Sandra har nu kommit hit till stavanger så vi ær 3 tjejer, 2 katter och 2 kattungar som bor i en liten tvåa. Jætte mysigt ær det :) Trodde aldrig jag skulle trivas i "kollektiv" men det gør jag. Har tydligen æntligen lært mig leva med andra mænniskor. Sen blir jag ju totalt bortskæmd också eftersom Lalla och Sandra diskar så jag inte behøver :P  Vi ær en helt galen kombination så vi har sjukt roligt næstan hela tiden :)

Længtar hem till Sverige och familjen och vænnerna men nu ær det bara en månad kvar :D Sen ska jag æntligen få krama på Djino. Saknar min håriga bushund. Tænkte eventuellt søka jobb inom vården nær jag kommer hem. Trivs ju inte i butik men skulle kænnas bra om man kunde hjælpa folk sammtidigt som man jobbar och tjænar pengar. En bra kombo helt enkelt. Men vi får væl se...

Nær vi kom hem i onsdags førra veckan så hade Sashi føtt 5 små kattungar. 3 av dom øverlevde tyværr inte eftersom hon bara kan producera mjølk på ett brøst. Naturen ær hård ibland.... Men dom ær såååå søta! Nu måste jag børja jobba. Får skriva mer en annan dag.

KLEM!

Folk kommer och går i vårt kollektiv, nästa man ut är med största sannolikhet jag själv och det är med blandade känslor jag flyttar. Det ska bli skönt att få ett eget rum där jag (relativt ofta) får sova själv, men samtidigt är det tråkigt att man kommer förlora den dagliga kontakten med alla sköna människor här "hemma".

Ser fram emot helgen väldigt mycket; behöver få festa, sova och träffa nya människor. Det är nästan ett lika stort beroende som de där jävla Lucky Strike-cigaretterna som jag dessvärre bolmar alltför ofta. Sedan så har jag en ursäkt för att gå till ett visst ställe och träffa en viss person. Förhoppningsvis kan jag fördjupa mig i det ämnet framöver...

http://images.zeit.de/text/2004/45/Martenstein_45

Varmtvannstanken er rusten.

Dette bildet ble tatt for noen uker siden, da vi hadde tettet hullet med dopapir (jeg kjenner ikke så mye praktiske folk, slår det meg). Nå ser kanskje ikke dette så ille ut. Men hovedproblemet med at det lekker fra varmtvannstanken, er at den er plassert rett over dass. Nå har det begynt å lekke fra siden også (der de brune rustflekkene er), så hver gang man går inn i avlukket, og slår seg ned på ramma, da drypper det vann. Vannet treffer høyre skulder med stram presisjon. Jeg innbiller meg at det er det nærmeste noen av oss vil komme vanntortur. Men enda verre enn dette jevne dryppet, er trusselen om at én dag, om ikke så altfor lenge, kommer hele bunnen av varmtvannstanken til å ruste av, og den som uheldigvis sitter og driter da, vil drukne. Eller, i alle fall bli slått i huet av varmtvannstanken, og, ikke minst, veldig våt.  

Huseieren syns jo selvsagt at dette er fryktelig, han meddelte at han sporenstreks ville komme og bytte den ut. I juni. Nå, som det snart er september, og jeg skal sitte hjemme og skrive meste parten av tiden, frykter jeg at den personen som sitter på toalettet den dagen varmtvannstanken ryker, vil være meg. Syndefloden er på vei.

När jag väl är klar med min Oslo-vistelse och resa så är jag absolut öppen för att bo i kollektiv, även i Sverige. Förvisso handlar det en del, eller snarare enormt mycket, om att ha tur med vilka man bor med, men på den fronten har jag haft lyckan med mig. Kollektiv ftw som mina datanördskompisar i Sundsvall skulle uttryckt det.

Les kommentaren Rocketapas for de travle før du fortsetter å lese under.

Synd ikke Aftenposten har åpnet for leserkommentarer i dette tilfellet - det hadde vært interessant å lese hva Øya-deltagere har å si til en slik dissektering av deres motivasjon for å dra på festival. Å se på handlinger som del av selvrefleksjonsprosjekter synes jeg passer bra på stadig mer av det som skjer både i mitt eget liv og hos andre.

