ADHD uppmärksammas koncentrerat,

en mycket bra blogg.

_________________________________________________________________________________________

Hallå ATTENTION sover ni som vanligt?

Om vi haft ett intresseorganisation värt namnet så hade självfallet riksförbundet Attention skrikit om hur usel vården är och hur djupt den diskriminerar enligt alla de mest kända stereotypa uppfattningsramar som människan känner till....................

_________________________________________________________________________________________

Rektorn ryter

Flickor diskrimineras som vanligt ... Rektorn över Eskilstunas resursskolor har fått nog av den diskriminerande vården. I Sverige måste man skrika och störa för att få vård, sedan ska man tillhöra rätt kön och ha rätt ålder också.............

_________________________________________________________________________________________

ADDANNA - en alldeles ny aspirant bland damptanterna.

_________________________________________________________________________________________

Scientologer utnyttjar offentlighetsprincipen för att hindra viktig ADHD-forskning.

Artikeln handlar om den scientologiska organisationen Kommittén för mänskliga rättigheter och dess företrädare Janne Larsson som har drivit en intensiv kampanj för att hindra och misstänkliggöra forkning kring ADHD. Han kräver ut stora mängder material gällande allt från rådata till mailkommunikationer, vilket kräver både tid och resurser att administrera. Materialet har sedan förgäves använts för att försöka förhindra bland annat Norrtäljeprojektet, en studie kring förekomst och medicinsk samt psykosocial behandling av ADHD hos fångar................

_________________________________________________________________________________________

Tips: Dr Mats Reimer- vårdblogg

Jag vill tipsa om följande inlägg från Dr Mats Reimer, bloggare på Dagens Medicin
http://www.dagensmedicin.se/blogg/gastbloggar/mats_reimer/2008/09/19/har-neuropsykiatrin-drabba/index.xml
Psyk

Upplagd av Psykbryt - de deprimerades stilikon

_________________________________________________________________________________________

Sophias vardagstankar

Mamma till två gossar varav den äldre har diagnosen AD/HD - en underbar personlighet med ett gigantiskt humör - den yngre har bara en jättestor turbo monterad, med förhoppningar att den så småningom trillar av! Sambo med min chef, inte längre Ålands enda etablerade bilbägare nu f.d. bilbärgare... - själv är jag sjukskriven kontorist/bilbärgare, axelopererad med stora förhoppningar om att få komma ut i arbetslivet så snart som möjligt...allt är relativt numera! Är i grund och botten en väldigt diskussionsbenägen positiv ung kvinna med många förmågor - både goda & mindre goda - tyvärr måste jag erkänna att jag är en obotlig curling mamma åt alla mina tre gossar! Men ingen är oumbärlig bör man veta...även jag!________________________________________________________________________________________

Den dampiga flygvärdinnan

Jag är i 25-årsåldern, har ADHD, knaprar piller och lever i ett allmänt kaos

_____________________________________________________________________________________

Sömnmedel ökar bland barn
Orsakerna kan vara att fler depressioner upptäcks och att barn med adhd har svårt att sova. Det blir allt vanligare att barn tar sömntabletter och lugnande ...

"Allt fler drogade barn" var falsklarm
Melatonin ges i huvudsak till barn med diagnoserna Aspergers syndrom, ADHD/DAMP och autism, men klassas som ett sömnmedel i statistiken. ...

Falskt larm om drogade barn

I augusti gick larmet - en 200-procentig ökning av sömnmedel och lugnande bland barn i allmänhet. Men Sydsvenskans granskning visar att det inte stämmer. ...

_____________________________________________________________________________________

ADHD
Såg ett intressant program ikväll på svt om människor som fått diagnosen Adhd som vuxna. Jag fick en tankeställare när jag såg dessa människors svåra kamp att vara vanliga, kunna organisera och hålla ordning. ...

_________________________________________________________________________________________

ADHDKVINNOR.SE

Den är egentligen inte igång än men du får så gärna kika när vi jobbar. Du kan kommentera både vad vi skriver här och hela webbplatsen adhdkvinnor.se Vi kommer att publicera våra debattartiklar här men också skriva lite om hur vi jobbar med adhdkvinnor.se VI hoppas att du vill kommentera både oss och ADHDkvinnor.se webbplatsen så att vi kan förbättra oss.

_________________________________________________________________________________________

ADHD har inget kön

Hälften av alla barn med ADHD är flickor, enligt en ny studie*. Men bara var femte som fått diagnosen är detsamma. Killarna är utagerande, tjejerna inåtvända och syns inte lika lätt, förklarar forskaren i Rapport.

_________________________________________________________________________________________

Vuxna med ADHD får ingen hjälp

Allt fler vuxna i länet får diagnosen ADHD. Men de drabbade prioriteras inte av landstinget så möjligheten att få hjälp är i stort sett obefintlig.

Den enda platsen som utreder ADHD för vuxna finns på neurorehab i Sävar och där är väntetiden ett år. För behandling finns inga resurser alls.

Hyperaktivita och impulsiva skolpojkar har länge förknippats med ADHD men idag vet man att ADHD innebär så mycket mer - och att fler slås ut när samhället ställer allt högre krav på uppmärksamhet och organisationsförmåga.

Trots att det nu finns kunskap och behandling att få, som skulle kunna kunna hjälpa många fler att klara vardagen, satsar landstinget idag i stort sätt ingenting på att hjälpa den här gruppen.

"Det här är förfärligt"
På Björkgården i Sävar finns sedan tre år tillbaka ett vuxenhabilteringsteam - landstingets enda plats där vuxna kan utredas och bedömas för ADHD - men väntetiden för att överhuvtaget få en utredning är ett år.

