Samtidig anerkjenner jeg at det ikke passer for alle. Seksuell orientering har lite med hvordan du ønsker å leve livet ditt, annet enn hvilket kjønn vedkommende har som du evt. Vil dele det med. Av de homofile kvinner og menn jeg kjenner, bærer de fleste på et ønske om et livslangt, monogamt parforhold, gjerne med barn. De vil at dette skal skje i ordnede former som sikrer deres egne og eventuelle barns rettigheter. Dette ønsker de respekt for, også innafor Den Norske Kirke hvis de tilhører den. Og jeg synes at det bare skulle mangle! Det er klart at de må ha de samme rettighetene og respekten som blir heterofile til del i samme situasjon! Jeg støtter deres kamp fullt ut. Det må være lov å være normal. Selv om jeg ikke forstår hvorfor eller ønsker det selv.

Overført til transkjønna, og spesielt LFTS, ønsker jeg å presisere akkurat det samme: Normalitet er et legitimt mål for et liv. Selv om jeg ikke forstår det. Samtidig krever jeg den samme respekten for mine mål og mine valg. Det går faktisk an å akseptere noe man ikke forstår. Jeg vet at mange ikke forstår min identitet som annerledes, unormal, avviker. For meg er dette en posisjon med potensiale til å forandre verden ved å stille spørsmål ved normene. Ord som for andre har negativ klang, er for meg begreper med historie, stolthet og som har formet meg som menneske. Jeg krever at det blir respektert.

I sammenheng med LFTS er det også et spørsmål om normalitet bør være gruppens mål. Jeg mener at mangfoldet er å foretrekke. Normering og normalitet betyr å innskrenke mangfoldet og i ytterste konsekvens en knebling av minoriteter. Ingen gruppe bør etterstrebe normalisering i slik forstand.

Dette handler også om strategier. Når man har en organisasjon for en liten gruppe som har vært og til dels er marginalisert i storsamfunnet, en interesseorganisasjon, så må man klare å beskrive annerledesheten. Om nødvendig må man forsøke å snu negative merkelapper til noe positivt og fokusere på gruppens marginale posisjon som en ressurs, noe verdifullt vi kan tilføre storsamfunnet. Verken i homokampen eller transkampen nytter det å si at vi er helt normale, akkurat som alle andre. Da mener jeg at vi fornekter oss selv og våre historier i forsøk på å bli inkludert i en normalitet der det ikke er plass for annerledeshet. Jeg mener det er en feig strategi, og sannsynligvis ganske håpløs. Jeg mener at vå eneste mulighet for å få reell aksept og ikke bare tåleranse, er å vise at vi er mennesker, menn og kvinner (f.eks.), som kan tilføre samfunnet noe nettopp fordi de ser på oss som annerledes.

Når jeg har vært i media eller forteller folk om meg selv får jeg høre at jeg er modig og tøff. Folk slutter ikke å se meg som menneske, tvert imot. Jeg opplever at min annerledeshet fører til at folk får mer respekt for meg, ikke mindre. Det er selvsagt mulig at mine erfaringer er grunnleggende annerledes enn flertallet, både blant homofile og blant "menn og kvinner som ønsker/gjennomgår/har gjennomgått kjønnsbekreftende behandling på Rikshospitalets GID-klinikk". Jeg skulle ønske at vi kunne begynne der, med grunnlaget for hvorfor vi velger den strategien vi gjør. Jeg tror det har en sammenheng med våre individuelle erfaringer. Gjennom å utveksle og sette ord på nettopp disse erfaringene kunne vi kanskje oppnå enighet om å være mangfoldige grupper, med rom for folk med ulike erfaringer, strategier og ønsker for våre liv, en enighet som kunne føre til at mangfoldet fikk lov til å synes.

På tampen vil jeg henlede oppmerksomheten mot Megan, som skriver om trans-ekteskap og hvordan disse synliggjør idiotien i å hindre folk i å gifte seg bare fordi de tilhører samme kjønn. Jeg må sitere avslutningen hennes, for den er så bra:

The whole silliness of the gay marriage issue (or strenuous opposition to same) is brought out by trans-marriage issues. I’d love for someone who is anti-gay marriage to explain to me how my marriage to Anh was “ok” on November 27, but  not “ok” on November 28, (Without invoking “God”) or also who I would be allowed to marry if Anh was not the light of my life….

