Og når Dagbladet, Adresseavisen med flere forutsetter at vi som bankkunder bare er interessert i én eneste ting: nemlig å redusere våre gebyrer mest mulig, så bommer de iallfall totalt på meg. Da jeg hadde konto i Fokus Bank kunne jeg nok irritere meg over at bankens overskudd gikk til skyhøye lønninger for feite direktører. Men overskuddet og forvaltningskapitalen i Cultura Sparebank brukes til å finansiere tiltak innen den brede alternativbevegelsen.

I forhold til mitt totale forbruk i løpet av året er det ikke mange kronene som blir liggende igjen i banken. Når jeg drar visakortet fra Cultura blir jeg belastet noen kroner som gjør det mulig å drive en bank som låner ut penger til den økologiske bakerikjeden Godt brød, Svartlamoens egen restaurant Ramp, Hurdal Økolandsby, steinerskoler og mange andre gode tiltak. Cultura Sparebank har sprunget ut av den antroposofiske bevegelsen, men har slett ikke noen sekterisk profil.

Heia Cultura! Jeg håper der beregner dere store nok gebyrer til at driften er sikret i lang tid framover. Jeg betaler dem med glede.,

Albert Hoffmann sovnet fredelig inn i sitt hjem utenfor Basel den 30 april i år. I denne byen der Sveits grenser til Tyskland og Frankrike arbeidet han i over 40 år på laboratoriene til legemiddelfirmaet Sandoz (nå Novartis). I 1938 syntetiserte han en rekke derivater av soppen meldrøye eller ergot, men fant ingen anvendelse for dem. 5 år seinere tok han, på en innskytelse, derivat nummer 25 fram igjen for å granske det nærmere, og etter antakelig å ha fått en mikroskopisk mengde på huden registrerte han underlige psykiske endringer i seg selv; det inntrådte en drømmeaktig og behagelig sinnstilstand. Hoffmann gjennomlevde menneskehetens første syretrip.

Tre dager seinere, den 19.april 1943, bestemte han seg for å undersøke dette nærmere, og inntok i sitt laboratorium det han mente var en minimal dose, 250 mikrogram (fjerdedelen av et tusendels gram) LSD. Etter en og en halv time var de psykiske endringene blitt så sterke at han bestemte seg for å forlate laboratoriet.

Han satte seg på sin sykkel og tråkket gjennom Basels gater, men samme hvor hardt han tråkket virket det som sykkelen sto stille. Den informasjon han fikk gjennom øynene var heller ikke normal. Alt i synsfeltet syntes å vibrere, å være i konstant endring. Kommet hjem klarte han ikke å stå, men måtte legge seg på sofaen. Han ville drikke melk for å redusere sinnsendringene, men nabofruen som kom med melk var ukjent og skremmende. Hele situasjonen ble etterhvert skremmende, men han var samtidig bevisst at det hele skyldtes et kjemisk eksperiment.

Neste dag våknet han klar, men sliten, og oppdaget at verden var som nyskapt. "Da jeg seinere gikk ut i hagen, der sola skinte etter vårregnet, syntes alt å gnistre og stråle i et nytt lys. Alle mine sanser vibrerte i en tilstand av ytterste følsomhet, noe som vedvarte hele dagen."

I tiårene som fulgte ble LSD utprøvd som psykiatrisk hjelpemiddel. Det ble trukket paralleller til de usedvanlige sinnstilstander som resulterte fra inntak av peyotekaktusen, og dens aktive ingrediens meskalin. Hoffmann fulgte denne utviklingen med sto interesse og syntetiserte selv psilocybin og andre aktive ingredienser fra hellige sopper.

Ryktene om de spesielle virkningene av LSD førte etterhvert til en utbredt bruk utenfor laboratoriene, som kulminerte i hippiebevegelsen på 1960-tallet. Under innflytelse av LSD og andre psykoaktive stoffer ble musikk. bildende kunst og mange andre kulturelle uttrykk (herunder ikke minst datateknologien) totalt omskapt.

