemmar ur Young Democrats besökte Sverige ett par gånger. Genom dem fick vi kontakt med en kille som arbetar mot hiv och aids i Namibia. Han ägnade en månad åt att besöka svenska skolor och berätta om hiv och aids och hur det är att leva som hivsmittad

Stammen styr rösten

Under resorna i Namibia fick vi träffa politiker, organisationer och minoriteter. Vi förstod snart att svårigheterna i projektet var många. Den demokratiska grunden i Namibia är begränsad och oppositionspartier möter många hinder. När vi anordnade en workshop i staden Rundu kom tjänstemän från namibiska förvaltningen för att kontrollera vad vi gjorde.

Det är besvärligt för partier som Congress of Democrats att organisera sig i områden där SWAPO är traditionellt starka. Befolkningen håller hårt på traditioner och röstar ofta enligt sin stamtillhörighet. Det gör det svårt att övertyga nya väljargrupper. En annan aspekt som lätt glöms bort är fattigdomen. Att mätta sin mage och uppfylla grundläggande behov går alltid före politiskt engagemang.

Det tar tid att förstå allting, innan man har vridit och vänt på allt och sett allt ur alla tänkbara synvinklar och med olika perspektiv. Underifrån eller ovanifrån ? Vilken ställning har jag ? I vilken position ? Och hur och var ska jag landa ?

Ja, det vete fåglarna....men en öppning kan jag allt skönja!

:|

En till länk på diskbråck. AJJE!
Jag får sympationt bara jag läser det. Jag får alltid det när jag läser om nått som gör ont.

Det ger ju perspektiv i alla fall. Här sitter jag och blir lite skitnödig om jag fått i mig gluten(ärligt talat är jag inte den bästa allergikern, jag frågar för sällan om det är gluten i utan chansar: får jag ont i magen så var det antagligen det)och klagar på det, och så är jag sur en dag eller två för att jag har skavsår. Jag hade nog inte pallat att ha ont i ryggen i några månader.
Jag undrar om Ozzy själv anar hur stark hon egentligen är.

* med D. För han filmar i helgen och vi hinner inte ses så mycket.

Det er ikke ualmindeligt at møde svømmende snoge i Lodmosen.
De er sådan en halv meter og tykkelse som en finger.
Men i dag på skovstien en snog der solede sig.
Den var mindst én meter lang og tyk som hullet når din tommel og
langfinger mødes. Næsten lydløst gled den resigneret ind i græsset.

Det är intressant att inlägget verkar förmedla något så helt annat än vad jag tyckte jag skrev - två liknande reaktioner säger mig att det förmodligen är min bild som är lite skev. Kanske kommer jag att uppfatta innehållet annorlunda när jag läser det vid något framtida tillfälle, men i nuläget ser jag ännu bara min egen bild av vad det handlar om. Och det handlar inte om mig, inte egentligen. Och inte på något personligt plan. Det jag gjort är att jag valt en utgångspunkt att skriva från och då också att göra en tolkning av en befintlig situation. Erbjuda en annan bild.

Inlägget handlar inte om att det är synd om mig eller att jag har det tufft (för ingetdera är ju sant) utan om att ge lite motvikt åt en missuppfattning om att jag skulle vara så jäkla duktig, ja i det närmaste perfekt. Det är jag verkligen inte och den som eventuellt tror det både bedrar sig själv och begränsar mina möjligheter.

För det man tror har en tendens att också färga det man ser eller uppfattar - tror du att jag perfekt så krävs det en riktigt rejäl smocka från mig för att slå hål på tron, vilket antagligen kommer att få dig att ta avstånd från mig eftersom jag då kommer att ha gjort dig enormt besviken genom att inte leva upp till din skenbild av mig. Och det är inget jag kan styra eftersom det hela utspelar sig i ditt huvud.

Det är orättvist! Mot mig för att du dömer mig i praktiken ohörd (eftersom du inte ser/hör mig), i båda fallen. Och mot dig själv för att du lever i en förljugen bild av en värld och för att du dessutom går miste om en massa verklig Mia-människa.