- Det här är förfärligt för det innebär lång väntan för de som skulle kunna komma tillbaka till arbete och utbilding, säger Sven-Olof Edvinsson, verksamhetschef

Landstinget håller just nu på med en utredning för att bestämma hur mycket pengar som ska satsas på de som är drabbade av ADHD. Utredningen ska presenteras om några veckor.

- Om den här gruppen får hjälp kommer även annan sjukvård att avlastas, säger Sven-Olof Edvinsson.

________________________________________________________________________________________

Adhd-patienter får hjälp

SUNDSVALL - Sundsvalls sjukhus öppnar en speciell avdelning för utredning av till exempel personer som misstänks ha ADHD eller Aspergers syndrom.

Avdelningen invigs vid psykistriska kliniken på onsdag.

_________________________________________________________________________________________

Asperger Encyclopedi

På en del ställen verkar det börja vimla med information om Asperger's syndrom och ADHD, man blir nästan rädd när man tänker på det. Tänk om alla går HIT och bara laddar ned ifall de vill ha en encyclopedi för Aspergare om vardagliga uttryck. Iofs är den på engelska men det kan ändå tjäna en viss nytta. Varför inte skriva en bättre själv som P-O skulle sagt.............

_________________________________________________________________________________________

Allt fler vuxna får diagnosen ADHD

Det skriver Sundsvalls tidning i en artikel, som konstaterar att alltfler vuxna i Västernorrland får diagnosen ADHD eller autism. Så många som 1 400 personer i länet kan ha så svåra funktionshinder till följd av neuropsykiatriska störningar som gör att de lider av betydande sociala problem......

_________________________________________________________________________________________

Post bokmässa: om ADHD

Jag tror att jag i går fick en liten glimt av hur det kan vara att ha ADHD, där ett kännetecken är att ha ett väldigt litet attentionspan.

Jag skulle ta mig från punkt A till Ordfronts monter. Ordfront hade en jättestor jätteorange ballong ovanför sin monter och var därför ganska lätt att se. Jag har på mässkartan lokaliserat mig och stakat ut rakast möjliga väg fram till den jätteoranga.

_________________________________________________________________________________________

Jag känner mig utanför, att leva med ADHD

Hur länge ska jag behöva vänta egentligen på att få boendestöd och kontaktperson. Det har bollats runt i kommun sen hösten 2007. Det är ju meningen att jag ska få hjälp för att klara min vardag och för att kunna förändra mitt liv till det bättre. För ett par veckor sedan skulle de tillsammans med en av min handläggare på soc komma hem till mig. Min ena handläggare skulle ringa för ca 2 veckor sedan. Men hon ringde aldrig.

_________________________________________________________________________________________

Dold arbetsoförmåga hos vuxna med ADHD

I senaste numret av Läkartidningen (32-33 2008) finns en intressant redovisning av en forskningsrapport om arbetsoförmågan hos vuxna med ADHD. Artikeln har titeln ”Omfattande arbetsbortfall vid ADHD”......

_________________________________________________________________________________________

ADHD gånger fyra

Det var intressant att vara hos min syster, hon ger inte sin dotter medicin under sommar lovet för hon vill att det ska gå ur "systemet", den andra tar för hon vet att han blir odräglig utan, den tredje vill ta men får inte förrän hon visat att hon slutat med själv medicinering och jag måste oxå ta min *conserta för att *dirigenten ska kunna hålla koll på orkesterdiket ordentligt.

_________________________________________________________________________________________

ADHD är som en snubbeltråd ungefär,
ADHD är som en snubbeltråd ungefär. Om man ser den är det lättare att låta bli att snubbla." I så många år såg jag inte "snubbeltråden" Jag snubblade reste mig upp, snubblade igen o reste mig upp, i nittonår. ...

_________________________________________________________________________________________

ADHD-kvinnor varken gulligt eller charmigt
På film är det positivt att ha ADHD. I stort sett varenda hjälte lider av något så kallat neuropsykologiskt funktionshinder. Eller – vad sägs om Die Hard-Bruce som dricker för mycket, blir osams med kollegerna och har tusen osannolika ...

_________________________________________________________________________________________

Att ha ADD

Jag har inte den hyperaktiva delen av ADHD utan egentligen ADD vilket främst är koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsstörning. Jag blir också lätt rastlös och tappar bort mig i det jag håller på med, har svårt att slutföra uppgifter jag har påbörjat och lever ibland i ett mindre kaos hemma.

Jag kan bli väldigt arg och blossa upp när jag blir arg, men har inte den sortens utbrott som vissa med ADHD får. Att klara skolan är omöjligt just nu och den ligger på is sedan november förra året, är sjukskriven sedan dess på grund av bland annat ADD:n plus andra orsaker.

Jag tycker det är bra att det uppmärksammas lite då och då..........

_________________________________________________________________________________________

Ny ADHD-behandling planeras
Sveriges Radio - 27 sep 2008
Det finns nytt hopp för barn med ADHD att kunna hänga med i skolan. I Kanada har nya effektiva behandlingsmetoder introducerats och Hälsinglands ...

_________________________________________________________________________________________

Bokstavsbarn har svårt att få bra hjälp
Diagnosen ADHD med inslag av autism med viss utvecklingsstörning fick Anna först för några år sedan. Mamman berättar om kampen som i stort sett började ...