I bl.a. Norge tvinges folk til å skille seg nettopp fordi juridisk kjønn avgjør om du får lov til å være gift eller i partnerskap. Jeg har nok nevnt det tidligere, så jeg lar det ligge. Men det er paradoksalt at jeg kan troppe opp hos en hvilken som helst prest sammen med en mannlig kjæreste og forvente å få gifte meg selv når jeg har gjennomgått stemmeskifte, skjegget gror og håret tynnes. Altså på et tidspunkt hvor de fleste som så meg ikke ville være i tvil om at jeg er mann, men mens jeg fortsatt var registrert som juridisk kvinne. De aller fleste mennesker ville anse en slik vielse for å innstifte ekteskap mellom to menn.

Jammen bra for homofobene at jeg ikke ønsker å gifte meg!

Belgrad.

På ett café i centrala Belgrad hittade jag detta porträtt av Rysslands avgående president Vladimir Putin, som bekräftar de nära relationerna mellan länderna.

Stalin - inte populär.

Budapest by night.

Budapest.

Folk o Försvars generalsekreterare Lars Ekeman, Sveriges ambassadör i Ungern Cecilia Björner och jag.

Akóts Klára, socialdemokrat från Ungern, som var nära vän med Anna Lindh.

Ambassadörsresidensets matsal.

En ledande företrädare för den ungerska borgerliga oppostitionen flankerad av ambassadör Cecilia Björner och Folk o Försvars generalsekreterare Lars Ekeman. I ungerska parlamentet.

Jeg er er stolt homofil og transmann. Det er ikke en stolthet som den jeg føler for ting jeg har oppnådd, som diktsamlinga mi f.eks. Derimot er det en stolthet over å ha overlevd så langt, til tross for at enkelte vil mene at mennesker som meg ikke har livets rett. Min tilværelse som transhomse er resultat av mange dyrekjøpte erfaringer. I tillegg er det en stolthet over å tilhøre to grupper av mennesker som har erfaringer jeg mener tilfører samfunnet noe viktig, bl.a. mangfold og av og til et spennende perspektiv på kjønn. Sist men ikke minst er det stolthet over en historie av kamp for våre rettigheter, en stolthet over de som kjempa og tapte og til slutt vant slik at jeg kan ha et enklere liv enn det de fikk. Sånn sett kan det nok best sammenlignes med nasjonal stolthet, noe jeg ikke har så veldig mye av selv, men som jeg altså kan forstå ved å sammenligne det med min stolthet over å være en transkjønna homse.

Jeg vet ikke om denne forklaringa hjelper mot fordommene, men det er i alle fall alltid nyttig å formulere sånne ting for seg selv. Det dreier seg altså ikke om stolthet over å prestere homofili, så vanskelig er det tross alt ikke, selv for oss som er noe mangelfullt utstyrt nedentil. Heller ikke stolthet over å prestere en identitet. Hvordan gjør man det liksom? Derimot handler det om å ha klart seg mot alle odds, som gruppe og som enkeltmennesker, og de særtrekka det medfører.

(Bild: http://www.flickr.com/photos/hortulus_aptus/2213493360/

Läs även på Every kinda people

IKEA sökte just en svensk som kan hjälpa till att få fransmän att vilja besöka Sverige (mer än de kvadratmeter sverige som IKEA har att erbjuda). För mig är det ett drömjobb, då båda ryanairs destinationer från Marseille ligger mig varmt om hjärtat (Göteborg och Stockholm). Projektet startar först om en vecka och är ett samarbete mellan Visit Sweden (Office du tourisme suedois) och IKEA. Jag börjar min autopromotion nu på måndag.

Jag menar nämligen att jag är bra på det här med Sverige för den osvenske. Jag känner mig så svensk när jag reser utomlands, men vet att jag egentligen aldrig blir så mycket svenskare för mina betraktare än just så där lagom svensk, enligt mig just sådär svensk som jag tror en utlänning ändå liksom orkar med. Jag vill förstås få de att gilla samma saker som jag tycker så mycket om med Stockholm och Göteborg, men jag har också ambitionen att sprida förståelse för just det som kanske också lätt typifieras som mindre smakfullt, lite trist och tråkigt.

Tystnaden. Tilliten till systemet. Att köa, äta med stängd mun och alltjämt hålla valhemligheten, konsensus och konfliktfritt i luften är ju inte ett avståndstagande eller en oartighet med ond avsikt. Nordisk kyla kallas det ofta, men kanske finns där något som turister skulle gilla och vilja ta med sig lite utav ner till den tempererade kontinenten. Det torra och kryddbefriade har ju faktiskt också sin charm mellan kavalkaderna av grädde, brunsås och mos.

Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag fick vara ambassadör för en helt annan sorts minoritet ibland. En som inte karaktäriserades av latituder och longituder. Jag tänker på normaliseringens decentralisering i takt med nutidspolitiken. Det som gått så långt att det nått den mest intima formen av förtryck. Jag pratar om Självkritiken.

Jag skulle ju hellre vara ambassadör för likvärdighetsprincipen, försöka sprida ett slags likhetsmentalitet för mångfald mitt i den mest koagulerade klump av norm och numerisk systematik.

Kalla mig idealist och ordbajasare. Men tänk vilka privilegium en sådan ambassadör skulle kunna få tillgång till. Som att få ha barn med vem man vill! Eller att få vara ordbajsare och idealist utan att skämmas!

Att prata finska var något "fult och mindre värt" för generationer före mig. Den smärta som de generationerna fick uppleva åskådliggörs tydligt i Bengt Pohjanens dikt "Jag är född utan språk".

Jag är född utan språk

Jag är född utan språk
stumt navlad
av en språklös barnmorska

Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet

Jag är uppfödd
med krav på redlighet
språk och nationalitet

Jag är piskad i skolan
till språk, redlighet
nationalitet

Jag är piskad till hån
för det som var mitt
språklösheten
och gränsen

Jag är byggd av yttre
våld
och inre tvång
på förkortningar
och missuppfattningar

Jag är berövad min legitimation.

(Ur diktsviten Jag är född utan språk, Vår Lösen, 1973, n3)

Det finska språket och kontakten med Finland har betytt otroligt mycket för mig som person och är något som jag och många av mina vänner är sjukt stolta över. Trots att vi inte bor kvar i Tornedalen. Hur kommer detta i uttryck då för mig?

• Jag tänker på två sätt ibland (det finska-handling och svenska-analys)
•  Jag byter språk mitt i en mening (det sker främst hemma i Tornedalen och när jag umgås med likasinnade)
• Jag arbetar gränslöst (kommun och landsgränser är bara administrativa gränser skapade av makthavare utan kunskap om vardagen vid världens fredligaste gräns)
• När jag blir arg händer det att jag svär på finska (helst inte inför chefen eller kunder)
• När jag tycker att något är bra kombinerar jag svordom med adjektiv (väldigt vanligt att tornedalingar gör det säger kustborna)
• Jag säger något när jag har något att säga, annars är jag tyst (rak och ärlig kommunikation gäller, inget ordbajseri)
• Jag har inga problem att snappa upp sammanhanget i de baltiska språken som är närbesläktade med finskan
• Jag är van vid en tuff jargong, som för många kan te sig manlig (kan detta ha och göra med vanan av att bada risbastu?)
• Kunskapen inom finska har också lett till att jag fått och kunnat ta jobb tack vare språkkunskaper

Vart vill jag komma då med det här? Jo, språket kan vara en tillgång och vårt sätt att agera vid gränsen nedärvt genom generationer kan vändas till en möjlighet. Och det är just det som håller på att hända. Idag finns det en otrolig framtidstro i Tornedalen, det påminns jag om dagligen. Utbyggnad av IKEA Haparanda Tornio, gruvfyndighet i Pajala, slutsålda kulturella föreställningar o.s.v. Vad är det som hänt? Min teori är att människorna har bestämt sig för att överleva istället för att lägga sig ned och dö. Precis som man gjort i århundraden sedan  exempelvis Pajala senast bidrog till Sveriges tillväxt och industrialisering på 1600-1800 talet. Idag är man stolt över sitt Tornedalen och dess smältdegel av kultur. Man har vänt en bitterhet till triumf, istället för att analysera (det svenska sättet) så har man börjat handla (det finska sättet).

Även jag mår förbaskat bra idag, för jag ska ratta bilen "hemåt". Till den kära föräldragården i den lilla byn Kurkkio, som sällan finns med på de svenska kartorna. Till en gård där internetuppkoppling inte finns och där man måste ställa sig på speciella platser för att ha mobiltelefontäckning. I köket är kaffepannan alltid varm, där diskuteras dagens händelser på svenska och meän kieli.

Alla ni som mejlat och krävt längre blogginlägg - nu kom det! Rapport om helgens bravader kommer på måndag.

Maja

som är dagens Grynet  - sjukt och galet stolt över att komma från Tornedalen

(Kuinkas jaksat betyder hur mår du)