Jaha, det gick fort att glida över på ett något annat ämne. Det jag började med var inlägget som förmedlade något annat än jag tänkt, och vad jag tänkte skriva om var att man nog inte bör ta det jag skriver på hundra procent blodigt allvar eftersom det alltid handlar om bara en aspekt av vad det nu är jag skriver om.

För att kunna skriva måste jag ju välja en vinkel och sedan hålla mig någorlunda till den, annars blir ni som läsare bara förvirrade: "Jamen, vad är det du tycker egentligen? Sluta vela! Jösses, människa, bestäm dig för var du står någonstans!!".

Jag hoppas att jag kommer att skriva fler inlägg i liknande (för valfri innebörd av "liknande") stil framöver - för att illustrera alternativa sätt att tänka och tolka ur annan synvinkel. Förutom att jag gärna delar med mig av möjliga synsätt tror jag att det också är bra för mig att vrida tankarna ytterligare något varv - det är rätt ofta jag inte hinner betrakta saker ur nog många synvinklar för att landa i en åsikt. Jag vill gärna laga till och provsmaka olika versioner av en och samma maträtt.

Vad som egentligen är mest sant och rättvisande har och kommer jag nog alltid att ha svårt att säga, för allt kommer ju inifrån mig själv och på så sätt är ju allt precis lika sant, även om det visar mig ståendes på diametralt motsatta sidor om någon godtycklig skiljelinje. Allt beskriver ju i någon mån mig och mina tankegångar.

Men det är ju inte alls enkelt - det är aldrig den Slutgiltiga Sanningen. För varje gång jag skriver väljer jag ett perspektiv, en tolkning, en bild att förmedla, men det finns oftast också flera andra alternativ som just den gången får stå tillbaka.

Kanske borde jag helt enkelt skriva ur flera synvinklar på en och samma gång? Alltså, inte i samma inlägg utan i separata. Här minns jag Paris i Gilmore Girls, som skrivit en artikel för och en emot och sedan inte kunde bestämma sig för vilken hon skulle lämna in för publicering - hon hade ju rätt i båda artiklarna!

Når vand fortil bliver koldere på grund af himlens spejl i søer.

Når nu du vil have os andre til at tænke som dig selv -
Når du ikke selv er tilfreds med dine egne !

Så gør det ondt, når de sidder på steder, du ikke selv kan nå !
Hvor er hjæplen at finde ?

Nu hvor jeg låser min dør for at undgå ensomhed !

Tænk hvis nogen stjal den !
og forsikringen ikke dækkede !

"The spacecraft was a long way from home. I thought it would be a good idea, just after Saturn, to have them take one last glance homeward. From Saturn, the Earth would appear too small for Voyager to make out any detail. Our planet would be just a point of light, a lonely pixel hardly distinguishable from the many other points of light Voyager would see: nearby planets, far off suns. But precisely because of the obscurity of our world thus revealed, such a picture might be worth having." "It had been well understood by the scientists and philosophers of classical antiquity that the Earth was a mere point in a vast, encompassing cosmos -- but no one had ever seen it as such. Here was our first chance, and perhaps also our last for decades to come".  

"So, here they are: a mosaic of squares laid down on top of the planets in a background smattering of more distant stars. Because of the reflection of sunlight off the spacecraft, the Earth seems to be sitting in a beam of light, as if there were some special significance to this small world; but it's just an accident of geometry and optics. There is no sign of humans in this picture: not our reworking of the Earth's surface; not our machines; not ourselves. From this vantage point, our obsession with nationalism is nowhere in evidence. We are too small. On the scale of worlds, humans are inconsequential: a thin film of life on an obscure and solitary lump of rock and metal."

"Consider again that dot That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "supreme leader", every "superstar", every saint and sinner in the history of our species lived there - on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot.

Our posturing, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

(The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet) Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. And the score is our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the only home we've ever known, the pale blue dot.”

The End!

Jeg har personligt et håb for fremtidens generationer.

"Jamen det är väl inte så konstigt", tänker du kanske nu, "intresseklubben noterar... Hon är ju rätt skruvad. Klart hon känner igen sig och känner sig som hemma med "Institutet för knasiga gångarter" och andra gamla godingar."

Men då - kära nätvän - är du förledd av det uppenbara. För det är ju inte alls så.

