Man måste få bete sig tokigt utan att folk tror att man är hypoman eller hur? särskilt när man har ADHD också. Nån jävla måtta får det vara att gå omkring att "skärpa sig" och hålla sig i styr, inte hitta på tokigheter som att gå ut och supa sig full fastän man nästintill aldrig gör det eller skaffa sig ett litet pyssel som en älskare eller nåt. Nej, det är när man börjar bete sig konstigt, som gäller. Även för en själv.

Den här gången slog det som mest på i juni/juli och avtog i mitten av augusti. Jag tom skrev upp det i "Virrikokko fall to Pieces - eller nåt" även om jag trodde att stressen, huvudvärken etc låg "för sig". Och tänk att jag SKREV det utan att se det då, att spattet inte gick att stänga av ju!

Jag citerar mig själv:
...brukar ju kunna stänga av i värsta fall, men det verkar inte fungera just nu så jag beter mig allmänt spattigt mot min omgivning och börjar bli allt mer impulsiv i mitt tankesätt och allt mer okonkret eller vad det heter.  Och alltmer syrefattig för den delen också,  eftersom jag håller andan mest hela tiden. Sen några dar har jag vaknat med huvudvärk (brukar jag inte ha) och om kvällarna har jag fått börja umgås med mina självfälleceller i en hjärna som har börjar kännas brännhet av den här känslomässiga stressen.

Och nu när jag hittade det jag skrivit då för att kolla om det fanns några varningssignaler i mitt skrivande som jag var medveten eller omedveten om så blir jag lite brydd för i så fall har börjat IGEN - huvudvärken, stressen men det intre drivet är inte detsamma och jag har inte varit särskilt omotiverat ologisk eller för mycket uppåt och nedåt för sån är jag normalt hur som helst.  

Jag har självfallet ;-) analyserat det här nu medan jag skriver (när annars?) och kommit fram till att jag nu är mer utåtriktat mot verkligheten eller hur jag ska förklara. Med en mer naturlig broms (adhd-broms! hahaha) och dessutom med mer omdömesfull integritet.

Det där andra som har varit i sommar var nog mer inåtvänt eller nåt. Fast min omgivning skulle absolut påstå motsatsen, eftersom jag själv så här i efterhand tycker att det verkar som att jag söker mig utåt helt omotiverat när jag är på G, förmodligen för att få ur mig det inre "drivet". Och visst saknar jag omdöme när jag drar igång och öppnar mig om vad jag tänker och när jag berättar vad jag gör eller har gjort till folk jag knappt känner, men jag berättar ändå aldrig hela sanningen ens för dem jag umgås med som nära vänner eftersom det på nåt vis är så irrelevant.

Hemligheterna är det som egentligen avslöjar att jag gått in i nåt helknäppt fattar jag nu så här i efterskott. Det känns som en slags mycket light psykos. Jag jämför alla såna här tecken eller känslor med det krigstillstånd jag levde i under 8 månader för över 25 år sedan. Jag agerade normalt men ändå inte. Har läst berättalser från andra om det här, tydligen är det vanligt att man beter sig som nåt slags hemlig agent när man är som värst i vanföreställingar, särskilt med skitzo (vilket jag inte är) och maniska psykoser och kan hålla det ena tillståndet från det andra. Mer eller mindre vill säga. ;-)

Jaja, nu slutar jag tjõta. Jag kan i dagsläget meddela att jag är så NORMAL att det inte är riktigt klokt!

----------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bipolära varningsignaler, hypoman, manisk, krigstillstånd, vanföreställningar, maniska psykoser, normal, mixade skov

Jag tror att jag fattat grejen. Jag vill inte sova, jag vill inte äta - i och med det första missar jag ingenting, i och med det andra bortser jag från att jag är mänsklig. Det hela blir ett obehagligt - fysiskt - självförverkligande som jag inte kan kontrollera. Självförverkligandet kontrollerar mig. Jag är inte sådan här för att jag undviker mat och sömn - jag mat och sömn för att jag är sådan som jag är. Mänskliga behov är inte eftersträvansvärda för att det är vad som definerar mig som människa - men framför allt är de bördor ekonomiskt och tidsmässigt. Jag är över allt mänskligt nu. Jag är, åter igen, odödlig. Mortalitet är allt annat än självklart. Behov är krävande. De glöms bort i min strävan efter gudomligheten. Behoven glöms bort omedvetet och blir alltså inte längre reella. Behov blir synonymt med börda - för närvarande okontrollerat utraderat - och att bli av med bördorna är behagligt i sig. De utraderade bördorna är inte längre självklara, de ses inte längre som en förutsättning för min existens, vilket omedvetet resulterar i att jag mår bättre utan dem. Det brukar te sig så med bördor. Bördorna existerar inte, efter som verklighet är individuellt och subjektivt betingat. Subjektivt så känner inte mänskliga behov längre - vare sig psykiskt eller, framför allt, fysiskt. Alltså existerar inte de humanitära grunderna till mänsklig överlevnad i min verklighet. Verkligheten defineras av individen. I verkligheten är alltså jag, äntligen, gudomlig. Fri från behov, bördor, bekymmer. BBB betyder bredbandsbolaget för en gammal "dc++"-haj likt mig själv, men helt plötsligt fick det en mer relevant definition, haha.