Inspirert av LSD-bevissthetens dype erfaringer av enhet med alt liv gikk dessuten jeg og mange andre igang med å omskape våre liv på måter som fortsatt gir gjenklang i slike former som new age, økologi og alternativ livsstil generelt.

De uberegnelige og til tider skremmende resultatene av hippienes ukontrollerte bruk av LSD resulterte i innføring av et totalforbud som også rammet vitenskapelig forskning. Hoffman var blant dem som beklaget dette dypt. De negative resultatene av uforsiktig bruk var etter hans syn ikke et akseptabelt argument for å skrinlegge all utforskning av de alternative bevissthetstilstandene disse stoffene kan utløse.

For en måned siden skulle Albert Hoffmann ha deltatt på kongressen World Psychedelic Forum som til hans ære ble arrangert i Basel, men hans helse tillot det ikke. Han sendte likevel en hilsen til kongressen og rakk å glede seg over at den sveitsiske regjering nå har åpnet for kontrollerte studier på LSD.

Historien om Albert Hoffmann er nå slutt, men historien om det han kalte sitt problembarn, LSD, løper videre.

››Analogin är eklipsen.
Med återkommande precision inträffar den totala solförmörkelsen, allt stannar upp, fåglarna tystnar, men våra hjärtan slår sina slag och plötsligt är det afton.‹‹
- Leif Eriksson, ROOKE TIME 31: Post september 2001

Det handlar om att inte passa in, att inte vara önskad men också om att inte vilja passa in. Ett svart ljus bländar den som tror att ljuset i sig alltid är vitt och gott. Ett svart ljus kan vara en underjordens upplysning där ett etablerat konsensus lagt nyfikenheten till handlingarna. Där åsikten om yttrandets frihet formulerats om, blivit till ett relativt begrepp och numera används som ett tveeggat svärd. Friheten är tvång medan tvånget är frihet. Men inte varje gång, för inkonsekvensens tidsålder regeras oinskränkt av den som räds det svarta ljusets avslöjande sken.

››Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.‹‹
- Bo Cavefors i intervju till artikeln "Kallt krig och tysk höst" ur Kulturkritik #3, 2007.

Ordbokens (Nationalencyklopedin) definition av mörker är ett tillstånd i frånvaro av ljus, men också ett tillstånd i avsaknad av kultur och upplysning. Detta är den gängse uppfattningen som är kutym varhelst den etablerades diskurs kommer till uttryck. Det vita ljuset strålar idag som allra starkast från det västerländska elfenbenstornets topp och allt som inte faller piedestalens härskare i smaken fördöms å det allvarligaste. Vilket i sig inte är så särskilt upprörande eller överraskande, allt annat vore ju såklart ett generalfel. Med det vita ljusets logik.

Ett exempel på denna inkonsekventa hållning är Peter Lutherssons artikel om Bo Cavefors i tidskriften Axess. Med en avslutning som osar lika mycket missunsamhet som av personlig vendetta, uttrycker artikelförfattaren sin personliga uppfattning om det svarta ljuset som Cavefors spridit:

››Förlaget gick i konkurs. Förläggaren försvann för en tid utomlands. Omsider återvände han till Sverige. Uppenbarligen behövde han inte ägna sig åt lönearbete utan kunde alltså sysselsätta sig med skriverier. Sina upproriska fraser spred han från en rymlig och modern lägenhet precis i hjärtat av Malmö, vid Triangeln. Kontot på Bank Hoffman var av allt att döma fortfarande välfyllt. Det är skönt för samhällsomstörtare med kapital och banksekretess.‹‹
- Peter Luthersson, "Samhällsomstörtaren på Sandgatan 14" i Axess Magasin #2, 2008.

