En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där... här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför... Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader... vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så... skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Hva er det som gjør at noen engasjerer seg så voldsomt i sak etter sak? For mye fritid? Hva om disse menneskene hadde engasjert seg i saker som virkelig har noen betydning? Ville færre barn sultet? Ville vi ha mindre vold i samfunnet? Jeg bare spør, troverdigheten til disse menneskene ville i hvert fall ha blitt anselig bedre. 

Jeg lurer IKKE på hvorfor det blir krig i verden og hvorfor barn sulter når jeg har lokalavisa i hendene. I journalistyrket har man et uttrykk som heter "Gullfiskloven". Kort fortalt er sinnsstemningen den samme for oss i Norge når en million kinesere sulter i hjel, som når gullfisken dør i vårt eget akvarium (Wikipedia).

Det har varit lite stressat nu i ungefär två veckor, en stress som gjort att jag inte hunnit med eller orkat med det andra som egentligen måste hinnas med. Eller nu ljög jag, hade de här två veckorna inte varit så stressiga så hade jag troligtvis inte gjort det jag måste ändå. Men jag hade åtminstone varit mer utvilad just nu. Det känns som stressen och pressen kommer från alla håll för tillfället, i de situationerna trivs jag inte alls bra.

Det håller förvisso mina demoner borta, men nu, just idag, alldeles för en liten stund sedan, kom de ifatt mig. Det brukar vara så, när jag väl kan slappna av lite lite så kommer de tillbaka. Samtidigt finns den där pressen, hur ska jag fixa allt? Jag kommer nog inte göra det helt enkelt... kommer jag klara av något alls?

Om inte alltför länge är det min födelsedag. De senaste åren har mina födelsedagar gått åt till att känna en ångest... en ångest över att ännu ett år tickat förbi utan att någon ens vänt en blick efter mig, utan att jag ens kommit ett steg närmre det där som ska kallas kärlek.
I några månader nu har jag bävat inför att jag snart ska skriva min ålder med en lite lite större siffra utan att det egentligen är någon skillnad i mitt liv mot den siffra jag byter ifrån.

Det här inlägget blev helkonstigt... demonerna är på jakt efter mig, de har börjat nafsa mig i bakhasorna, men när de verkligen får tag på mig, då kommer orden flöda lättare. Men ack så mycket svårare.

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord... ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa "kram"... Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och..... konstig...

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt... och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så... Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

... och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i... det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer "färska" (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

Men jag läser fortfarande Maria Ernestams "Caipirinha med döden" och imorse strök jag under en rad eller två i den för att det var en viktig rad.
För att man ska komma ihåg.
"Han klippte vingarna på mig och sedan blev han arg för att jag inte kunde flyga"(sid 164 i pocketversionen).

Någon klagade en gång på mig efter en tids förhållande att jag inte var samma person som han blev kär i, men det var han som vingklippte mig. Det tog ett tag innan jag förstod det själv. Det var inte jag. Jag anpassade mig bara. Det var han som ville att jag skulle vara en annan. Och jag gick runt där och var olycklig för att han inte ville ha mig längre men insåg senare att det var inte mig han velat ha från början.

varför gör man då så mot sig själv

Vännen är i en rätt banal dispyt- som egentligen inte är en dispyt men ändå banalt- med en kille hon dejtade en gång och sedan inte ville träffa igen. Det funkade inte. Hon vill ha något bättre. Han mailade och var hundvalpsögd och sorgsen "Vad gör jag för fel, vad är det hos mig som är så dåligt, berätta, förklara!" men vännen sa att det inte klickade, hon tycker det är onödigt att säga mer. Han är inte the one, inte ens ett one night stand men han mailade tillbaka ändå även om han blivit dissad femtioelva gånger och nu börjar han bli arg och ännu mer patetisk. Vi frågar varandra varför han väljer att behandla sig själv som skit istället för att bara acceptera och gå vidare. Han säger att vännen behandlar honom som skit.
vi är av annan åsikt.

