Sam Sundberg, journalist för Svenska Dagbladet, har inte sällan varit lite obekväm för andra skribenter inom den speljournalistiska kategorin. Även fast han alltid har gillat att skriva var det dock inte meningen att han skulle arbeta med TV- och datorspel. Han gled in lite som på ett bananskal.

- Jag har spelat spel sedan Vic 20-tiden, och varit intresserad av att skriva minst lika länge. Efter gymnasiet läste jag journalistprogrammet vid Göteborgs universitet, och började sen frilansa. Då skrev jag inte om spel, utan mer musik, litteratur och populärkultur. Efter ett tag tog jag ett jobb som journalist på konsumentorganisationen Goodgame, och det var så jag halkade in på spelspåret. När jag slutade på Goodgame kände jag att spel var ett mycket intressant fält journalistiskt, och att den befintliga speljournalistiken kunde behöva en spark i arslet.

Tack vare sina erfarenheter av andra journalistiska falanger har han kunnat se på speljournalistiken från ett mer distanserat perspektiv. Han ser att TV- och datorspel bara de senaste åren har blivit tagna på mycket större allvar.

- Den stora skillnaden är att dagspress och mainstreamtidningar tar spel på mycket större allvar. De har också ett annorlunda perspektiv jämfört med specialpressen. Jag tycker också att det har dykt upp fler skribenter med verkliga journalistiska ambitioner i exempelvis Super PLAY. Däremot har speljournalister i överlag för dålig fantasi. Det blir mycket slentrianåkande till visningar och intervjutillfällen, och det är fortfarande alltför glest mellan de självständiga journalistiska greppen. Det är i och för sig ett problem i nöjesjournalistiken i stort. Speljournalister behöver tänka mer själva. Jag tror att vi behöver fler spelskribenter som är journalister/kritiker i första hand och spelare i andra hand.

Makten och friheten
Debatten kring speljournalisters beroendeställning till branschen är ingenting som har undgått Sundberg och han håller med om att utgivare och utvecklare har en stor makt över skribenterna.

- Utgivare har stor makt. Spelföretagen är inte myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen, utan de väljer vilken information de släpper och när, och spelskribenterna bockar, tar emot, och publicerar. Självklart skrivs det mycket mer på förhand om ett spel som förlaget lägger stora resurser på att marknadsföra. Recensionerna kanske i slutändan blir kritiska ändå, men speltidningar och -sajter är bra på att spela med i PR-spelet fram till release. Förhandsinformationen är ofta den största delen av det som skrivs om ett spel. Det ska man komma ihåg: det viktigaste är inte hur positivt det skrivs om ett kommande spel, utan hur mycket. Bästa sättet att värja sig mot hajpen är nog att dra ner på förhandstittarna.

Sundberg börjar prata om gratissaker som skribenter kan tänkas få i samband med recensionsexemplar och pressvisningar och menar på att detta kan vara ett problem om man har journalistiska ambitioner. Han berättar att han bara några timmar efter den här intervjun är på väg till London för att vara närvarande vid ett PlayStation-event, ett arrangemang där utgivaren Sony gärna betalar såväl resa som hotellvistelse för samtliga journalister. Själv valde Sundberg att betala 450 kronor för en billig Ryanair-tripp och att övernatta hos en kompis. Allt för att värna om det journalistiska oberoendet.

- Det är inte okej att ta emot gratisprylar om man har journalistiska ambitioner. Oberoendet är viktigt. Men alla spelskribenter ser sig å andra sidan inte som journalister, och om de är öppna med det och meddelar sina läsare att de blott är kuggar i PR-maskineriet så kör hårt!

Han arbetar själv för Svenska Dagbladet och märket själv att det finns en slags hierarki inom den speljournalistiska världen. Sundberg tycker dock att det egentligen inte är någon skillnad på innehållet mellan tidningar och webbpublikationer.