_________________________________________________________________________________________

Några forum och samlingsplatser

adhdforum.se

Riksförbundet Attentions forum

ADHD Norr

ADHD Mitt

ADHD Syd

NeuroNätet - neuropsykiatriskt forum

Damptanterna

_________________________________________________________________________________________

Psykbryts Damptantsfeed hittar du här . Det är knappt man hinner läsa alla tanter. vi har blivit så många.

http://www.google.com/reader/shared/user/15796384757392564736/label/Damptanterna

_________________________________________________________________________________________

add adhd adhd uppmärksammas koncentrerat aftonbladet amfetamin anna kettner asperger aspiequeer att leva med adhd attention deficit disorder autism blogg bloggare bloggosfären bokstavsdiagnoser concerta damp diagnoser expressen funktionshinder kmr landsting medicinering metylfenidat narcissisten neuropsykiatri npf psykiatri psykisk ohälsa psyksjuk psykvården sammanhang scientologerna sjukvård tourettes tvångssyndrom

autism,asperger

För mig som har en inbyggd kompass och fotografiskt minne är det obegripligt. Om jag ska gå till ett nytt ställe slänger jag en blick på kartan och minns sedan riktning, landmärken och ungefärligt avstånd. Mer behöver jag inte veta. Jag kan komma tillbaka till en stad efter fem eller tio år och fortfarande veta exakt vart allt ligger. En enda gång har jag blivit förvirrad och börjat tro att jag varit på väg åt fel håll. Det visade sig att en affär flyttat tvärsöver gatan under de två år som gått sedan jag sist var i Covent Garden. Med ett undantag då förstås: Stockholm. Det är den stad som jag aldrig förstått mig på. Där går tillochmed jag vilse.

Mina läkare har alltid tyckt att det är lite skumt. Om jag verkligen är autistisk ska jag, precis som Gunilla Gerland vars upplevelser verkar ha satt normen för svenska psykiatrikers uppfattning om hur aspisar fungerar, ha nästintill noll lokalsinne. Först när jag påpekar att det beror på mitt fotografiska minne skiner de upp; helt plötsligt är det logiskt.

Hursomhelst, nu ska dåligt lokalsinne diagnosticeras och etiketteras som en "hjärnsjukdom", skriver SvD: Topografisk disorientation. Om det kan leda till att personer som lider av dåligt lokalsinne kan få professionell hjälp att lära sig hitta, eller åtminstone en GPS som hjälpmedel, vore det himla häftigt. Om inte, vilket förmodligen är fallet, kommer det bara att vara ännu ett ord att sätta på människor som inte faller in under normen.

Sammanfattning av den kanadensiska studien. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lokalsinne, sjukdomar, psykisk störning, modediagnoser, hjärnan, normer, autism, . Asperger, Gunilla Gerland, psykvård, minne

Jag har så bråttom, jag orkar inte lyssna färdigt och försöker skynda på samtalet genom att trissa stackaren som kräver min uppmärksamhet. Jag gillar att lyssna i 280 km/h men de flesta pratar i något lugnare takt, ungefär 90 km/h.

Det är särskilt i situationer där det händer mycket annat (herregud, i min värld händer allt samtidigt alltid, så det var ett dumt uttryck) som den här avsnoppningsfunktionen träder i kraft. Allra värst är det i telefon och jag tror det beror på att en ynklig liten röst i en minimal telefon måste konkurrera med alla mina andra sinnesintryck. Telefonrösten kan knappast tävla med mina synintryck, de är dominerande över allt annat. Inte heller kan telefonrösten konkurrera med alla andra ljud som jag hör och har på betydligt närmre håll, som t.ex en rinnande kran, värmepannan, fåglarnas kvitter där ute, bilarna på vägen. Det spelar ingen roll om det så var Svenska Spel som ringde och berättade om en miljonvinst, jag hade förmodligen absorberat ljudet från tvättmaskinen istället och gått miste om både meddelandet och känslan av att få så glada besked.

Man brukar be den som använder fula ord eller alldeles för långa utläggningar kring ett ämne att sila snacket. Man ber dem att använda bättre ord eller en mer sammanfattande beskrivning av det som ska förmedlas. Man lägger över ansvaret för en lyckad konversation på den som använder för många ord och inte lyckas fånga ens uppmärksamhet. Istället borde jag säga till mig själv:

- Zoooooooooooma snacket!

Att man inte kan koncentrera sig särskilt länge är väl känt för de flesta av oss. Många gånger hamnar man i sällskap som inte riktigt motsvarar ens egna intressen. Det är förvisso trist om man måste umgås med ointressanta människor :D men å andra sidan riskerar man också att gå miste om något som faktiskt kan bli tilltalande.

Ibland sitter man där och lyssnar intensivt för en stund, tittar på människorna man har runt omkring sig, nickar, inflikar och utan förvarning har man helt plötsligt sjunkit in i sig själv. Jösses, vad hände?

- Vad gör människan? undrar de andra

- Uttråkad? Trött? Distraherad? Egotrippad? Oartig? Feberpåverkad? Epileptiskt anfall? Aspackad?

Nä, mest av allt handlar det om att det är så mycket trevligare i min egen lilla värld när koncentrationen inte räcker till för att lyssna och delta, kommunicera och utbyta tankar. Den röda tråden blir upplöst alldeles för lätt. Borta bra men hemma bäst - din tanke är bra men mina egna är bäst, speciellt när hjärnan är trött och snackfiltret inte riktigt hänger med.

Så vad kan man göra för att hjälpa sig själv? Hur ska man kunna zooma in snacket? Några tips är:

1. Bli medveten om din tendens att "falla ifrån".

2. Försök greppa tag i nuet. Alla de andra tankarna eller dagdrömmarna kan du få lov att tänka senare, men just nu är du här!!!