Det är när man hör om sånt där och minns singellivet som jag inte saknar det alls. Alla idioter där ute. Att de orkar hålla på. Jag är så glad och tacksam att jag har D.

Hva er det som gjør at godt voksne fulle menn trenger seg frem og oppfører seg som små apekonger – på nattbussen lørdag kveld?

Hva er det som gjør at godt voksne mennesker ikke tåler ungdom på ettermiddags bussen, eller enda verre helgens nattbuss? Hvorfor tillater de seg å heve seg over ungdommen og oppfører seg som om de er mer verd? Har de en slags hevd på bussen fordi de har levd lenger?

Har du prøvd å fortelle en full 60 åring noe? Eller enda verre en edru en!?

Blir man selvgod og selvtilfreds med alderen? Min påstand er at; De mest navlebeskuende og selvsentrerte menneskene finnes i gruppen de over 60! ”Her er JEG. JEG har levd lengst og vet best! JEG har alltid rett!” Ja…for har de alltid rett disse middelaldrende som har levd så lenge og kan så mye? Min erfaring (med mine stakkars 40 år) tilsier at det har de faktisk ikke, utrolig! Levd et helt liv og så kan de ikke alt!? Hmmm nei, det kan de ikke. I vår tidsalder gjelder det å følge med, hele tiden faktisk. Det går nok litt for fort i svingene for vår eldre garde innimellom. Jeg har hørt 60 åringer uttale seg om datavirus og datamaskiner som om de var eksperter. Jeg har hørt samme aldersgruppe komme med ekspertuttalelse om trafikkregler. For ikke å snakke om denne gruppens meninger om Internett, homofile, mørkhudede, arbeidsmarkedet, skoletilbud, osv – det hele er rett og slett flaut.

”Ungdommen nå til dags!” sier vel egentlig mer om avsender enn mottaker? Ved å dømme og se ned på andre mennesker hever man seg selv til selvtilfredshetens høyborg. Gamle floskler som ” da jeg var ung da…”

Det finnes ikke noe mer patetisk!

Skrevet 22. august 2006 etter Notodden bluesfestival ;-)

Men det här... det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös... och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska... trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är...

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig... men innerst inne vill jag vara lycklig jag med... och i ärlighetens namn... den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå... Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt... men när det händer en andra gång.. en tredje.... helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel... jag är för mycket, är för lite... allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte... Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite... men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag... äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Snart är det midsommar har jag förstått. Jag vet inte vilken dag det är i ärlighetens namn, det finns liksom inte så stor anledning att hålla reda på det, kanske är det nu i helgen? Kanske brukar midsommar alltid vara på en helg? Hmm... högtider i form av sådana här strödagar har aldrig varit min starka sida. Den här midsommaren blir i alla fall "firad" helt och hållet med mig själv. Jag hade möjligheten att fira med mina föräldrar, men i ärlighetens namn hade jag ingen lust att fira på det sätt de tänkt göra. Nåväl.

Jag tror i ärlighetens namn att den här helgen kommer bli rejält dålig. Jag känner det redan nu, när tomheten och ensamheten sköljer över mig. Det finns helt enkelt ingenting, annat än slumpen, som kan sätta stopp för det just under de här dagarna. Ensamheten kommer inte försvinna, den har faktiskt precis blivit än mer påtaglig, och än är det bara torsdag. Jag såg precis en bild i mit huvud, hur mina dagar troligtvis kommer se ut i jämförelse med andras... Ibland känner jag mig själv alldeles för bra.

Så otroligt deprimerande.