Det motsatte kan tenkes å være troen på en mer "ren" motivasjon for handling - hvor man sier til seg selv og andre at man gjør dette ut ifra en av ekte interesse,  og at man ville ha handlet sånn og slik selv om man ikke kunne ha referert til handlingen overfor andre verken da det skjedde eller i ettertid. Kanskje koker dette ned til individets relasjon til ulike fellesskap. Det individet finner ut på egenhånd fremstår av en eller annen grunn som mest ekte, mens motivasjon drevet frem av fellesskap ofte virker konstruert, fake. Har du ikke sugd motivasjonen fra eget bryst, lurer tvilen i bakhodet hvorvidt dette er autentisk nok.

Dog er det noe trist over et slikt perspektiv, for hva blir konsekvensen for kollektivene vi alle inngår i? Er en slik form for motivasjonsanalyse et bidrag til økt individualisering og egoisme, eller et gode ved at vi bedre har mulighet til forstå oss selv og fellesskapene? Dette er ikke lett. Det blir liksom feil uansett hvilken retning utviklingen tipper. Med mer individualisme på bekostning av kollektiv, følger potensiell egoisme og ansvarsfraskrivelse. Ved motsatt utvikling trues individualismen og valgfriheten. Individualisme/kollektivisme-dikotomien er kanskje best når den fremstår som en balansegang som bakgrunn for diskusjon og refleksjon.

Tilbake til Øya-festivalen. Det er i kryssningspunktet mellom forståelse av individ og fellesskap at Øya-deltagernes innspill til Aftenposten-kommentaren hadde blitt interessante. Ville analysen blitt forkastet som ukorrekt og kynisk? Ville analysen bidratt til at Øya-deltagerne gikk i seg selv og tenkte over egne valg og preferanser? Det grunnleggende spørsmålet er som følger: Hvorfor drar folk på Øya-festivalen?

(Foto: Amund Østbye)

* Oppdatering: Og nå er det åpnet for kommentarer, ser jeg . Bra!

* Bo på gatan. Katterna får jag hysa in hos morsan. Fördelen är ju att jag kan bo var som helst och övernatta hos nån kompis ibland. Fast jycken e lite för prinsessig. Hon vill ju gärna sova på en kuddhög... en sunkig sovsäck lär knappast duga.

* Ockupera ett hus. Det ligger ett i skogen en bit härifrån med vedspis och nära till en elledning ifall jag vill hooka upp på elnätet... Vatten blir ett problem tror jag.

* Tälta, men som sagt kan det bli lite kyligt över vintern och dessutom behöver jag isf ett tält som tål hårdare klimat och sovsäck. (Alltså dyrt). Nästa problem är ju när jag måste lämna mina saker och djuren hemma... vem som helst kan sno dem. Likaså blir det svårt med färskvatten.

* Bo kollektivt och billigt någonstans... kanske svårt att charma folk med katterna och jycken...

Vi kanske kommer fram till mer saker på tisdag när vi ses igen. Det känns åtminstone väldigt mycket lugnare nu när hon är tillbaka från sin semester. När vi sågs innan semestern sa hon att jag kunde ringa någon annan på mottagningen om det krisade, men faktum är att jag hellre ringer hennes telefonsvarare tio gånger i rad, bara för att höra: hej, du har kommit till XX jag har semester tillbaka 4 augusti. Hellre det än någon av de andra idioterna (ehum, ursäkta men jag har lite dåliga erfarenheter av folk där).

En av dessa blev jag hopplöst förälskad i. Vi kan kalla honom för Pelle. Pelle var lång och snygg och gick alltid omkring i snygga jackor. Han hade alltid kompisar där och de låste in sig i hans rum, som låg precis i samband med tvrummet i källaren, och spelade hög musik (rap/rnb/rave i en salig blandning) och jag satt de två första månaderna utanför och trånade efter honom. Sen, efter att ha varit hemma en helg, kom jag tillbaka och det var kaos. Alla var förbannade för att en tjej hade haft fest och de tydligen hade krashat halva huset. Jag orkade inte lyssna (var ju ändå inte delaktig) så istället gick jag ut runt kvarteret för en cigg. Det var då jag och Per blev vänner. Vi satt på ett elskåp, rökte en jäkla massa cigg och det slutade med att vi ringde kontakten för billig öl och sen gick vi bakis ihop till skolan efter det. Vi blev tajtare än ying och yang, jag och Per. VI gjorde i princip allt ihop, allting på ett väldigt vänskapligt vis. Han brukade väcka mig på morgonen genom att dunka på min dörr (bodde med egen ingång i en ombyggt garage) med en kopp kaffe och en tänd cigg. Vi var alltid, överallt, hur som helst. I skolan, hemma, ute... jämt.