3. Hitta ett knep för att hålla kontakten med den andra personen. Det kan t.ex hjälpa om man tittar på den andres mun eller någonstans i ögontrakten. Men fånstirra inte.

4. När dina tankar börjar vandra, upprepa inombords för dig själv vad den personen säger. (extremt krävande och tröttande, kan jag berätta och inget som funkar för mig)

5. Försök vara mer aktiv i konversationen. Om du tenderar att vara en passiv lyssnare, försök flika in dina egna ideér och tankar. (Varning! vissa uppfattar det som att man avbryter och inget man bör praktisera under t.ex en föreläsning, då blir man sedd som en bökig elev och känsliga personer kan tro att man vill förändra deras åsikter)

6. Folk älskar att prata om sig själva. Om du ställer frågor till den du pratar med så finns chansen att ni helt plötsligt pratar om något som intresserar båda.

7. Om du är på en förläsning, ett affärsmöte eller annan typ av samling, gör något annat samtidigt som tex att pilla med ett gummiband eller rulla en pappersremsa kring en penna. Men gör det så ingen annan blir störd!!!Vissa tycker att det är lättare att lyssna om de antecknar samtidigt.

8. Sitt längst fram i rummet vid möten, föreläsningar och presentationer. Du blir mindre störd av de andra runt omkring dig.

9. Många med ADHD har en tendens att ta över ett samtal. Påminn dig själv om att ta en paus och låta andra få en chans att prata. Man kan också låta det vara tyst nån mikrosekund för att se om den andre har något mer att säga.

10. Var inte rädd för att be personen upprepa det han nyss sade. Om du låter konversationen gå för lång när din hjärna är på väg bort, blir det bara tuffare att återuppta sammanhanget. Det behövs inga förklaringar, säg bara "Ursäkta, kan du säga det igen?"

11. Låtsas att du ska återberätta föreläsningar eller möten för någon som inte är närvarande.

12. Avbryt A L D R I G (mycket svårt när du har ADHD!). Använd ett gummiband om handleden och plocka med det tills ordet är ditt. aaaaagh!

13. Upprepa (inte alla, bara vissa!) ord som den andre säger som "komihåg- ord".Till exempel när någon ger dig en vägbeskrivning. (Är det nån här som någonsin lyckats ta sig till rätt plats på en muntlig vägbeskrivning???Inte jag).

14. Försök hitta det som du vet distraherar dig och minska deras inverkan på sociala situationer. Det kan t.ex vara tv:n, radion eller ljud utifrån. Man kan också förflytta sig till ett annat rum. Det är förstås dumt att be hela sin klass flytta ut lektionen till fotbllsplanen bara för att man själv störs av ljudet från en fläkt.

Att lyssna är en konstform. Med ADHD är det ett underverk väl jämförbart med arbetet som lades ned på pyramiderna. Men ge inte upp!

Vill man ha fakta och veta vart man ska finna fler fakta så tror jag att det är enklast att besöka PsykBryts blogg på http://psykbrytet.blogg.se/ eftersom psyk äe en jäkel på att uppdatera bloggen (Nej, psyk - inte få prestationsångest nu) . Psykbryt är förmodligen den största och mäktigaste privata bloggen om psykiatriska problem, psykiska sjukdomar och dessutom inte ger sig vad gäller intressepolitiken i vård-, arbetsmarknads- och försäkrings(kassa)frågor. 

Psykbryt som nu i dagarna hyperaktualiserar NPF, dvs Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, ADD, Asperger, Tourette m.flera. ligger inne med en länklista utan dess like.

(Allvarligt talat så undrar jag ibland över om inte psyk skulle kunna göra "en blondinbella", dvs tjäna stora pengar på sin blogg. hahahaha :-) Men å andra sidan så kan det vara bra att inte skaffa sig annonsörer som börjar ifrågasätta innehållet på bloggen.)

En annan grej men jag håller mig till ämnet npfpsyktjosan;
Häromdagen berättade Majsan67 att hon anmält en bloggare och det kanske ser ut att vara klippt ur sitt sammanhang, men det är egentligen inte så för det här "kriget" mot psykiatrin i allmänhet och neuropsykiatriska diagnoser i synnerhet pågår oupphörligen. 
(Jo förresten Majsan, det är jäkligt svårt att läsa fet text när den blir för lång. Feta texten i brödtext, börjor och speciella stycken så blir det lättare. Så! Nu har jag uppfostrat dig klart! ;-) )

Skillnaden mot förr som jag tycker, bara för några år sedan, särskilt åren 2002-2006 ungefär... hade väldigt många mycket svårt att inte börja häva ur sig diverse tillmälen när diagnoserna blev ifrågasatta och fastna i en egen och invecklad navelskådarpolemik utan dess like. Jag vet inte hur många meter jag läste, med svarsinlägg från hur många offerproffs som helst, på olika diskussionsforum, med samma jäkla motdebattargument till de få och mycket obrydda och dessutom helvrickade kvasidebattörer; "

Men du måste förståååå, hur vi som har det så här, KÄNNER".