I dag var jeg hun som man ser på en ekstra gang fordi det hun har på seg enten ser veldig bra ut eller  helt forferdelig. Desverre og trist nok, var jeg nok hun "uffdaa"-jenta. Jeg bruker nemlig for tida en orange veske som er litt mindre og i bedre stand enn den vanlige veska, har jo tross alt ikke bøker på skolen lenger. Og når jeg vet at farger ikke passer sammen, unngår jeg det så godt som en stakkar kan. Vel, i dag slang jeg på meg en rød tskjorte og røde sko. Rød + orange = kræsj. Det så ganske så forferdelig ut, men jeg innså jo ikke dette før jeg nærmest måtte løpe til bussen, og da hadde jeg virkelig ikke tid til å skifte. Jeg beroliga meg med at "hey, det er jo ikke så jækla mange som kommer til å se meg i dag uansett". Så feil kan man ta. Bussen var full, og det var ganske mange som skulle ta teoriprøva. Ikke det at jeg tror andre folk bryr seg så veldig om at fargene på klærna mine ikke går sammen, men fint var det ikke. Dessuten følte jeg meg ikke akkurat så veldig bra idet, og da blir jeg litt sånn små paranoid. I'm weak.

Som nevnt var jeg å tok bilteorien i dag. Da kunne jeg sove en herlig time lenger enn vanlig å ta halv ni bussen inn til byen. Jeg gikk ganske raskt bortover gangstien med mine korte bein, for jeg ville i gang så fort som mulig. Og langt fram i denne køen som ryktene sier er relativt lang. Jeg ble nummer elleve, og etter meg kom det haugevis med folk. Flaks. Så måtte vi inn i en fotoboks å ta bilde, ingen ville først. Jeg gikk som nummer to. Bildet ble forferdlig. Jeg glemte å smile. Jeg satte meg ut for å vente igjen- betalte- trakk ny kølapp- venta litt til- gikk inn til sensor- gikk in til prøverommet og tok prøva- strøyk- gikk til sensor igjen. Sensoren som så og virka snill tvers igjennom kunne informere meg om antall feil og printa ut en oversikt. Om tre uker skal jeg prøve meg på nytt. Jeg hadde planer om å få lappen på bursdagen min, men det kan jeg se langt etter nå.

Mobilen min er vekk. Den ligger under huset til en fyr. Hvordan? Vel, Marie heiv mobilen til meg, noe jeg ikke helt oppfatta før det var for seint. Litt reduserte var vi alle. Mobilen fløy noen meter, traff meg i nesa, fløy litt til og havne da i en sprekk ved døra i dette huset. Det her var også fem minutter før vi måtte løpe til bussen. Veldig fint. Jeg prøvde å strekke handa etter den, og trodde bare jeg ikke rakk ned og fikk andre til å hjelpe meg, det viste seg da at det var ganske langt ned. Det var helt mørkt der for å si det sånn. jeg håper virkelig det går ann å få tak i den igjen.

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig... så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den... men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna... det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra... less och lite ledsen.

Jag inser där och då att jag inte skulle tveka en sekund att byta liv med dig. Byta det liv som du ändå beklagar dig så väldigt över, jag skulle ge mycket, mycket för att ha såväl ditt förflutna som din nutid. Tänk att bara få ha gått på en dejt någon gång, bara ha fått en blick som säger något annat än det vanliga artiga... tråkiga, tänk att ha fått uppleva en kyss, tänk att ha fått gått en promenad och fått hålla någons hand eller att bara legat riktigt nära någon, någongång.

Men jag inser ganska snabbt att det är få människor som är lika jävla sorgliga som mig, däremot vill vissa människor få det att låta som det ibland.

Og hva fanden skjer med matta? Nå vipper jeg mellom to og tre, mens i forrige termin fikk jeg fire i karakter. To karakterer ned? Det her er mitt siste halvår med matte, noe som betyr at karakteren blir stående der. For alltid. Jeg trenger fire. Men neida. Jeg gjorde jo ikke noe annerledes denne terminen sammenlignet med første heller. Nå har jeg begynt å grue meg til å karakterkortet, og ikke minst til å vise det hjemmet. Kommer sikkert ikke til å vise det en gang, bare si noen av karakterene. Jeg går opp i ett fag, og ikke noe mer. Og fraværet virker nok ganske høyt, til meg å være. Og folka veit at ikke alt er kjøretimer. Så joda.