- Rent principiellt är det ingen skillnad alls. Praktiskt är det väl så att svenska speltidningar har lite mer resurser, får debugmaskiner och recensionsexemplar av spel, och blir bjudna på fler gratisresor av spelföretagen. Det är svårt att generalisera om sajterna eftersom vissa är knutna till tidningar medan andra drivs helt ideellt. Många upplever nog att det är en sorts hierarki, i och med att vem som helst kan köpa ett domännamn för några hundringar och sätta upp en spelsajt att skriva på, medan det bara finns en handfull speltidningar i landet. Speltidningarna letar förstås också skribenter på sajterna och försöker knyta de bästa till sig.

En ytterligare dimension i diskussionen är annars schismen mellan spelbevakning i dagspress och specialtidningar som LEVEL och Super PLAY.

- Den stora skillnaden är målgruppen, att jag inte kan förutsätta lika stora förkunskaper hos Svenska Dagbladets läsare som jag kan hos Super Plays. Det är också väldigt roligt att nå ut till ickespelare och försöka väcka ett intresse för mediet och visa upp allt som det innehåller.

Han är själv en av mycket få speljournalister med en gedigen utbildning i bagaget. Det är lätt att tro att han skulle slå sig extra för bröstet över det, men i själva verket menar han på att det inte det som avgör om man är en journalist eller inte.

- Man kan vara en duktig journalist även utan journalistutbildning, men journalistutbildningen ger en medvetenhet om hur PR kan påverka journalister, och värdet av journalistisk integritet. Att ha någon sorts högskoleutbildning - det behöver inte nödvändigtvis vara just journalistik
- är hur som helst ett stort plus. Förutom journalistik har jag själv läst en hel del filosofi, och jag önskar att jag hade läst konst, film, litteratur, psykologi, spelutveckling...

Som fotbollshuliganer
Som aktiv journalist har även Sundberg haft sin beskärda del av blåsväder. Hans recension av Gears of War i SVD väckte särskilt ont blod bland många spelfantaster. Han gav spelet 2 av 6 med motiveringen " Det här är anledningen till att folk tittar snett på vuxna människor som spelar TV-spel".

- När jag skickade recensionen till nöjeschefen skrev jag något i stil med "Det här kan säkert göra somliga arga". Men som kritiker ska man akta sig för att fundera kring om man har "rätt" åsikter. Det viktiga är att vara uppriktig och relevant, inte att alltid stryka läsarna medhårs.

Varför reagerade folk som de gjorde på Sundbergs recension? Han menar på att spelare är ett ganska defensivt släkte som är vana vid att behöva försvara sitt favoritmedium.

- En anledning är att den var så kort, och en del tyckte att det var ohyfsat att såga ett så hajpat spel på 500 tecken. Fair enough. Sen är somliga gamers mycket defensiva. De är vana vid att folk är skeptiska till spelande som hobby, och att dags- och kvällspress under lång tid mest fokuserade på spelens eventuella skadeverkningar, så det blir taggarna utåt så fort någon säger något kritiskt. Gears of War-estetiken är ett exempel på en sorts obehaglig stridspittglorifiering som inte är helt ovanlig i spelvärlden, och den ifrågasätts sällan. Att göra det kan uppfattas som ett angrepp på spelkulturen i stort. Det finns också många besynnerligt hängivna supporters till spelkonsoler och spelserier. De reagerar ungefär lika reflexmässigt och genomtänkt som fotbollshuliganer.

AV: Johan Karlsson Sjögren

- Mitt intresse för mediet dalade under slutet av 90-talet men återvände starkt när jag införskaffade en PlayStation 2, och jag kände att det inte räckte med att "bara" spela spelen, utan jag var tvungen att skriva om dem också. Att hjälpa till med att sprida evangeliet, kan man säga. I år är det sex år sedan jag blev publicerad för första gången. Sedan dess har jag skrivit för olika publikationer, såsom Spelbasen, Kong, Sportgamers och Gameplayer.

Under sina sex år har branschen givetvis förändrats en hel del för Knutsson. Webbarenan är där utveckling har gått i bräschen, enligt honom.