Inte fan är det väl nån som bryr sig i hur folk känner när man som bäst har hur kul som helst med att slå på samma folk - eftersom de sprattlar så skojigt då? Det är ju bara sånt man säger till ungarna när de är små för att de ska få skuldkänslor och skämmas när de har varit dumma mot nån på dagis. "Sluta spöa Kalle lilla Lisa, han blir ju ledsen ser du väl, det gör jätteont på honom när du slår ut hans tänder förstår du." Kalle han bölar för att han känner sig mobbad. Men han har en plan nu och nästa gång Lisa är på G med att smocka till honom så börjar han att försöka få henne att förstå hur han KÄNNER sig när hon slår honom. Jättebra. ICKET. Och att Kalle ska ge igen med samma mynt är kanske inte heller så bra, särskilt inte om Kalle tycker att det är hemskt att vara dum mot någon annan. Faktum är att det inte ens är säkert att Lisa tycker att det gör särkilt ont om Kalle slår tillbaka så hennes tandställning ryker och håret lossnar i stora tofsar, hon blir kanske bara upplivad.

Nå, vart vill jag komma? Jo. Så här tycker jag.

Man kan aldrig FÖRKLARA erfarenheter, känslor eller vad som helst in i skallen på folk som skiter i en och dessutom gett sig den på att mörklägga genom att förvirra med påhittade fakta (vem läser dementier?) och varvar det med propaganda och förhärligande "sanningar".

Och för att upprepa det jag skrev i Majsan87s kommentarer från inlägget jag skickar er till häifrån:

... här kan faktiskt vår "TANTSEKT" ;.) göra nytta. Vi är inte förenade under någon organisation, vi är inte ens organiserade ju - däremot ligger vi inne med dels öppenhet och dels helvetes mycket kunskap om ämnet, medicinering och blir allt starkare som personer eftersom VI FINNS.

Att jag använde ordet SEKT, kom sig av att bloggskribenten som fick sin blogg anmäld av Majsan kallade Riksföreringen Attention för SEKT. Och är det något många av oss med ADHD tycker om att skoja om, så är det just dessa sekter. Mycket på grund av att så många av "oss" ständigt söker struktur i tillvaron.. Och med tantsekten menade jag givetvis damptanterna ;-)

------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tantsekt, attention riks, damptanterna, majsan67, adhh, add, asperger, tourette, psykbryt, anmäld blogg, propaganda, medicinering mot adhd, npf, neuropsykiatriska funktionshinder, struktur i tillvaron, substans, dampvärlden, få damp

Jaja. Under den dryga kvart jag tittade på Aftonbladets livesändning från Cern hann jag spotta ungefär ett tjog aspisar och ett halvdussin neurotyper bland forskarna. De finns där de med, trots sitt uppenbara handikapp, och trots att de osynliggjorts.

DN 1 och 2, Aftonbladet 1 och 2, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Neurotyper, Asperger, nördar, naturvetenskap, MacGyver, LHC, Cern, partikelfysik, Big Bang, nördar, världens undergång, svarta hål, forskning

Men nu är jag sedan några dagar inte riktigt med på banan. Jag går och vrider och vänder på en hög med tankar och känslor. En riktig blähög. Inte en hög med ren tvätt (nog så hindrande - som många av oss vet) Nej en halvrutten stinkande känslobråte, som ylar och svider.

En ingrediens är den vanliga "skolstartsbluesen". När man ska konfronteras med skolan igen, försöka få det att fungera, men mest - särskillt nu med stora barn - bara kunna stå vid sidan om och observera. Hoppas det går bra, vrida sina händer och känna sig svart.

Hela debatten om "Kris i skolan" har väl oxå bidragit. Och sen läste jag ett väldigt bra inlägg hos Majsan, eller rättare sagt. Jag snuddade vid det och ett annat. Jag vågade inte läsa ordentligt, så det ska jag göra precis nu

LÄSPAUS

Jo de var som jag fick intryck av då jag bara glidflög över dem. (Som jag gör när nåt är för tungt. Jag spänner inte klorna i det - som jag måste för att få bukt med dyslexin - utan liksom bara studsar på ytan.)

Majsan skriver om sorgen över tiden då sonen gick i särskolan - och om att bli "stämplad" som välfungerande. Och för mig hör det ihop. Man kämpar med att hitta lösningar och ibland finns det ingen mall som passar och för att få hjälp får man passa in i en som inte gör det.

Och det dubbelleggade berömmet att vara välfungerande. För i klappen på axeln ligger ju oxå ett ifrågasättande: Har du lurat till dig fördelar?? Är det egentligen nåt vi ska ta hänsyn till, eller är det bara påhitt, sjåp.... Är du egentligen inte bara lite latare, hafsigare. Kunde du inte försöka lite mer? Ofta kommer den ju också när man nästan sprängt sig av ansträngning, krampaktigt stått på tå en hel dag för att räcka upp och få näsan över vattnet. Då har man nått en ok nivå, inte bra, men ok. Så om man bara tog sig samman och fick till det där sista, då vorje ju saken biff...

Jag minns min snälla men bekymrade klassföreståndare på gymnasiet "Att du som skriver så fantastiskt inte kan ta itu med att lära dig stava. Jag har ju haft dyslektiker - dom kan inte skriva som du...." Och det ärliga berömmet för mina uppsatser som hon just givit - omsorgsfullt, i detalj och mycket generöst - vissnade och smälte ihop till en smak av gråt i min mun

Människor har fördrag med en stackare. Med en som inte bara är funktionshindrad utan oxå uppenbart handikappad. "Stackars stackars stackars dig. Kom så ska vi hjälpa."

Men när en funktionshíndrad betvingar handikappet. Bemästrar det. Tillfälligt upphäver tyngdlagen. Då är det inte lika gulligt.