Til neste år har jeg bestemt meg for at jeg skal gjøre lekser, svare på ting i timen og gjøre alt jeg skal gjøre for å få så bra karakterer som mulig. Akkurat nå er jeg i tvil om jeg klarer å gjennomføre akkurat det. Er ikke første gangen jeg bestemmer meg for noe sånt for å si det sånn. Jeg har ikke ork, lyst eller gidd til å gjøre absolutt alle leksene vi får. Hvertfall ikke hvis jeg er like sliten neste skoleår som jeg har vært dette, eller får tonnevis med ny motivasjon. Jeg veit det er dumt og kun går utover meg sjøl, men det er lettere sagt enn gjort. Farvel, universitet.

Men nu när jag sitter här så har jag ingen lust att skriva något alls egentligen... känner mest bara en trängtan efter att få uppleva någon form av närhet. Jaja, helvetet fryser väl snart till is för den fyrtioelfte gången, då kanske det är min tur... kanske...

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går... eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Delvis får jag skylla mig själv, för jag gjorde ingenting vid något av tillfällena för att ens försöka hålla tillbaka eller sätta stopp för dem. Men varför dök de upp just nu? Varför var de tvungna att dyka upp överhuvudtaget?

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska förhålla mig till dem... suck...

Där låg jag, ensam i min säng och försökte sova med jobbig och ljudlig mage och med minnen som gnagde i sig av dåligt samvete och lämnade efter sig prydliga högar av ångest. Kroppen värkte och det tog inte speciellt lång tid innan magen också sa aj. Jag började bejaka oron och irriterade mig över att inte kunna motstå något så simpelt. Fan! det var skrattretande ända fram tills att det högg till i mellangärdet och blodtrycket börja skena iväg. (170/120) Jag blev rädd. Efter ett tag gick rädslan över till ilska och höjde blodtrycket ytterligare. Antagligen?

Jag svor för mig själv över att jag aldrig lär mig och att jag ofta hamnar i liknande situationer där min omtänksamhet skapar problem och längre fram en slags hjälplöshet jag så innerligt hatar. Och då dröjer det inte länge förrän oron knackar på. Vad håller jag på med? Varför öppnar jag och släpper in oron? Har ingen aning?

Nä, fy fan vad dumt och patetiskt! Ge grabben en burk valium istället och en enkel väg in i geggan! Halleluleja..!

Vi höres!
Nalle

Vad tycker ni om Maja Mjälla? *Fniss*

(namnet kom jag på tillsammans med en väninna när hon rollade min svarta tröja ren från diverse damm och andra partiklar som har en benägenhet att klistra sig fast på tröjan när man minst vill det)

Och nej, jag har inte mjäll än så länge. Har bara haft det en gång i mitt liv och det var när jag använde något suspekt hårschampo passande för strumptvätt och inget annat....

Jag är barnsligt rädd för att få mjäll och för att tappa håret.  Ibland kan jag tycka att den rädslan är patetisk och löjlig i det stora sammanhanget, som kallas livet.

Sådär, då vet ni det att jag är rädd för att få mjäll. Förbaskat ytligt och fåfängt kan en del tycka.

Jag instämmer.

• Mamma døde?
• Pappa døde?
• Broren min døde?
• Marie døde?
• Gitte døde?
• eller hvis farmor døde?

Jeg veit egentlig ikke, men jeg har gått igjennom det utrolig mange ganger i hodet mitt. Som når mamma skulle kjøpe avisene på søndag, en tur som egentlig tar toppen 15 min, og hun brukte nesten tre timer. Jeg ble neste forberedt på å få en telefon om en ulykke eller noe, jeg gikk til og med inn på nettaviser for å se om det hadde skjedd noe på veien. Ingenting. Ho hadde bare vært hos noen i nabolaget en tur. Eller hvis pappa er litt for lenge i skævven, ikke kommer hjem når han sa. Ikke det at det kan skje så veldig mye når han er der, men likevel. Eller når broren min er hjemme aleine og ikke tar telefonen. Har han fått insulinsjokk? har han fått så lavt blodsukker at han har gått i koma? Da er det ingen hjemme til å redde han. Heldigvis har det ikke skjedd noe sånt enda.