Det fria ordet som uttrycks med udden riktad mot den etablerade "sanningen" ska helst knipa tyst; ungefär som allehanda alliansförsök att göra det socialdemokratiska mittenpartiet Vänsterpartiet till kommunister i debatter. Belägg motståndaren med ett stigma och resultatet blir nästan alltid detsamma: ett fokus bort från vad som egentligen sägs och ett vitt ljus på föreställningar som är näst intill omöjliga att värja sig från. Som tur är så strömmar det svarta ljuset fortfarande. Det är elektriskt och måste slås av manuellt.

*

Hur många liberaler behövs det för att skruva ur en svart glödlampa?

*

Underjorden. Underground. Motkultur. Counter culture. Det är det svartaste av ljus som upplyser oss om tillståndet i verkligheten, inte det vita ljuset. Det är därför som Hank Moody slår luften ur mig när jag njuter Californication. Det är därför Jean Paul Marat dyker upp i sitt zinkbadkar i bakgrunden samtidigt som Moody fyller själen med det enda lagliga sinnesförhöjande medel vi tillåts.

››Ja, friheten är oss förlorad, och förlorad utan möjlighet till återkomst. Men medan vi väntar på att tyrannen ska återta sin makt, kasta då en blick till de excesser av despotism som snart kommer komma då våra nuvarande tyranner faller.‹‹
- Jean Paul Marat ur l'Ami du Peuple, No. 625, 14 december, 1791 (fritt från Mitch Abidors engelska översättning).

*

Därför är det svarta ljuset, den svarta glödlampan och den svarta elektriciteten det som med sin underjordiska upplysning är det enda alternativet till de etablerade kanalernas konsensus och det är därför dessa kanalers inkonsekvens blir så tydlig.

››You need to take a closer look at me
Cause I was born to be the thorn in your side
No matter what you think you're gonna see
You never wanted this barrage of fucking pride
You don't want none of me‹‹
- Slayer, "Payback" från God Hates Us All, 2001.

Kontrasten mellan svart och vitt - nihilismens variga arv i jakobinsk sårlinda mot samförståndets bubblegumsdoftande rakade könslöshet - är alla exempel på hur inkonsekvensens diskurs regerar oinskränkt, och det är därför fler svarta glödlampor måste sprida sitt ljus.

Därför är destruktion svaret, annars är vi alla förlorade i helvetets vita ljus.

------------------------------
Andra bloggar om: motkultur, samhälle, destruktion, svart ljus, upplysning, cavefors, marat, nihilism, jakobinism, underjord och californication.

Självmordets logik är svår att förstå, det är en handling omgärdat av starka tabun dels ur religiösa aspekter, men även rent världsligt etiskt. Det rationellt filosofiska självmordet är ovanligt i Sverige och den självspillande handlingen härleds till inverkan av psykisk störning, som en följd av kris eller inflytandet av droger. Det ››vanliga›› självmordet är snarare ett uttryck av förtvivlan än av ett logiskt övervägande. Historiskt och kulturellt är självmordet, och försöken därtill, starkt tabubelagda handlingar. I Sverige ansågs försök eller förberedelse vara straffbelagt fram till 1864 och på de flesta platser i världen är det än idag så. Inom de abrahamitiska religionerna är självmordet en handling som starkt fördöms, men det finns/har funnits kulturer där självmordet förekommit som en integrerad del av de sociala konventionerna. Sociologen Émile Durkheim (1858-1917) skapade i sin bok Le Suicide (Självmordet, Argos, 1983) en möjlighet till kategorisering av självmordet som i mångt och mycket kommit att definiera föreställningen om självmordet som meningsskapande social handling.

Det är få handlingar utförda mot eller genom sitt själv som ger samma reaktioner som självmordet. Det är en tragedi var gång någon väljer att ända sitt liv, det är en tragedi både för den som utför handlingen och de som lämnas kvar med att försöka förstå varför detta hände. Men kan ett så laddat begrepp som självmord vara en analogi för pånyttfödelse, för uppståndelse?