Ta skolan: All fokus just nu ligger på att alla ska klara minimum. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Och självklart är det viktigt. Jag vet hur det är när man är på gränsen till IG - så jag vill absolut inte dra ner på resurser till det.Men det betyder oxå lätt att man låter sig nöja med det. Har man klarat minimum - då får man sen komma så långt man kan på egen hand. Hjälp är till för den som inte når målen, den som gör det får vara nöjd. Även om just det barnet har så mycket mer att ge.

Det jag funderar på är alltså alla barns rätt att bli dem de är. Även om en unge kan hanka sig fram och precis klarar proven när man skriver själv - innebär det att hon/han inte ska få frågorna upplästa och hjälp med att skriva ner svaren?

Ska ADHD-ungar ha rätt att hanka sig fram, eller ska de få vara briljanta om de har förutsättningar för det? Ska DAMP-tanter som rått med livet i förtio år - eller mer - få hjälpmedel och stöd? Eller skall sånt bara sättas in då man hamnar under miniminivån?

Jag kan undra själv. Herre Gud - vad bråkar jag om - vi klarar oss ju. Men samtidigt - betyder det att rullstol ska bara den få som måste springa omkring?? Har man ett stillasittande jobb får man klara sig utan...

Och djupt, djupt ner på tankens botten ligger en sjö av sorg. En flod av skam som bara väller fram.

Att jag - som gjort hela resan själv och vet precis hur det kan vara - inte lyckats skydda mina egna ungar. Att jag inte kommit på hur jag ska förklara just det :

"Ja de är himla välfungerande, men de anstränger sig så att de är som våta fläckar då de kommer hem.

Jo de är riktigt duktiga på mycket. Men det kostar på så det är inte sant. Och andra saker klarar de absolut inte - det de missar är inte slarv, lathet eller protest.

Jo vi får läxorna gjorda, det tar många timmar, mycket blod, svett och tårar varje kväll, men det blir gjort.

Men nej - det är inte ok. Det går inte bra. Dom har det inte bra. Dom måste få hjälp, rätt sorts hjälp"

Att mina ungar har fått hanka sig fram. Klarat sig med hjälp av några fantastiska lärare som kämpat i uppförsbacken med oss. Att jag utsatt mina barn, men oxå dessa lärare för detta. Jag som borde veta bättre, och om någon kunna bättre. Det är en skam jag lever med varje dag.

Den sorgen, att det inte går att ändra det som hänt, kan jag inte vrida nacken av. Men DAMP-tant som jag är ger jag mig inte. Det måste gå att vända vinden efter kappan, få älven att byta riktning. Alla barn måste få bli dom de kan bli. Måste få följa "sina bästa stämningars längtan"

Läs även andra bloggares åsikter om välfungerande, stöd, funktionshinder, NPF, skolan, barn med behov av särskillt stöd, skam, skuld

Min ADHD-favvo Anna Kettner (s) i SVTs morgonsoffa i juni 2008. Anna arbetar som landstingspolitiker på heltid i Stockholm - om vi nu ska va struntviktiga vad gäller yrkestitlar - men som ändå känns viktigt att berätta eftersom hon faktiskt HAR ett jobb hahahahahaha.

Äh, det är många som har jobb och har ADHD/ADD (och andra NPF). Och ännu fler har förmodligen eget företag (eller planerar ideligen att starta ett) även om det inte alltid funkar med det administrativa. Nästan aldrig förresten. Fast är man tillräckligt framgångsrik/förmögen rik så går det ju.. då kan man ha kognitiva hjälpmedel som till exempel en (eller varför inte flera?) sekreterare, en revisor och nån firma eller gullig marktjänst som sköter ALLT där hemmavid...

Jag hade nog nöjt mig med en sekreterare och en revisor. OCH en fönsterputsare. Okey, kanske nån som lägger in tvätten i garderoberna också. Jag har inget emot själva tvättandet nämligen. Så länge jag slipper stå ute med en klappa vid älvkanten med storbyk som jag måst´ få rent och torrt innan veckan är slut (Tänk: Januari och 24-30 grader kallt!)

Nu kom jag från ämnet (VAD KONSTIGT!)

Nå, Anna berättar i intervjun av han vad han nu heter (ischa, jag hinner inte minnas") om sin ADHD, yrkesliv, vardag och omgivningens reaktioner och tar exempel från sin egen vardag och jag tycker att vi som också har den här diagnosen ska vara mycket lyckliga för att vi har Anna.
Hon gör nämligen en sjuhåvetes insats med att hjälpa till att föra ut kunskaperna om samt avdramatisera det "fruktansvärt skämmiga misstaget att låta någon får veta att han/hon eller ungen etc, har ADHD" (mina ord, inte Anna Kettners)  

Tack för att du finns, Anna *hjärta*

***

Jag har ju skrivit lite om fd. bandyspelaren Per Fosshaug och journalisten Annika Sundbaum-Melin och ADHD-dokumentären som fick 5 "Tant Rasch" av mig.
(Här är deras besök i SVT:s den 4 september inför dokumentären Mitt huvud är en torktumlare som sändes samma kväll. (Tack Tant Vass för länken)

Läste förresten en liten artikel som svt skrev om Per Fosshaug, en av dem som var med i dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare"  och blev återigen förvånad över att att en artikelförfattare kallar ADHD en sjukdom. Jag ska banne mig snart skiva detta i varenda inlägg jag gör;
ADHD är ingen sjukdom, det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Promotar seasickjenny.wordpress.com.
En Damptant på återväxt. (hehe)
Läs hennes inlägg HÄR om dokumentären
"Mitt huvud är en torktumlare".