Eller hvis jeg hadde fått en telefon fra mamman til Marie om at Marie var vekk. Hva ville jeg gjort da? Jeg aner ikke. Har sett det for meg flere ganger, men ender alltid at jeg må tvinge meg sjøl til å tenke på noe annet. Hvem skulle jeg da hatt drikkekvelder med, skata med, lekt med, klaga over ubetydelige hverdags ting med og være patetisk sammen med? Ledd av John og Dr. Phil med? Og hvem skulle kallt meg styggen?

Hva med Gitte? Jeg tror jeg ville fått dårlig samvittighet, for det ville sikkert vært lenge siden jeg hadde sett ho. Hvem skulle da påvirket meg til å spise litt sunnere, bare slappe av med, "mobba" meg for høyden uten at jeg tok det til meg? Hvem skulle jeg da kunne være så stygg som det bare går ann med uten å bry meg?

Eller den som kanskje er litt mer aktuell; farmor? Det vet jeg at snart vil skje, men jeg later som at det ikke er det. Ho er 80 år, farfar døde 3 måneder før han blei 84. Det er fire år siden, allerede. Jeg vet at farmor savner han, og er ganske sikker på at ho er ensom. Når farmor dør har jeg ingen besteforeldre igjen. Hvem skal da gi meg penger på 17. Mai og si "se her, her har du litt penger, ta å gå å kjøp deg en is" uansett om jeg har lyst på eller ikke? Jeg håper bare ho slipper smerter, det gjorde ikke farfar. Jeg gruer meg.

Jeg også en tendens til å se for meg begravelser, gjerne min egen. Min egen begravelse hvis jeg dør i ung alder. Hvem ville kommet? Ville hele klassen kommet? De jeg ikke prater med og som så vidt ser på meg? Hva med andre folk på skolen, de som sender meg blikk eller bare ler? Hva med de som jeg gikk med på ungdomsskolen eller barneskolen?  Hvordan vil de huske meg? Hu stille sjenerte jenta bakerst i klasserommet, eller som ho som var endel av "den styggeste gjengen på skolen" som jeg har hørt noen si. Av lærerne ville jeg sikkert blitt husket som ho stille, koslige, pliktoppfyllende jenta som tok ansvar, selvom jeg gjør lite lekser. Hva ville det egentlig gjort med familien?

Eg ser at du er trøtt,
men eg kan ikkje gå
alle skritta for deg.
Du må gå de sjøl.
Men eg ve gå de med deg.
Eg ve gå de med deg.

Eg ser at du er redd,
men eg kan ikkje gå i døden for deg.
Du må smaka han sjøl,
men eg gjør død til liv for deg,
eg gjør død til liv for deg.
Eg har gjort død til liv for deg.
Eg har gjort død til liv for deg

Uansett, jeg har vært på skolen. Først så hadde jeg rettslære, så hadde jeg gym, bare at det var prøve. Den gikk helt greit. Så hadde vi nynorsk, men vi hadde egentlig ikke nynorsk. Så tok jeg bussen til byn, og så gikk jeg og Marie på Babels. Så dro vi på jobb, og Marie dro hjem tidlig. Så ble jeg henta på jobb, og så sitter jeg her.  Så. Så. Så. Så. Heeeheee. gawd. Jeg er visst i sånn rart og teit humør igjen.

Hahahahaha, patetisk.

Glöm det där inledande stycket på förra inlägget. Det är tomt så tomt i mitt liv just nu och jag fylls gång på gång av känslor som jag haft förut, kan minnas saker jag skrivit (inte bara på den här bloggen) som redan förklarar hur jag känner. Har läst bakåt, nickat instämmande och igenkännande med mina egna ord.

Jag minns sällan t.ex. specifika inlägg, om det handlar om bloggen, särskilt bra, däremot kan jag minnas rubriker av någon anledning. En sådan rubrik väcktes till liv i mitt minne idag...