Innan jag begår självmord kräver jag försäkran om att jag finns till, jag skulle vilja vara säker på döden. Livet förefaller mig endast vara ett medgivande av tingens skenbara avläsbarhet och deras förankring i sinnet. Jag känner mig inte längre som tingens oåterkalleliga mötesplats. Döden som helar, helar i det att den skiljer oss från naturen.

Antonin Artaud (1896-1948), den franske dramatikern, regissören, skådespelaren och mystikern, skriver i sin text Sur le suicide ur Textes surréalistes om önskan att begå brott mot sitt själv, att ända sitt liv för att kunna återskapa sitt jag. Han skriver:

Om jag tar mitt liv så är det inte för att förstöra mig utan för att återskapa mig, självmordet blir för mig endast ett medel att våldsamt återerövra mig själv, att häftigt bryta in i min varelse, att föregå Guds osäkra närmande. Genom självmordet återinför jag min avsikt i naturen, jag ger för första gången tingen formen hos min vilja.

Artaud fortsätter med att argumentera för självmordet som helande handling, det är en tanke där hans handling skulle förmå honom att rikta sin kraft och sina böjelser, att påverka sin egen verklighet. Genom att göra brott mot sin egen existens går han in i ett neutralt tillstånd där han ställer sig mellan det sköna och det fula, det goda och det onda.

Jag gör mig svävande, utan böjelse, neutral, offer för jämvikten mellan goda och dåliga uppmaningar.

Det är den surrealistiske mystikerns tankar, ett utmanande av det okränkbara i livet självt, som stiger fram i Artauds text. Livet framställs som en enda lång plåga, där människan står utlämnad till Guds nycker och planer. En motsägelsefull tillvaro där människans lycka respektive olycka helt är utlämnad till slumpen. Människans förmåga till gott, till det geniala - till dårskapen - ligger ojämnt fördelat inom oss. En omständigheternas filosofi där förmågan till att göra gott och ont är produkter av ovan sagda omständighet. Vad Artaud ger uttryck för är ett motstånd mot det predestinerade element som finns inbyggt i den västerländska civilisationens hierarkier. De sociala konstruktionernas identitet utifrån var du är, vad du är och hur du kom till världen står i vägen för din förmåga att gripa sin egen existens om veka livet och ta sig ur, upp och vidare.

Det framförs ofta att Gud skulle vara grym, att människans existens är ett nyckfullt spratt där Gud är den som skrattar sist. Men om nu Gud är grym, och allt som sker gör det av en anledning, så torde det grymmaste av Guds alla handlingar vara att vi tvingas att leva. Eftersom vi inte kan påverka hur historien drar fram över oss med all den börda som lagts uppå våra axlar av tidigare generationer så vi får sota för andras synder, vissa måste slita i sitt anletes svett för att få ihop mat för dagen, det står skrivet i vår akt där hos Gud att så ska det vara. Vi förstår inte, kan inte, vill inte heller. Artaud uttrycker denna ambivalenta oro inför det stundande självmordet, självvåldet som ska få hans existens att återigen finna en plats i skapelsen.

Det är möjligt att min varelse i det ögonblicket upplöses, men om den förblir hel, hur ska skall då mina förstörda organ reagera, med vilka omöjliga organ kommer jag ta del av sönderslitandet?

Döden, såsom den inom fiktionen står skriven, slits mellan ångest och njutning. Likt den pulserande kraft ur vilken vi är komna är döden också ett tillstånd som eftertraktas och avskräcker. Diktningen är fylld av beskrivningar av döden, om självmordet, att begå brott mot existensen. Det är njutningsfulla texter, kliniska berättelser och skärande ångest som flödar ur diktarens penna. Allt för att fånga det naturliga tillstånd som följer av att ha blivit född.

Jag känner döden över mig som en störtflod, som ögonblicksryckningen under en blixt vars kraft jag inte kan föreställa mig. Jag känner hur döden är tung av njutningar, av virvlande labyrinter. Var finns detta i mitt väsens tanke?