- De två största skillnaderna är att webbpublikationernas kvalité höjts, såväl skriftligt som innehållsmässigt. Förr var det mesta som publicerades på nätet textmaterial, men med dagens nya teknik samt bättre uppkopplingsmöjligheter har många spelsajten börjat komplettera det mer "traditionella" innehållet med video- och ljudpublikationer. Vilket jag tycker är bra, möjligheterna att göra något unikt är idag större än någonsin.

Trots de nya möjligheterna menar han dock på att speljournalistiken har mycket kvar att lära. Ibland kan han känna att speljournalistik har blivit lite väl mycket snack om stora rubriker än bra innehåll.

- Speljournalistiken befinner sig, enligt mig, i tonårsstadiet i dagsläget. De senaste åren har den utvecklats enormt mycket, mycket tack vare nätets möjligheter. Det existerar en imponerande vilja bland dagens verksamma skribenter att utveckla den ytterligare, men ibland tycker jag att det blir lite väl bajsnödigt, pretentiöst. Ambitioner är aldrig fel att ha men vissa tar det lite väl långt och ger sig själva rätten att bedöma andras prestationer, men belyser enbart negativa aspekter. Det har blivit en intern sensationsjournalistik av det hela. Pajkastning om man vill ta till hårdare ord - gärna riktad åt aktörer som sticker ut ur mängden. Jag tror att det gäller att fortsätta hitta nya uttryckssätt och medier att framföra sina åsikter genom. Bloggsfären är till exempel ett underskattat medie som i framtiden säkerligen kommer att utgöra en betydande faktor i mediasverige, såsom det är i USA. Dock tror jag inte på att stirra sig blind på andra journalistiska inriktningar, såsom musik- eller filmjournalistiken, det är ju bara ett bevis för att vi i sådant fall inte tror oss vara kapabla att göra det vi gör.

Speljournalisters oberoende är en het diskussionspotatis som har varit i stort fokus den senaste tiden. Bungie och Microsoft var i samband med releasen av Halo 3 inne i en mindre skandal där vissa utvalda skribenter fick värdefull och dyr kringutrustning till sina spel, något som definitivt inte hade behövts för att klara av att recensera spelet på ett rättvist sätt. Knutsson håller med om att speljournalister i alltför hög utsträckning är beroende av företagen inom branschen.

- Det är, utan tvekan, ett problem att det är spelföretag, vars produkter vi dagligen rapporterar om, som bjuder oss på pressvisningar och resor. Oavsett vad man själv hävdar blir man påverkad, undermedvetet, av att behandlas som en gud för att sedan skriva ned sina intryck i en artikel eller ett reportage. Samtidigt är inte speljournalistiken ensam om att ha en nära relation med företagen den granskar, all konsumentupplysande journalistik bygger på samma grunder. Så det är absolut inte unikt för spelbranschen. Stora aktörer inom speljournalistiken, som är respekterade och har en stor läsarkrets, tror jag inte påverkas så mycket av trycket från utgivare men mindre aktörer med små ekonomiska tillgångar är beroende av recensionsexemplar och ligger alltid i farozonen. Jag kommer ihåg att jag skrev en kritisk recension av konsolversionen av The Sims 2 för en spelsajt för några år sedan. Först ansåg chefredaktören att den var bra, men efter att Electronic Arts hört av sig och mer eller mindre hotat med att sluta ge spelsajten recensionsexemplar "om inte recensionerna blev mer välskrivna", ändrade sig chefredaktören och kritiserade mig som recensent. Som spelskribent var det nog det mest svekfulla agerandet jag någonsin upplevt. Samtidigt kan jag förstå chefredaktörens tveksamma agerande. Det är inte särskilt lönande att driva svenska spelsajter, det är mest tidsslukande, och står man inför valet att antingen rasera vad man byggt upp eller böja knä för en överlägsen fiende väljer nog de flesta det sistnämnda. Tyvärr.