Vi drog till RNB klubben de hade och dansade, och en av de där kvällarna, en redag om jag inte minns fel, så kysste han mig. Eller, kysste och kysste... han hånglade upp mig på dansgolvet och jag var inte längre hopplöst föräldkad, jag var helt upp över öronen intill döden skiljer oss åt kär. Vi drog hem, och han ville att jag skulle sova hos honom. Visst, sa jag och stack in till mitt rum, tog på mig sovkläder och gick tillbaka ner i källaren men ingen var där. Det var helt tomt. Han svarade inte när jag ropade. Till slut öppnade jag toalettdörren, och där satt han. Med byxorna nere. Och Issa över sig. Issa var en liten blondin som jag skydde mer än eld, en sån där uppblåst jäkel som bara var vän med en för syns skull. Kul, tyckte jag, slängde igen dörren och sprang ut i regnet. Han sprang efter utan byxor och försökte be om ursäkt medan regnet öste ner på oss. Det var lite som i en Hollywoodfilm faktiskt, nu när jag tänker efter. Efter den dagen blev det aldrig detsamma. Vi umgicks, men bara någon månad efteråt träffade jag J och flyttade hem igen.

Han var bra, Pelle. En toppenkille. Och jag saknar honom, eller egentligen hans vänskap. Visst, det han gjorde var dumt, men på sätt och vis så var det ganska bra. Vi skulle aldrig passat ihop han och jag. Inte med vetskapen om att han nu, några år senare, lever modellliv uppe i vår hufvudstad och är allt igenom gay. En helsnäll, underbar gay. Pelle, min Pelle.

Det senaste året har varit slitigt och underbart. Jag har lärt mig massor. Egentligen vet jag inte om jag hunnit smälta det. Då behöver jag nog komma bort och bara ta det lugnt ett bra tag för att alla intryck ska sjunka in.

Egentligen skulle jag ha gått på en skola i höst, fast det var för få som sökte samma utbildning. Nu får jag helt enkelt vänta ett år till. På nåt sätt är jag inte så orolig över det faktum att jag snart är bostadslös. Jag kan alltid flytta hem till sydöstra hörnet av vårt avlånga land och bo där ett tag. Det känns inte så skrämmande längre. Lite trist bara nu när jag har så bra vänner här i stan.

Jag funderar lite på ett kollektiv som ligger på landet och som gärna tar emot en jycke och två kisar plus en halvgalen husse. Någon som känner till ett sånt ställe?

Se for deg at et av disse ønskene gikk i oppfyllelse, og at det ville gjort mange ting veldig glade, inkludert miljøet!

Bussen kjører meg til andre siden, men gresset har ikke den samme grønnfargen.

Vettig fråga från Martin Ludvigsen som talade om Design for the collective user's experience med många exempel i mindre digitala gränssnitt.

Ett kul exempel kom från Rom. Den staden präglas enligt Martin av hyperprofessionaliserad turism, vilket gör att så gott som allt kontakt med romare blir via plånboken.

Lösningen? Ett projekt där turisterna fick T-shirts med karta upptryckta på ryggen som bärarna inte kan se, istället får de fråga andra om hjälp och kommer på så sätt i kontakt med andra.

Nu jobbar Martin med en digital lösning för idrottsevenemang. Jag ska försöka leta upp honom och fråga honom mer om det och Glubbin - mobillösningen för klubbkids.

/Gustav Svensson

Varför skulle man invända mot det? Det borde ju vara utmärkt att individerna nu kan spränga gruppens bojor och gå sin egen väg. Och till en viss gräns är jag beredd att hålla med. Det är bra att barn inte är föräldrars egendom, att den enskildes sexualitet inte är släktens eller statens sak, att kvinnor har en egen ekonomi och så vidare. Men när jag tänker djupare på saken inser jag att jag inte är någon liberal på det sätt som dagens debatt utgår ifrån.

Den första nivån av kritik är rätt självklar. Individer är inte materia som flyter omkring i ett tomrum. Om man bara ska se till individen och dess frihet, och därför alltid måste undvika att sätta in individen i ett strukturellt sammanhang med andra individer, blir resultatet förvirring. För om alltså den ena individens väg till det absoluta goda: Individuell Lycka, Framgång, Kreativitet är en väg som går över andra individer. Om dessa andra individers kreativitet perverteras till en handelsvara, om dom måste sälja sin tid, frihet och lycka. Då får man alltså inte se eller ifrågasätta detta, för då står man och hotar med onda strukturer igen. Strukturer i vilka även individen, den Absolute, måste erkänna och ta hänsyn till att han står i relation till andra människor.