Ovissheten håller oss kvar, majoriteten av oss väljer att fortsätta våra liv oavsett hur eländig situationen ter sig. Att nå fram till självmordstillståndet såsom Artaud beskriver det är en process, en resa där utforskandet av själens geografi ständigt leder den sökande på avvägar och som sällan till vägs ände. Vilket kanske är tur, då Artauds utforskande av självmordet, som symbolik eller som metafysiskt tillstånd, tangerar vansinnets logik både ur den icketroendes respekt inför livet, och den troendes respekt inför det Gudomliga. Artaud talar om denna resa samtidigt som det blasfemiska innehållet i den surrealistiska texten når sitt crescendo genom att göra bajonett på inför livet.

Jag upplevde inte livet; varje moralbegrepps cirkulation var som en besmutsad flod för mig. Livet var för mig inte något föremål eller någon form; det hade för mig blivit en räcka resonemang. Men resonemang som gick på tomgång, resonemang som inte gick alls, som inom mig var som omöjliga ››scheman››, vilka min vilja inte lyckades slå fast.

Civilisationskritiken i Artauds texter, inte bara denna där ha går på offensiv mot livets okränkbara existens, är påtaglig. Den automatiserade människan som Artaud kan tyckas skönja i det moderniserade samhällets allt jäktigare tempo är också det en kritik som än idag känns legitim. Det liberalkapitalistiska samhällets jakt på profit skulle in absurdum kunna motsvara Artauds uppgivenhet inför en frånvarande, nyckfull, Gud.

Till och med för att nå fram till självmordstillståndet måste jag invänta mitt jags återkomst, jag måste få fritt spelrum för alla min varelses yttringar. Gud har försatt mig i förtvivlan som en konstellation av återvändsgränder vars utstrålning slutar i mig. Jag kan varken dö eller leva, och inte heller önska dö eller leva. Och alla människor är liksom jag.

Artaud ändar till slut sitt liv. Sittandes nedanför sin säng finner man honom hållandes en sko. Men det skulle ta tid innan han gjorde handling av sina tankar. Texten som citeras här ovan skrevs 1925 och Artaud lämnade jordelivet först tjugofem år senare, 1948, efter många kreativa år fyllda av både genialitet och dårskap. Kanske återskapades han genom den överdos av chloral som han sägs ha tagit, men jag låter detta vara osagt.

Citaten är hämtade ur Artaud av Artaud, A&W Gebers, 1981. Översättning: Leif Janzon.

______________________________
Andra bloggar om: kultur, motkultur, antonin artaud, självmord

Forbindelsen mellom høyesterettsdommen og den økte etterspørselen synes også å være opplagt for Fremskrittspartiets justispolitiske talsmann Jan Arild Ellingsen. Han benytter anledningen til å kreve strengere straffer for omsetning og bruk av kokain, og hevder dette vil redusere bruken ved å virke avskrekkende. For Ellingsen er det ingen grunn til å skjelne mellom ulovlige rusmidler. Narkotiske stoffer må bekjempes, og dett er dett. Heller ikke er det hos FrPeren noen grunn til å sette spørsmålstegn ved fengselsstraffen som sosialpolitisk virkemiddel

Tilløp til en mere dyptpløyende argumentasjon finner vi hos Lervik. Han skriver:

"Høyesterett la ikke vekt på argumenter om at kokain kunne være lettere sosialt akseptert blant ungdom, enklere å ta inn gjennom sniffing, større sosial spredningsfare som motedop og fange langt flere unge enn heroin. Nå viser beslagenes klare tal hvilken utvikling som fulgte."

Rent bortsett fra det uholdbare argumentet om at høyesterettsdommen skulle være direkte hovedårsak til økningen i norsk kokainbruk, later Lervik her til å vise en klokkertro på fengselsstraffen, og dessuten til å mene at straffen skal være strengere jo mere utbredt og lett tilgjengelig et rusmiddel er. Det kunne være fristende å spørre hvilke konsekvenser dette synspunktet burde få for alkoholpolitikken her til lands, men der legger nok både Lervik og Ellingsen helt andre vurderinger til grunn.