-----------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Kettner, Per Fosshaug, Annika Sundbaum-Melin, adhd, sekreterare, add, förnsterputsare, landstingsråd, svt morgonsoffa, yrkestitlar, mitt huvud är en torktumlare, tant vass, revisor, tvättbyk, seasickjenny, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf

 Jag tror att hela sveriges adehåde-elit ;-) kände (eller kommer att känna om ni inte sett det ännu) att det här programmet är äkta programvara.

Programmet "Mitt huvud är en torktumlare" får 5 stycken Tant Rasch.

   

Motivering:
Jag blev riktigt tagen ett par gånger under den andra halvtimmen när jag dels kände igen mig själv i tonen som följde programmets mest röda tråd och dels ännu en gång blev så lycklig över att tänka på att jag inte är ensammen om att ha det så  här. Den första halvtimmen höll jag mer på med att hoppas att alla såg den! (Skojar lite men kanske fanns det fler där ute som också gjorde detsamma hahahahaha) Ibland vet jag faktiskt inte vad jag tycker och det är förvirrande.

Äh. Sidospår igen. Måste förresten berätta att jag är svintrött, har varit uppe sen halv sex och borde ha lagt mig för ett par timmar sen så om det här är fullständigt förvirrat för dig att läsa så vinner jag eftersom det ändå är jag som SKRIVER det ;-)

Tbx:
Det var alldeles för kort eftersom jag hade behövt ett par ex av programmet för att dela upp det på några kvälla på NPF-träffarna som diskussionsunderlag för både vuxna och ungdomar och absolut behöver jag tvinga Luleås alla skolpersonal m.flera att se det här programmet och få .

Det var alldeles för långt för jag började fundera över vilka jag skulle ringa som måste se programmet och fick ideligen en massa impulstankar som att, DET måste jag blogga om, DET måste jag komma ihåg och Men han känner jag ju!  Jag har nämligen svårt för att hålla fokus när jag otippat börjar uppmärksamma vad jag känner och fortsätter att känna klart det. *förklarade på pedagogiskt ADHD-maner om varför fokus och uppmärksamhet är olika saker. :-)*

Sen märkte jag plötsligt att klockan 21:32 (jaha, varför minns jag vad klockan var men inte vad det var han sa som jag tänkte att det måste jag skriva upp?) bytte programmakarna klippteknik som tur var för mig, och visade ett lite längre inslag om kriminalvården. Precis före det började jag fundera över om jag kanske borde ringa nån och be denne spela in det och istället blogga om programmet medan jag fortfarande kom ihåg några detaljer den första halvtimmen och inte bara mina reaktioner.

Jag skrattade gott åt mycket de andra sa, eller egentligen med.. Särskilt roligt hade jag när Per F impulsivt rörde sig och samtidigt snackade rätt ut med det där försvarande förklarandet som är så jäkla typiskt folk med ADHD åt explosionshållet. Numera ser jag ju att vi med hyperaktiv ADHD många gånger har ett liknande rörelsemönster precis som "aspisarna" som har sitt. (Även om många också har blanddiagnoser)

Undrar om Per Fosshaug har börjat medicinera? Jag ska inte bestämma åt andra hur de ska göra men jag har sett mig själv på video från min revytid å det måste jag säga, nu när jag känner igen mig själv omedicinerad i andras kroppar att hade jag vetat så hade jag börjat för läääänge sedan. Men det är jag det. Och självfallet gör jag inte reklam för glasögon på nätet heller.

Tösabiten med fiolen hade kunnat applicera sin erfarenhet och den hjälp hon fått av att balansera upp sin brist på t.ex impulsbroms med concertan den korta tid hon tog den. Det har jag hört andra som också klarat. De har alla utom en varit ungdomar.  Jag är imponerad och även lite avundsjuk även om jag unnar dem som fixar det. Ungdomarna har helt klart större möjligheter med sina unga hjärnor att minnes- och sinnesförankra kroppen och tänket så det blir blir mer automatiserat än det tidigare manuella beteendet. (jag vet - överkurs.. )

Sen om NT-folket fattar, vet man ju inte.

Lassie: Flera av deltagarna har jag träffat personligen, bland annat Andreas som ingår med mig och flera andra i ett studiematerial om NPF som ABF har tagit fram tillsammans med Attention i år och så Hasse som också deltog på en konferans förra året i Västerås. Eller om det var Uppsala? Det var nån mer också. Hm...

--------------------------------------------------
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om per fosshaug, mitt huvud är en torktumlare, concerta, adhd, adhddiagnos, npf, abf, nt, neuropsykiatriska diagnoser, tant rasch, adhd-elit

"Ser du dig själv som "Jag är Immanuel och jag har Asperger", eller som "Jag är Immanuel och jag är människa"?"

"Jag ser mig som "Jag är Immanuel". Punkt."

Hon kände sig antagligen tvungen att fråga, eftersom vi pratade om att komma ut som aspie. Om när, om hur, om omgivningens reaktioner. Antagligen förväntade hon sig att jag skulle se den uppenbara motsatsen och välja sida. Jag blev tvungen att förklara att för mig är Asperger i högsta grad en mänsklig egenskap. Utan min aspergerdiagnos är jag inte mänsklig. Det är inte antingen eller, utan både och eller ingetdera.

Jag är inte min diagnos. Jag upprepar det gång på gång som om jag nästan tvivlar på det själv. Asperger är inte jag. Det är bara ett sätt att förklara det som är jag. Som ett adjektiv. Att en boll är liten betyder inte att den inte också kan vara svart. Att en hund som leker med den lilla men svarta bollen är full av energi utesluter inte att hen också sorteras som golden retriever, som kärleksfull, som unghund, som tik eller som registrerad i Svenska Kennelklubben. Att människan som älskar hunden fångar bollen och upptäcker att den egentligen är mörkblå spelar ingen roll. Bollen byter inte färg bara för att någons tankar om den ändras.