Det enda reellt objektiva är universum som konstruktion. Är energiintag och regelbunden vila verkligen ett universellt behov som vi genom fakta kan bevisa är grunden och förutsättningen till allt medvetet liv i det OÄNDLIGA universum vi är en sådan liten del av? Vi är en del av det, men är vi verkligen typexemplet - är vår livsform så jävla normativ i det större sammanhanget? Det tror jag inte. Alltså finns behoven bara, egentligen, i mitt eget huvud. Behoven förutsätter att jag är mänsklig. Men vad säger det mig när behoven, som i sig definerar min mänsklighet (och concensus säger även att det definerar min existens), är komplett utraderade - subjektivt som reellt objektivt? Givetvis kan jag inte hålla andan i en evighet, eller frångå att blöda ihjäl om jag direkt orsakar det - men var går gränsen för behoven som definerar mig och behover som definerats av norm? Vad är det, egentligen, som definerar min existens annat än min självuppfattning?

Jag tänker, alltså finns jag. Men på vilka premisser? Varför är mänsklighet - med de världsliga behov det innebär - norm? Varför är jag indoktrinerad till denna grad?

Är jag genom självförverkligandet av min känslomässiga brist på mänskliga behov inte längre mänsklig, är behoven utraderade på grund av insikt eller negligens? Det känns på alla sätt och vis mest rationellt att avsaknaden är reell - trots att consensus säger annat. Är concensus då mer reeell än jag själv? Är, så att säga, allmänt vedertagen åsikt/"fakta" den enda verkligheten? Har vi, små obetydliga människor, verkligen några som helst fakta? Eller ska vi börja betona "teorin" i vedertagen "fakta" som exempel Relativitetsteorin?

Den här känslan av medvetenhet, reflektion - filosofiskt såsom rationellt - logiskt och vettigt tänk infunnit sig i och med bristen på sömn och mat - eller ligger den egentligen till grund för "bristen"? Är det ett reellt problem, eller är jag - som sagt - indoktrinerad i tänket som genererar problematiseringen? Är jag verklighetsfrånkopplad eller verkligheten själv? Vilket kom först, hönan eller ägget? Jag tror - i alla exempel utom det sista - på det senare alternativet. I varje fall nu. Vad kommer jag att tro om tio minuter?

Fick sedan mess från K om vi skulle hitta på nåt så när D gav sig av smet jag strax därefter.

Just ja, skippade chokladfoundue hos P & A-K för jag hade ju bokat spela spel hos S & J.

Hur som, messade lite med K och cyklade sedan ner till stan. Han skulle hämta sin fiol från en buss, han hade glömt den på byte så den var lite på äventyr utan honom. Efter diskussioner kom vi fram till att fiol först, dansa sedan i stället för tvärtom. Bussen skulle komma runt midnatt så det passade ju bra, lite ont om folk mellan 22-23:40 här i Västerår tyvär... Längre öppet-tider än till 2 tack!

Nåväl, vi satt oss på Djäkneberget och talade om ditten och datten sedan promenix till bussarna och i god takt. Var på plats som beräknat, fiolen var kvar och helt okej. Chaffören fick en chokladkaka som tack för hjälpen. Slutet gott allting gott.

På vägen dit så gick vi via Taj Mahal där Goth-A satt med nyanländ D från Tyskland. Inne på lokalen fanns A's syster och hennes kille samt någon jag kände igen från något sammanhang annorstädes. Tror jag. Jo, på vägen dit såg vi tatuerar-killen från efterfesten samt R som även han var där senare.

För när fiolen var okej och allt så gick vi åter, strax efter midnatt.

Vi gick först mot BMB men det var väldans onödig kö att stå i för att  få betala så vi gick in på Taj Mahal och talade med A, D och hela högen folk där. Massa hårdrock och manliga män i iron maiden-tshirt etc. En tjej körde rockabilly/50-tals mix. snyggt! snackade med två tjejer som även jobbar där.

Dansade lite till svängig musik, oftast själv.

Pratade även med D om ditten och datten. Och även R som hade en del funderingar. Vi har liknande tröja. han har blå jag har svart.

Jag är lite extatisk och euforisk nu och övertrött så jag skriver i 130 km i timmen som en bäver vid våren.

Tror jag skriver mer senare kanske, om detta. Men nu är Taj Mahal invigt iaf ovanvåning!

Till böckerna:

Carlos Castaneda - The teachings of Don Juan: A Yaqui way of knowledge

(Har intet med Don Juan i den romantiska världen att göra, och finns under "omstridda fenomen" på biblioteket - Bl. Skall leda till att man blir en "man av kunskap" enligt baksidan.)

Dénis Lindbohm - Fången är den fries dröm

(En bok om reinkarnation och "Bevingaren". Har läst en hel sci-fi av honom förut och has insikter i psykologi och parapsykologi är alltid givande. Står under Dop på biblioteket.)