Knutsson börjar prata om skillnaden mellan vanliga tidskrifter och webbpublikationer. Det finns onekligen en schism mellan de båda formerna, trots de i grund och botten rapporterar om samma medium. Sajten Level7 hade för ett tag sedan en omröstning där de vill kröna Sveriges bästa speltidning. Däremot kunde man inte rösta fram Sveriges bästa spelhemsida, än mindre Sveriges bästa webbpublikation.

- Jag intervjuade Erik Hansson, som är chefredaktör på Level7, efter att Årets spelskribent 2007-utmärkelsen utannonserats och om jag minns rätt så ville juryn under omröstningens första år testa vingarna, se vilken respons de skulle få. Så förhoppningsvis införs nya utmärkelser, eller så breddas den nuvarande, så att alla spelpublikationer kan nomineras. Vi har ju utmärkta tv-program, radioshower, bloggar och traditionella spelsajter som är minst lika bra och viktiga som speltidningarna. Jag är förespråkare för webben av den enkla anledningen att den möjliggör snabbare rapportering och bjuder på ett bredare innehåll, utan att kvalitén behöver vara sämre. Dock verkar det vara mer status att få sina alster tryckta på papper, varför vet jag inte, men det beror nog på tradition. Kommer själv ihåg att mitt stora mål när jag precis börjat skriva om spel var att bli tryckt i printmedia. Många verkar glömma att det inte är var man skriver som räknas, utan vad du skriver och att du skriver för läsarna, oavsett om det är för att upplysa eller konsumentvägleda. Annonsintäkterna är dock större inom printmedia och möjliggör ekonomisk ersättning till skribenterna, även om den inte är något att skryta om. På grund av ovanstående skäl skriver de mest omtalade "speljournalisterna" för speltidningarna istället för att husera på webben. Men det kommer att bli ändring på det om några år då annonsörerna och spelföretagen inser webbens potential och folket inser att det inte är namnet på skribenten som avgör hur bra en text är.

Att majoriteten av dagens speljournalister inte har någon journalistisk utbildning är ingen hemlighet och något som har diskuterats flitigt sedan uppkomsten av fler publikationer har dykt upp. Har vi verkligen så många kompetenta skribenter i Sverige? En del röster är för att speljournalister bör ha gått någon slags utbildning, något som Knutsson inte är helt förtjust i. Själv vill han lägga fokus på förhållningssättet.

- Jag tycker inte att det är så viktigt. Väldigt få av dem som är aktiva inom speljournalistiken har en journalistik utbildning, inte jag heller, även om mitt mål är att vara utbildad journalist inom de närmsta åren. Istället gäller det att ha sunt förnuft och en ärlig inställning, att alltid skriva vad man tycker oavsett vad följderna och reaktionerna kan tänkas bli. Och, när det är passande, att vara objektiv i sin rapportering.

AV: Johan Karlsson Sjögren

När webbpublikationen Level7 nominerande landets 25 bästa spelskribenter såg många internetanhängare utnämnandet av Alexander Cederholm som en seger. Han var en av de få webbexklusiva skribenter som lyckades slå sig in på listan som dominerandes av pappersjournalisterna och är lite av en veteran i speljournalistiska sammanhang. Sedan början av 2000-talet har han varit en förgrundsfigur för Nintendo-on.NET och GAMEcore.se och har stått som chefredaktör i sju år för båda publikationerna tillsammans. Cederholms journalistiska bana och vilja att skriva om spel började dock tidigare än så.

- För mig började det mest som en kul grej när jag gick i gymnasiet (1997-2000). Detta var en period då ett tidigare hatat skolämne (svenska) plötsligt började bli spännande för mig. I samma veva hade Internet påbörjat sitt intåg och man hängde på mycket tidiga versioner av IGN, Gamespot och Games Domain. Jag huserade även på Club Nintendo-communityt och det var här jag för första gången blev förfrågad om jag ville skriva för en spelsajt efter ägaren sett mina alster lite överallt på communityt. Sajten hette Fatal Zone och skrev om Nintendo 64-spel. Karriären blev dock inte långvarig och efter ynka 5-7 texter slog sajten igen p.g.a. ägaren inte hade tid längre då studier började ta upp hans tid, gymnasiestudier skall tilläggas. Vi var alla unga då. Efter Fatal Zone lade jag spelskrivandet på hyllan i sådär två år och nöjde mig med att skriva på forum och göra min röst hörd där.

