I Sverige är vi långt framme när det gäller Internet och så. Så gott som alla i landet har eller har tillgång till bredbandsuppkoppling. Tack vare (eller på grund av, beror på inställning hos varje individ) detta, så använder många företag/hemsidor Internet för att sprida sitt budskap på olika sätt, text, ljud, bild. Man tar alla möjligheter som finns att tillgå.

Ni som känner mig väl vet nog min ståndpunkt när det gäller Fotbollskanalen.se. För er som inte känner mig lika väl kan jag berätta att jag inte gillar denna hemsida, som ägs och drivs av TV4. Denna hemsida använder man till att sprida nyheter om allt som har med fotboll att göra. Man har anställt en hel drös med journalister som ska leta reda på nyheter och sedan publicera på hemsidan. Tyvärr verkar det som om Fotbollskanalen.se inte har några högt ställda krav på de anställda. Ta Sven Bertil Liljegren till exempel. Han  har en arbetsuppgift som vem som helst med internetuppkoppling, godkänt betyg i Svenska A samt Engelska A kan klara av. Majoriteten av hans artiklar är tagna från Goal.com, som i sin tur samlar på sig alla nyheter (från mindre pålitliga tidningar som The Sun, Daily Mirror, AS, Marca) som de kan få tag i, samt egna nyheter, som i 98% av fallen är rent påhitt. Detta snappar Sven Bertil Liljegren upp och översätter i princip rakt av innan det publiceras på Fotbollskanalen.se som om det vore sanning. Detta innebär i sin tur att det han skriver är i princip lögn, lurendrejeri, kvacksalveri, bilförsäljning, kalla det vad ni vill. Han säger i alla fall något som han inte kan stå för eller försvara.

Annat är det med krönikörerna. På fotbollskanalen har man fem fasta krönikörer; Olof Lundh, Patrick Ekwall, Marcus Christenson, Ola Wiklander samt Per Zander. Dessa fem herrar skriver krönikor (Ekwall bloggar) om varsitt ämne. Olof Lundh har två krönikor, en uteslutande om landslagen (herr & dam) och en där han skriver om det han känner för. Inga ramar mer än att det ska vara fotbollsrelaterat. Ekwall har som sagt sin blogg. Övriga tre har hand om varsitt land av England, Italien samt Spanien. De skriver om det som är aktuellt i respektive ligasystem, och samtliga bor och jobbar i respektive land.

Eftersom dessa bara skriver om egna åsikter och hur landet ligger så sitter de inte i en sits där de måste hitta nyheter eller resultat. De ska dilla och ordbajsa så lockande som möjligt. Därför är de ganska skyddade från ifrågasättande av trovärdighet och så vidare. Däremot ska de skriva lockande nog för att snappa upp läsare. Den som lyckas bäst är Christenson, som skriver riktigt bra från redaktionen på The Guardian. De andra har det lite tuffare att skaffa sig läsare.

Nog om det. Det jag vill få fram är att, om man vill få riktiga nyheter, så ska man inte gå in på Fotbollskanalen.se. Där står allt möjligt. Nyss skulle Thierry Henry skriva på för Man City. Ni som läst tidigare krönikor vet nog hur jag såg på den artikeln.

Det jag skrivit ovan kan egentligen sägas om Sportal, som agerar exakt likadant när det gäller nyheter. Man plockar in allt skit man kna få tag i och publicerar, utan att överhuvudtaget sortera det som står. HAde någon sida skrivit att Usain Bolt sprungit ett träningslopp över 100m på 5 sekunder hade man lagt upp det där.

En sida som däremot har fötterna på jorden är SvenskaFans, som har gjort ett slags community, där alla stora lag i Europa, alla svenska klubbar samt hockey- och bandyklubbar får ha en egen fansida, där redaktionen på respektive sida letar upp nyheter och kommenterar dessa. Man har spelartrupper och bloggar och forum och hela köret. Här är man på varje redaktion källkritiska samt tydliga i hur trovärdiga saker och ting är. Om man tar en nyhet från The Sun så säger man inte att det är sanning (vilket Fotbollskanalen i princip gör). Där ser man till att fansen för varje klubb får den info den behöver. Detta är service. Det är kvalitet.