Felles for Lervik og Ellingsen er demoniseringen av andre rusmidler enn alkohol og en populistisk tro på at lover og straffeforfølgelse er det egnede, ja , tilmed eneste egnede, middel til å bekjempe rusmisbruk. En tilsvarende overtro på straffetrusselens preventive virkning finner vi hos AP-politikeren Jan Bøhler, som tidligere i høst ikke bare gikk inn for å skjerpe forfølgelsen av Khat i Norge, men også ville arbeide for å innføre et internasjonalt forbud. Nå kjenner neppe Bøhler til hvordan det internasjonale forbudet mot cannabisprodukter som hasjisj og marihuana fra midten av sekstitallet banet vei for økt alkoholmisbruk i land som India, Burma, Tunis og Marokko, men han burde kjenne til at tygging av khat er et tradisjonelt kulturfenomen i land som Yemen og Somalia. Det er der ikke knyttet til slike negative sosiale konsekvenser som man har sett f. eks. blant somaliere i Oslo. Det kunne derfor være mulig å leite etter andre årsaker til problemene enn tilgangen på khat - for eksempel knyttet til tilværelsen som flyktning i en fremmed og ofte fiendtlig kultur.

Kokain og khat kan, liksom alkohol og cannabis, gi betydelige sosiale og medisinske problemer. Men det er på ingen måte gitt at politi og fengsel er de beste virkemidlene for å redusere disse skadevirkningene. Tvertimot vil folk med misbruksproblemer få det enda vanskeligere når de også får problemer med rettsvesenet.

For alkoholens vedkommende har vi forlengst innsett at opplysning og ulike sosiale hjelpetiltak er å foretrekke. Det later til å være langt igjen før opinionen i Norge forlater troen på at trusler om straff er det som skal til. At Fremskrittspartiet står på en slik linje får så være. At Dagsavisen og Jan Bøhler mener det samme er bare trist.

Hun er snart 88 år gammel og har skrevet bøker i nesten 70. Etter en oppvekst i Persia (nå Iran) og Rhodesia (nå Zimbabwe) har hun bodd mesteparten av livet i London. Hennes første bøker plasserte henne som politisk radikal, og hun var lenge medlem av kommunistpartiet. Dessuten utga hun flere verk på 1950- og 60 -tallet, spesielt Den Gylne Notatbok, som ga henne status som talerør for feminismen.

På 1960-og 70 tallet flørtet hun med motkulturen og eksperimenterte blant annet med meskalin. På denne tida begynte hun også å interessere seg for den islamske sufi-mystikken. Hennes skrifter begynte å utforske spirituelle og eksistensielle temaer i Instrukser for en nedstigning i helvete (1971) og En overlevendes erindringer (1974).

Men det var først da hun med Shikasta (1979) begynte på en serie med sciencefiction-bøker hun mistet sin gode anseelse i den radikale offentligheten. Etter manges mening - også sin egen - mistet hun muligheten til å vinne Nobelprisen ved ikke bare å ta i bruk sciencefiction-litteraturens formspråk, men også å hevde at denne litteraturgenren er svært godt egnet til å håndtere mange av de problemer menneskeheten idag står overfor. Ja, hun tillot seg faktisk å hevde at store deler av det som kalles sciencefiction er langt mere relevant enn litteratur som er bedre ansett.

Seinere igjen tok Doris Lessing opp sosiale temaer, og skreiv flere bøker som gransket kritisk de radikale opprørsbevgelsene hun hadde vært i kontakt med, blant andre Den Gode Terroristen. Overløpere har aldri vært populære og mange i den radikale bevegelsen vendte seg bort fra henne.

Det kommer stadig nye bøker fra Doris Lessings side, og de nyeste er like lesverdige som de eldre. De som tror hun er avdanket eller senil tar grundig feil. Nobelprisen har sjelden gått til en mere fortjent mottaker.