Ja, jag är en boll. Jag har inte - som de flesta verkar ha - massor av sidor som jag visar i olika sammanhang. Jag har bara en sida. Hur du ser mig beror bara på i vilken vinkel du står. Därför, om den dagen kommer då jag på ytan beter mig fullkomligt normalt, har ett jobb och ett liv och verkar Vanlig med stort V, så kommer det bara att bero på att ljuset faller så. I dina ögon.

Inspirerat av Psykbryt, och lite med tanke på artikeln i SvD om "fusket" med personliga assistenter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, NPF, diagnoser, funktionshinder, identitet, psykvård, språk

Jag har hunnit halvvägs genom en färsk bok, tror den kom ut i april, med en väldigt lång titel:

Konflikter, missförstånd, ensamhet : återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av psykologen Karin Stadler. 

Så här långt in i boken stämmer otroligt mycket in på mig själv och sannolikt även många andra med själv-/o-diagnostiserad Asperger syndrom(AS)/Högfungerande autism(HFA).  Just alla de här begreppen och bokstavskombinationerna tror jag kommer få sig en rejäl omarbetning i framtiden. Jag hoppas inte det kommer ta alltför lång tid.  Diagnosen Aspergers syndrom (AS) till exempel behöver breddas. HFA ser jag egentligen som samma sak som AS.

Ett av boken huvudteser är att det sannolikt finns ett väldigt stort mörkertal därute med odiagnostiserade vuxna personer med Asperger.  Men inte den Asperger många tänker på i - lågfungerande, efterbliven, osjälvständig - utan en som är svårare att upptäcka - en dold subklinisk Asperger. "Subklinisk" innebär här att man inte uppfyller de etablerade aspergerkriterierna, som de är definierade idag, för att få AS-diagnos, men ändå har sociala kognitiva problem vilket skapar problem och lidande för både individen och omgivningen. Det stämmer in klockrent på mig.

Jag stannar där för jag vill komma vidare i boken. Jag hittar inte mycket på nätet om den ännu. Lite märkligt att jag inte ens kunde hitta någon information om den hos bokutgivning.se som är utgivare, men å andra sidan finns ju information hos boksajterna som säljer boken:

Liten upplaga.se

Adlibiris

Bokus

Boken är ett debattinlägg för att öka medvetenheten om det stora mörkertalet. Jag tror att när den här boken blir känd och fler hinner läsa den kommer den att vara en av de viktigaste aspergerböckerna.

Recensera den!

Det är så många kändisar som tillskrivs diagnoser så ofta att antagandena misstas för sanningar. Robin Williams bara MÅSTE ha ADHD, och säkert Robert Gustafsson också. Listorna med "kända människor begåvade med ADHD/dyslexi/Asperger/whatever" sprids och tas för sanningar. Få är de som faktiskt öppet talar om sina diagnoser, om de överhuvudtaget har några på papper.

Så vi börjar komma in i en ny tidsålder. Det börjar gå upp för världen att det finns vuxna med NPF. De som tror att det bara handlar om barn (och knark) börjar tystna. Det finns till och med vuxna idag som fick sin diagnos som barn. Som fick stöd och hjälp i tid, och blev världsstjärnor i simning.

Sagan om det lyckade addisbarnet är fortfarande ovanlig, men det börjar komma fler och fler. Han är fem år yngre än mig, men lever i en annan tidsålder. Framtidens addisar och aspisar kommer att växa upp i skuggan av berättelser om Phelps och Pennington och alla andra. Hoppas bara att världen är redo då.

***

Inspirerat av en krönika i AB. Ärligt talat har jag inte sett en enda sekund från OS och inte hört Phelps namn förrän för någon dag sedan då det ploppade in blogginlägg om hans ADHD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, OS, Michael Phelps, NPF, kändisar, sport, diagnoser, funktionshinder, Robin Williams, Robert Gustafsson, Ty Pennington, simning

Det intressanta är det Humble nämnde i förbifarten i sin föreläsning, om varför det var omegafetter som hade hamnat i fokus och inte D-vitamin. Båda finns ju i bland annat fet fisk*, så vad är skillnaden?

Svaret: Omegafetter finns det en marknad för. Det går att sälja. D-vitamin finns redan i var och varannan multivitamintablett. Det är inte lika chict och framförallt omöjligt att ta patent på. Och finns det ingen marknad finns det inga resurser till forskning.

*) Det finns inte omegafetter i vegetabilier, men det finns ett förstadium till det i bl.a. linfröolja. D-vitamin bildas i huden när den utsätts för sol.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, NPF, Mats Humble, näringslära, medicin, läkemedelsföretag, kapitalism, D-vitamin, Omegafetter, psykvård, psykisk sjukdom

Förnuftet säger en sak, känslan ett annan. Så brukar de förklara borderline. Och behandla genom att dra undan mattan för känslorna. Kvar står bara förnuftet, och från det byggs ett nytt tankemönster. I idealfallet.

Men om en person inte har något sunt förnuft blir det problem. Om alla känslor ogiltigförklaras finns det plötsligt ingenting att gå efter. Det finns inga spår eller koder, eller några manualer att tyda dem efter. Inte undra på att tomhet är den mest grundläggande känslan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om borderline, DBT, terapi, förnuft, känslor, Asperger, kommunikation, tolkningar, psykologi