Jag är den vimsige men alldeles vardaglige lille historeiproffesorn som lullar runt på samma fornlämning som hundra gånger förr, och mitt i inspelningen av ett skoltvprogramm möter en livs levande medeltida riddare. En spritt språngande, livs levande, topp tunnor rasande vettvilling som snabbt och behändigt halar fram sitt bredsvärd och tjoff! hugger huvet av mig, bara så där.

Jag är den alldaglige mannen som bekymrad och lätt irriterad kommer in med en alldeles död nyköpt pappegoja i zoo-affäreen och allt mer upprörd måste försöka förklara för den totalt absurde innehavaren att "Neeej, riktigt normal är inte denna fågel. Den är nämligen död. Jo jo men. Och det var inte alls vad man kunde förvänta sig".

Just så ter sig vardagen rätt ofta, nämligen, sett med mina ögon. En vandring i Tant Mittipricks hud" Taket är golv och golvet tak och jag ställer försynta kontrollfrågor. Samt får "lugnande" svar; Att så ska det vara. Hm, inte blir jag alltid så lugn.

Med åren har jag naturligtvis vant mig vid detta. Jag godtar att det ska vara så här. Och kan oftast slå mig till ro med det. Jag inser att det är mitt perspektiv som är det mer ovanliga.

Men det är skönt att ta käre gamle Monty till hjälp ibland. Att få skratta åt absurditeten.

För jag är den lille mannen - längst bak i den hängivna folkhopen. Ni vet han - som då alla unisont jublar: "JAAAA! Vi är alla unika, ingen är den andra lik" - står längst bak och vrååålar:

"INTE JAG - JAG ÄR SOM ALLA ANDRA"

Läs även andra bloggares åsikter om Monty Phyton, absurditet, Tant Mittiprick, ovanlig, perspektiv

Der var også lige et kig i programmet til denne side (http://rundtomnina.wordpress.com/2007/08/17/nordisk-edb-forsyning/), og jeg er lidt stolt af at den har været et medie til at nogle mennesker er gået sammen og har kontaktet Kontant. Jeg håber virkelig at der kan lægges sag an mod Nordisk EDB forsyning. I må endelig skrive, enten her, eller over mail hvis I har nogle ting som I vil oplyse andre om, så jeg kan lægge det på denne side.

For at skrive noget andet er jeg ved at søge læreplads som mediegrafiker hos Man Diesel. Har lige sendt ansøgningen idag så kryds fingre for mig. :)

-Artblandning är lika illa som rasblandning. 

Bara på Internet finns sanningen.

Förklaring:

Definitionen av sanning är grovt splittrad, men de flesta är eniga om att det bara handlar om perspektiv. Exakt var kan man hitta alla synvinklar? I ett uppslagsverk? No, no, no~ Det handlar om Dos Internetos (och på fritiden tycker jag om att slakta språk i skjulet på bakgården) .

Tänk efter lite grann så inser ni att det stämmer. Jag lovar.

Dessutom finns inte någon av människorna på nätet egentligen. Men det orkar vi inte gå in på idag (natt).

Nuvel. Georg Apenes fremstod som en ydmyk, fornuftig og dannet mann som både var ærlig om sine egne følelser, og maktet å sette saken inn i et større samfunnsmessig perspektiv. En av de tingene han nevnte, var at han av og til hadde tenkt på hvordan det ville kunne være å gjøre det samme mot drapsmannen som denne hadde gjort mot moren. "Perverse tanker" kalte Apenes disse tankene, og det var tydelig at dette overhodet ikke var noen plan eller noe han en gang ønsket å gjøre.

Men i VG dagen etter ble dette intervjuet til følgende overskrift: "Fantaserte om HEVNDRAP". Slik greier altså VG å omgjøre en manns ærlige forhold til sine egne følelser til en småsprø historie om HEVNDRAP.  Dette er nok et eksempel på hvordan VGs eneste bidrag til samfunnsdebatten er forsimpling og forenkling, og et stadig ønske om å dra alle mennesker ned i søla. Hva i all verden skal vi med sånn søppel?

Derfor: Hold kjeft, drittavis!

Får det dagliga att synas litet. Ger perspektiv på varandet och livet. Vidgar blickfånget.

...............................................................................................................................................