Det er jo vel kjent at hver tredje kvinne opplever vold i et parforhold, det skulle kanskje tilsi at hver tredje mann vil ha slått en kjæreste i løpet av livet. For noen går det jo enda lenger, og utarter til systematisk mishandling og tortur over lange tidsperioder. Organisasjonen Menn mot vold er opprettet av menn som tar dette alvorlig.

Statistisk sett vil det  i såvel Adresseavisen som i Trondheim Bystyre finnes mange menn som har begått overgrep, noen av dem atskillig grovere enn det jeg presterte. Det foregår overalt, men er likevel usynlig.

Når mine ugjerninger for tretti år siden får så stor oppmerkspomhet er det altså ikke fordi det jeg har gjort er uvanlig, det er fordi jeg innrømmer min overgrep og tar avstand fra dem. Det burde jeg kanskje være tilfreds med. Oppslaget i Adressa var nok i største laget, verre er det at avisas nettredaksjon lanserer det hele som et utspill i valgkampen. La meg derfor gjøre det klart, slik jeg også sa til journalisten i Adressa, at Vannbæreren 11 ikke på noen måte er planlagt i forhold til valgkampen, tvertimot er det en ytterst ubeleilig arbeidsbelastning i en hektisk valgkampinnspurt. Og Miljøpartiet de Grønne er da heller ikke nevnt i oppslaget.

Karlsøy i Troms er ikke bare en legende og en sangtekst, men et levende lokalsamfunn med en spesiell sammensetning. Det er ikke slik at idealene fra hippietida har overlevd uforandret - de har naturligvis utviklet seg - men de er fortsatt i live. Og den festivalen som arrangeres på Karlsøy hvert år i august er spesiell av mange grunner.

For det første blir alt arbeidet gjort av frivillige. Det er ingen ansatte funksjonærer. For det andre er skillet mellom artister og publikum nesten umerkelig. Riktignok finnes det et eget lite hus der artistene kan slappe av , men fasilitetene er ikke mye forskjellige dem den vanlige publikummer har til rådighet. Men for det tredje, og kanskje aller viktigst, har Karlsøyfestivalen en politisk målsetting som er nedfelt i et manifest.

I en tid da ideologier og klare meninger framstår som avlegs, er det forfriskende å komme til et sted, et samfunn, som tar sine overbevisninger på alvor. Ingen artister blir invistert til Karlsøyfestivalen bare på grunnlag av sin popularitet. Her er ingen store kjente navn som skal trekke massene. Og et stort antall besøkende er slett ikke noe mål. Faktisk drøftes det hva man kan gjøre for å slippe å få så mange gjester, og å skjerpe den politiske profilen.

For Karlsøyfestivalen er ikke bare musikk. Her er det seminarer, utstillinger og mye annet som foregår, alt innafor rammene av den klare, men likevel vidåpne, politiske målsettinga. Festivalen er et sted å samle krefter og inspirasjon. Riktignok var jeg trøtt etter fire dager med musikk og diskusjoner, men det gjorde godt. Det gjorde veldig godt. Jeg tror sannelig jeg tar meg en tur neste år også.

Miljøpartiet De Grønne er enig med Unge Venstre på dette punktet. Ikke bare er det moralsk feil å forfølge brukerne av narkotika, det er også feilslått sosialpolitikk og misbruk av politiets begrensede ressurser. De som er avhengige av tunge stoffer som heroin må få et bredt spektrum av tilbud om rehabilitering, herunder også preparater som metadon og subutex, men det vil for mange være et bedre og sunnere alternativ å få heroin på resept. Erfaringer fra forsøk med utskriving av heroin i bl. a. Sveits, Tyskland og Nederland viser dette svært tydelig.

Kontrollert heroin fra apotek vil alltid holde samme styrke, og vil derfor ikke gi den risikoen for feildosering som rusarbeiderne i disse dager advarer om. I tillegg til å gi brukeren et bedre alternativ vil også utskriving av heroin bidra til å undergrave svartebørsmarkedet. Når de tyngste og mest opphengte brukerne slutter å etterspørre overpriset og urein vare fra langerne, vil disse få store problemer.