På en annan, mer existentiell nivå, tycker i alla fall jag att dom extrema liberalistiska argumenten blir svårsmälta. Jag var i en diskussion om självmord häromdagen, och därför väljer jag det som exempel. Är det som liberalerna hävdar, varje individ äger sitt eget liv och har också rätt att ända det när hon behagar? Och för tydlighetens skull, jag pratar inte juridik här, självklart har detta inte med lag och straff att göra.

Jag kan inte tycka det. Mitt liv är inte bara mitt, och ska inte heller vara det. Vi ingår i världen och våra liv tillhör faktiskt också dom människor som älskar oss. Vi är beroende av varandra och kan inte bete oss precis hur vi vill och sen hävda att det är vår rätt som individer. Så länge jag riskerar att skada mina människor genom att ta livet av mig kan jag inte komma och prata om att det är någon sorts rättighet.

Sen är jag medveten om att i verkligheten ser det annorlunda ut. Verklighetens självmord är sällan dom övervägda fria beslut som dom framstår i liberalens teoribok. Snarare ligger oftast svår psykisk eller ibland fysisk sjukdom, missbruk och ensamhet bakom.

Den enda gång jag på allvar skulle överväga att ta mitt liv vore i den teoretiska situationen att allt mänskligt liv på jorden hade utplånats och jag vore ensam kvar. För utan andra människor skulle livet sakna mening. Vem vill, eller kan, vara en individ utan andra människor? Faktum är att vi blir och utvecklas som individer just genom kollektivet av människor vi ingår i.

Ett bra och fungerande kollektiv fungerar genom att individerna får utvecklas och bidra genom sin individalitet. Ett dåligt kollektiv dikteras uppifrån och upphäver individen. Dynmiken mellan individer och mellan grupper skapar utveckling. Men varför rycka loss individen och resonera som om bara hon finns?

Dom som faktiskt tar livet av sig har ofta hamnat i just denna förfärliga ensamhet och avsaknad av människor som gör att man i praktken kan se självmord som ett rationellt val för en fri och oberoende individ. Och är inte, frågar jag, detta tillstånd i själva verket något fruktansvärt, som vi som kollektiv har ansvar för att ingen hamnar i?

Genom att köpa upp begagnade, bränsleslukande (och gärna trafikfarliga) fordon och därefter se till att de inte används, att de tas ur trafik och återvinns, så kan du göra en väsentlig insats för miljön.

Det blir färre fordon i trafiken,
priserna på begagnade bilar stiger,
mer metaller och andra råvaror återvinns.

Det här skulle få till följd att resterande trafik flöt bättre, det blir mer kostnadseffektivt att åka kollektivt (eller bara planera sina resor bättre) och vi skulle kunna dra ner lite på gruvbrytning och annan materialframställning. Och alltihop utan styrmedel, skatter eller andra incitament, bara vanliga marknadskrafter.

“Men det kan väl inte göra någon skillnad?”
Jo, om många gör det.
Och/eller om någon som har mycket resurser tar ett helhetsgrepp och köper upp många förorenande bilar (eller andra saker som identifieras som problem om de inte används på rätt sätt).

Finns det någon rik individ därute som skulle våga ta på sig att använda marknadskrafter och sin ekonomi för att städa bort de skitigaste elementen i vår vardag? Finns det vanliga människor som törs ta ansvaret att skrota sin bil hellre än att sälja den vidare?

/M. Hedberg

Plutselig kjøpte jeg en plate, og en plate blir til to. Og så ser man film, og liker det. Og så bor man med mennesker som danser til "I Want You". Og så ser man scener som det her.

Og vips, så kommer jazzen før den egentlig skulle komme. Hva er din jazz?

Eftersom människan så fullkomligt saknar kollektiv intelligens kan vi heller inte förväntas ta kollektivt ansvar. Därför är feminister som skriker efter just kollektivt ansvar helt fel ute. Istället måste man gå på individnivå och fråga var och en: Vad kan du göra? [..] Jag kan förstås låta bli att våldta, och utöver det svära mig fri från allt ansvar, för det är ju inte mitt fel att andra våldtar. Men jag kan faktiskt göra mer.

- Joshua