Jag är nog ganska så krävande just nu, lite jobbig att ha i sin närhet... skulle allra helst vilja ha någon att prata med någon gång ibland, kanske bara lite kort, eller så lite längre... men någon som offrade lite tid på mig. Tyvärr skulle den någon måsta vara speciell på något sätt och... det kommer inte hända helt enkelt.

Min själ behöver näring, men den sorts näring den behöver kan den inte få.

Mina ord kommer inte till mig inatt... jag känner bara en tomhet... och en evig trängtan efter... någon.

Slutte. Ikke slutte. Slutte. Ikke slutte. Slutte. Ikke slutte. Slutte. Ikke slutte. Nei, jeg aner ikke.

Gah.

Just nu känns det som det finns väldigt lite som ens går min väg.. livet är ganska så tomt och fattigt för tillfället och det som har varit mest som en form av rutin har mer eller mindre fallit samman. Klockan skulle behöva ticka baklänges för att det skulle kännas bra, varje sekund som går gör mig en liten aning mer... antingen stressad eller uppgiven.. det beror lite på min sinnesstämning. I just det här fallet är det förvisso inte helt och hållet mitt fel, det känns som en ganska stor del kan jag lägga över på annat håll. Men samtidigt är också (som alltid) en väldigt stor del mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Och vem är det som drabbas? Oavsett vems "fel" det är så finns det bara en det drabbar, mig.

Jag skulle kunna förklara hur jag tänker, känner, resonerar men jag varken orkar eller vill inte. Dels är det någon detalj för mycket att berätta och dels varken orkar eller har jag någon lust att tala för döva öron.

Våren har förresten börjat kika fram, det fyller mig med en halvkonstig känsla.. För någonstans minns jag att våren och sommaren kunde vara ganska så härliga tidpunkter på ett år. Nu känns det mest som tidpunkter då jag inte har någon att avnjuta dem med.
En sommardag i en god väns sällskap... jag har för mig att det brukade vara härligt.

Jag är inte någon som behöver ha massor med vänner, det skulle säkert vara trevligt på sitt sätt, men egentligen trivs jag nog bäst med lite färre, men väldigt bra vänner istället. Tittar jag lite bakåt, eller långt bakåt rättare sagt, så har det nog gått från att ha lite fler vänner till färre och färre, men istället närmare och bättre vänner.  Som det känns så har jag fyra riktigt nära vänner men... frågan är om de känner lika om mig? Jag har inte träffat någon av dem på ungefär ett år, och går man längre tillbaka så dröjer det till nästa möte. Kanske två gånger på två år i bästa fall? Hmm, ja det känns som det stämmer. Är det en rimlig känsla att de känns som mina vänner? Framförallt två av dem bor ju långt härifrån nu, det förklarar... åtminstone lite.

Den enda person jag känner att jag kan räkna som min vän idag är en person jag lärt känna via nätet. Den enda vän jag känner att jag har idag är en person som bor kanske 100 mil från mig, den enda vän jag känner att jag har, har jag aldrig träffat. Men hennes sms, telefonsamtal, hennes chatruta som plingar till på msn, det betyder så mycket för mig. Någon som bryr sig, trots att jag inte är särskilt öppen med hur jag mår för henne. Men hon vill ha mig som vän ändå av någon anledning, det värmer så oerhört. Det finns någon på den här planeten som ser mig.

Jordens underbaraste tjej kontra universums största loser... ser du inte att det inte går att få till en ekvation med en lösning av det? Hjärtat, känslor, kärleken kan göra en blind, men det här är så uppenbart att även blinda ser det. Hon kommer aldrig vilja ha något med dig att göra, förstå det. FÖRSTÅ DET!

Ibland bara hatar jag mig själv.

Jeg måpte i flere minutter før jeg klarte å spørre om han tullet.
Lykkelig er jeg for at det ikke var kollegaen min som bestilte billetten min hjem.
Da hadde jeg vel endt opp med en billett til Hurtigruta i stedet for flybillett til Sola...