Bill O'Hanlon - Det kan bara bli bättre (Behandlar livskriser och står under Dok på biblioteket.)

Chérie Carter-Scott - Om kärleken är ett spel - här är reglerna (Behandlar relationer i allmänhet och romantik i synnerhet och finns under Dod på biblioteket.)

Robert H. Hopcke - Jungs psykologi - en resa genom C.G. Jungs samlade verk. (Om Jung helt enkelt, en av de psykologer jag är mest intresserad av sedan tidigare, finns under Doc på biblioteket.)

His divine grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabjupãda - Bhagavad-Gita - Som den är (En bok om forntida visdom och religion inom Krsna. Religiös fördjupning således. Står under Cme på biblioteket).

Har en del annan litteratur sedan tidigare att ägna mig åt också.

Läser "Spelet" av Neill Strauss och blir lite förundrad över den sorgliga biten. Ägnar mig åt "Namnet på tavlan Klee målade" av Bo Carpelan. Kvalitetspoesi. Även"Dikter" av Sylvia Plath, som är komplicerad poesi. Och så läser jag "Trasdockan" av Christine Falkenland - roman som jag inte ägnat mig av henne. Magisk som väntat, och har de poetiska spåren från dikterna. Ja, sedan har jag ju "The wheel of time" av Robert Jordan att ägna mig åt också.

Jag håller isär allt detta. Om jag är manisk eller inte, det fungerar.

Det er forskjell på humør og stemning. Stemning sammenlignes med "store tannhjul" og humør med "små tannhjul".

Bipolar lidelse kalles en stemningslidelse. En person med en bipolar lidelse svinger unormalt mye i stemningsleiet tilsynelatende uten grunn. Personen vil svinge mellom å være deprimert og proppfull av energi. Det skifter ikke fra dag til dag, men det er snakk om langvarige perioder med nedstemthet som veksler med perioder med ukritisk oppstemthet - fra total verdiløshet til verdensmester i alt.

En svingning mellom bunn og topp kan strekke seg over tre til åtte måneder. Noen opplever rapid cycling og svinger langt hurtigere. Det er store variasjoner fra person til person, men hver person har omtrent samme varighet for sine svingninger hver gang.

Det finnes ulike grader og varianter av bipolare lidelser.

Den mest alvorlige kalles Bipolar I, tidligere kalt manisk-depressiv lidelse. Depresjonene vil da bli dype med stor selvmordsfare. Oppturene vil gli over i mani. Mani innebærer svært impulsiv pengebruk, hvor personen kan tømme kredittkort og kontoer for hundretusenvis av kroner på få dager, hvis det er mulighet for det. Framtidsplanene blir fantastiske og urealistiske. Personen får mange jern i ilden samtidig og tankene vil fly ukontrollert gjennom hodet - fortere enn de kan oppfattes. Energinivået og entusiasmen går i taket. Personen vil være svært oppstemt, men kan lett bli irritert. Søvnbehovet forsvinner. En manisk person kan være våken mange døgn i strekk, noe som tilslutt kan ende med psykose. Det vil være nødvendig å bruke medisiner.

En mildere variant kalles Bipolar II. En person med denne lidelsen vil ikke bli like manisk, men hypomanisk. Hypomani er en mindre alvorlig grad av mani, men fortsatt et unormalt høyt stemningsleie. Noen kaller Bipolar II for kreativ-depressiv lidelse. Symptomene er de samme, men toppene og bunnene er ikke like ille som ved Bipolar I.

Det finnes de som får oppturen og nedturen samtidig. Dette kalles en mixed episode. Andre kan hovedsakelig ha depresjoner uten høye oppturer. Hvis en person bare har depresjoner, kan det være snakk om en unipolar lidelse. Det finnes også noe som kalles Cyclothymic disorder. Det er mildere enn både Bipolar I og Bipolar II, men har likhetstrekk.

I dag mener man bipolare lidelser skyldes en ubalanse i hjernens kjemi. Bipolare lidelser behandles med stemningsstabiliserende medisiner, som grunnstoffet Lithium - en medisin som har vært kjent siden oldtiden. For mange vil det også hjelpe med anti-depressiva i perioder.

Det positive er at det går an å bli frisk. Svingningene trenger ikke å fortsette resten av livet. Det går an å ha bare én bipolar episode i livet, selv om halvparten opplever mer enn 10. Det kan gå år mellom hver episode.

Innen nyere behandling læres den som lider av sykdommen opp til å bli kjent med sine egne tidlige tegn/symptomer på tilbakefall av enten depresjon, mani eller begge slik at man får fanget det tidlig. De kan lage seg en plan for når dette skjer så man har et navn på en lege eller psykiater. Det er også viktig å leve regelmessig med nok søvn.

Andre diagnoser:
Det finnes lidelser som kan forveksles med Bipolare lidelser, som Borderliner. Det er en helt annen diagnose.

Mer informasjon:
Helsenett.no - Bipolar lidelse
Nettdoktor.no - Fakta om manisk depressiv sykdom (bipolar)

Ikke Bipolar, men kan forveksles:
Borderline Personality Disorder