Men forbudspolitikken er ikke bare en katastrofe på gatene i Europa, den er også en katastrofe i produsentlandene, der væpnede bander kontrollerer produksjon og omsetning av råvarer som opium og coca. Det er derfor interessant å se at det for bøndene i Afghanistan er lansert et forslag om å la farmasøytiske selskaper kjøpe inn opiumsproduksjonen. Dette vil selvsagt kunne gi råvare til legal heroin, men det vil først og fremst kunne gi råvare til produksjon av smertestillende morfin - et produkt det idag er stor etterspørsel etter til sjukehus og legesentre i hele verden. Opium kan også brukes til framstilling av mange andre medisiner. En slik politikk vil kunne undergrave svartebørspolitikken også i produsentens ende av omsetningskjeden.

Når det gjelder rehabilitering av sprøytenarkomane, kan vi jo med det samme nevne at dagens system for behandling med metadon praktiseres svært forskjellig i de ulike delene av landet. Dette fører til at terskelen for å få metadon er ulik i Trondheim og Kristiansand, og at faren for å bli sparket ut av programmet også er svært ulik i de ulike distriktene. Dette er bare nok et eksempel på den uverdige og ulogiske narkotikapolitikken landet vårt er belemret med.

Det er bra Unge Venstre i likhet med oss i MDG, tar opp slike spørsmål, men det er langt igjen før større partier våger å slippe debatten fram i det dagslyset den fortjener.

Bladet hadde høy kvalitet på innhold og layout og trakk til seg norske
skribenter som Stein Jarving, Ingar Knudtsen, Halfdan Wiik, Bente
Westergaard, Kaj Skagen og Sissel Solbjørg Bjugn. Bladet var en av de
få kanalene for norske originaltegneserier, og offentliggjorde serier
av artister som Arne W. Isachsen, Terje Nordberg og Eirik Ildahl. Det
var også i Vannbæreren tegneserien Doktor Fantastisk av Axel Jensen og
Tore Bernitz Pedersen først ble publisert i sin helhet.

Vannbæreren presenterte for norsk publikum en lang rekke radikale
tenkere som Ivan Illich, Murray Bookchin, E. F. Schumacher, Francoise
Eaubonne og Monica Sjöö.

Vannbæreren ble raskt et hovedorgan for den norske alternativbevegelsen
og fikk mange etterliknere. Da bladet gikk inn i 1978, ble en del av
dets ideer ført videre i tidsskriftet Arken.

Høsten 2007 blir et nytt nummer utgitt av og til Karlsøyfestivalen. Redaktøren er fortsatt Jan Bojer Vindheim, og innholdet omfatter blant annet:

* Svein-Egil Haugen: Den radikale øya
* Jan Bojer Vindheim: Flashback!
* Silja Hoel Haugen: Hauskvartalet
* Kari Elisabet Svare: Hvordan oppsto den vestlige mentalitet?
* Halfdan Wiik: Profeten fra Samoa
* Stein Jarving om Stein Jarving
* Thomas Gramstad: Paganarkismen
* Terje Nordberg: Lemenlars (tegneserie)
* Tonje Sandåker: Auroville i dag
* Ingar Knudtsen: En sang om Kali
* Ranja Berg Bojer fra Svartlamon
* Ingerid S. Straume: Betydningsløshetens ørken
* Syphilia Morgenstierne: Makhnobevegelsen
* Thomas Gramstad: Aynarkismens trange fødsel
* Jan Bojer Vindheim: Tårnene faller !
* Audun Engh: Arkitektur som totalitær ideologi
* Knut Ove Eliassen: Robert Hunters lyrikk og The Grateful Dead
* Torbjørn Abelli: Träd, Gräs och Stenar

les mere på Vannbærerens nettsider.