Dessutom har man på SvenskaFans en tv-kanal, FANTV, där redaktionen för varje område (Allsvenskan, Europa, Hockey osv) får göra egna tv-program som läggs ut på hemsidan. Ett program som är intressant är EuroTalk, där man diskuterar den europeiska fotbollen i veckan. Här är man ute efter att ge tittarna vad de vill ha, med olika teman. Förra programmet handlade till 1/3 om tröjor och deras design, något som alltid berör en supporter, som ofta köper en tröja med sitt favoritlag. I programmet vädras egna åsikter som är mer eller mindre viktiga och vettiga men på något sätt vill man se hela programmet, eftersom man är på tittarens nivå.

Till slut har vi kvällstidningarna. Rubriksättarna. Lösnummersäljarna som tagit över Internet. Här är det riktiga journalister, med bra lön, som jobbar som riktiga journalister. Man letar upp nyheter på egen hand, man gör intervjuer, man ser matcher och analyserar. Man känner stämningen i en stad innan match - och - så tittar man lite på Goal.com och så är vi tillbaka på Fotbollskanalen.se-nivå igen. Kvällstidningarna är experter på att vinkla och förvrida nyheter så att vi ska tro att det är sant. De hugger som djur när minsta lilla nyhet kommer fram. Som väl är, så har man här bättre på att sortera samt har bättre krönikörer än på amatörsidorna (jag räknar Fotbollskanalen.se till dessa) som på ett bättre sätt kan ge mig som läsare en inblick i sportvärlden.

Om man vill se det i en sammanfattning kan man säga som så, att det bästa forumet för en sportintresserad är att gå in på antingen en kvällstidning eller på en Fansite, exempelvis en officiell fanclub, SvenskaFans, eller Aftonbladet.se. Där får man krönikor, nyheter samt lite skvaller utan att man ska känna sig lurad i alltför stor utsträckning. Går man in på till exempel Sportal eller Fotbollskanalen så får man all skit man kan få tag i, utan någon som helst sortering. Där finns egentligen inget av värde, förutom krönikorna, som kan vara av hyfsad klass (Christenson är att rekommendera för alla som gillar engelsk fotboll).

Sammanfattning av sammanfattningen: Använd gärna kvällstidningarna och Fansidorna, men ta kvällstidningarnas artiklar med en nypa salt om det inte är stensäkra nyheter som finns på alla andra sajter. Använd inte Fotbollskanalen.se eller Sportal om du ska ha tag i nyheter, där får du all skit du inte vill ha, plus lite mer. Tack för den här gången, ska försöka vara lite mer frekvent i mitt skrivande.

Until then, everyone.

Som jeg skrev i går, er netavisen www.ligetil.nu – bortset fra trykfejlene – kommet godt fra start. Der er et stort behov for letlæselige nyheder – avisen vurderer selv at omkring en halv million har svært ved at læse de almindelige aviser. Derfor er sproget forenklet, svære ord bliver forklaret, og baggrundsinformationerne er mere eksplicitte.

    Layouten er enkel og overskuelig, og det er virkelig smart at man selv kan vælge indstillinger der gør det lettest muligt for den enkelte: stor/lille skrift, skrifttype med og uden fødder, forskellige baggrundsfarve.

Korte, enkle sætninger

Sætningerne er meget korte i artiklerne – som de skal være. Jeg har sammenlignet lix-tallet (et mål for sætningslængde og lange ord i en tekst) i tre artikler på Ligetil med tre artikler om det samme emne i Jyllands-Posten. Den gennemsnitlige sætningslængde er omkring 10-12 ord pr. sætning, hvor den i Jyllands-Posten er på 16-20 ord.

    De korte sætninger giver en lidt staccato tekst, men det må man nok leve med på sådan en side.

Svære ord

Den anden del af lix-tallet fortæller hvor mange af ordene der er på syv bogstaver eller derover, og som derfor er svære at læse. Her viser sammenligningen ikke særlig stor forskel mellem Ligetil og Jyllands-Posten. På Ligetil er mellem 23 og 29 procent af ordene lange, mens det på Jyllands-Posten gælder mellem 22 og 34 procent.

    Det synes jeg er et rigtigt valg. Det ville være at tale ned til voksne mennesker hvis ordforrådet skulle være grundlæggende anderledes. Som læsesvag er man jo ikke dum – bare ikke så god til at læse. Og som regel er der alligevel ordforklaringer med, tit meget elegant formuleret:

Michael Maze var seedet i turneringen. Det betød at han ikke skulle igennem de første indledende runder.

Og et andet sted: Rusland har anerkendt to provinser i Georgien. Det vil sige, at Rusland nu behandler dem som selvstændige stater.

Hvor meget skal forklares?

Andre steder sætter avisen sig mellem to stole. I en artikel i Politiken siger journalisterne at målgruppen først og fremmest er ordblinde danskere, mens tosprogede flygtninge og indvandrere og i øvrigt også børn og unge gerne må læse med. Men de to grupper har ikke samme forudsætninger. De ordblinde kan fuldt ud følge med i radio- og tv-aviserne og kan derfor være velorienterede. De tosprogede flygtninge og indvandrere vil til gengæld i mange tilfælde mangle baggrundsviden om særlige danske forhold.

    Men det må være den sidste gruppe man har i tankerne når man f.eks. i en artikel om Jehovas Vidner skriver: Det er en religiøs bevægelse, hvor der er mange forbud.  Det står vel at mærke ikke i en boks men i selve artiklen. Er det ikke på grænsen til det nedladende?

    Det er smart at der dukker ordforklaringer op når man peger på understregede ord, men der er ikke en helt fast linje for hvornår ord bliver understreget. At nominere bliver forklaret i en artikel om at den danske film To Verdener er nomineret til en Oscar, men ikke i en artikel om at Heath Ledger har været det.

    Jeg tror det er vigtigt for netavisen at beslutte sig for hvem kernemålgruppen er, og så lade de andre være medlæsere. Ellers rammer man ingen af dem.

Ironi, dobbelttydighed og billedsprog skal undgås, siger journalisterne i øvrigt. Men det er der nu masser af: Rusland ser Georgien som sin ’baghave’, Musharraf har været isoleret siden februar, de danske håndboldspillere er ikke sultne nok, Ulrik Wilbek fik samling på tropperne, og roerne skal i ilden igen. Det er ikke noget tilfælde at billederne – og måske klicheerne – især fylder godt i sportsstoffet. Der har de jo en fremtrædende plads i det hele taget.

Manglende kritisk sans

Min eneste alvorlige journalistiske indvending har jeg til artiklen om Anne-Mette Rasmussens deltagelse i Vild med dans, hvor der står sådan her:

Der er ingen politiske bagtanker, når Anne-Mette Rasmussen er med i konkurrencen. Hun er bare glad for at danse. Derfor sagde hun ja, da hun blev spurgt, om hun ville være med.

Det er sikkert for at forenkle at statsministerfruens egen erklæring om at hendes deltagelse slet ikke er tænkt politisk, får lov til at stå som et faktum, men det er ved gud problematisk. Journalisterne behøver jo ikke at miste deres kritiske sans bare fordi de skriver til usikre læsere.

Jantelagen är väl inarbetad, först var det Tyskland, sen blev det USA, sen Japan, sen Korea, sen Kina och senast Indien som är så fantastiskt bra länder som vi aldrig kan konkurrera med..... Det vore bra om vi stod upp för vårt land av det enkla skälet att det är bra, låg kriminalitet, bra skolor, fin vård och "evig fred" istället för att låtsas vifta flagga av glädje den sjätte juni... det tramset kan vi lämna till rasisterna.