Egentligen kanske Cederholms karriär inom speljournalistiken borde ha slutat där, precis som alla andra drömmar man har. Men ibland är ödets vägar outgrundliga.

- 2001 var året då jag anslöt mig till Nintendo on Net. Det skedde av en slump. Efter jag sagt upp mig på mitt jobb och var sysslolös föreslog min lillebror till mig att jag skulle söka till denna nystartade Nintendo-sajt som sökte skribenter på Lunarstorms forum. Jag gjorde ett försök i juli och blev omedelbart en del av redaktionen och drev sen sajten nästan egenhändigt under sommaren följt av att jag blev ombedd att axla rollen som chefredaktör redan i september p.g.a. mitt outtröttliga engagemang som vissa skulle kalla vansinne. Jag brukar säga att min speljournalistiska karriär började den 15 juli 2001. Det var dagen då jag fick min recension av Conker's Bad Fur Day publicerad på NoN och sen den dagen har jag aldrig slutat skriva om spel. Det enda som skett är att Nintendo on Net blev GAMEcore.se och att jag blivit sju år äldre.

Sju år är en lång tid i spelsammanhang. Sedan han började skriva för NoN har han fått uppleva tre konsolepoker, men det är inte det enda som har ändrats.

- Det är de stora sakerna som skett sen jag började skriva är att speljournalistiken mognade någon gång under 2000-talet, mycket tack vare onlinepublikationerna eftersom de s.k. utbildat duktiga skribenter och tack vare Internet var det plötsligt enklare att göra sin röst hörd och därmed frodades det många fler röster, många människor som vi idag ser i tryckt media. Personligen ger jag inte så mycket för den period då "ny speljournalistik" var ett modeord. Det var den där perioden omkring 2004-2006 som recensioner skulle vara pretentiösa, kulturrefererande, flummiga eller bara fullständigt obegripliga. Det var en intressant och kul period med experimenterade men det gjorde inte så mycket mer än att det tränade skribenter att bli duktigare att skriva kreativt och det var även då många spelskribenter på allvar började diskutera ämnet speljournalistik och började ta saker på större allvar. Man började inse sitt ansvar kan man säga. Idag anser jag att vi är en betydligt mer självmedveten och i många fall granskande och kritisk speljournalistkår. Vi har fortfarande fler steg att ta men jag ser det ur ett optimistiskt perspektiv. Speljournalister är med hög procenthalt egenutbildade, drivna till utveckling och mognad genom sin passion. Det är inget man skall fnysa åt men det betyder även att vi behöver tid att mogna ytterligare.

Under sin tid som chefredaktör har han själv börjat inse att det finns avdelningar som har spelat ut sin roll för webbpublikationer. Recensioner är ett sådant område.

- Jag skulle nog säga att recensioner tar upp för mycket plats. Det är enligt mig ett nödvändigt ont. Det är något publikationer måste ha för att driva in trafik eller läsare men jag tycker samtidigt att recensioner är det tråkigaste att skriva och det gör inte saken bättre att flera publikationer skriver samtidigt och därmed blir man nästan ekon av varandra. Att skriva en bra recension som sticker ut utan att ta till "ny speljournalistik"-greppen är väldigt svårt. Många kritiserar speljournalistiken för att inte vara tillräckligt granskande men där tycker jag inte det är så illa. Den är definitivt på uppsving. Vi analyserar nyheter och händelser med nya spännande perspektiv som inte ens yppades för tre-fyra år sen. Så länge speljournalistiken vill bli tagen på allvar och visar ambitioner att leva upp till det är jag redo att låta den ges tid att växa upp och självfallet skall jag samtidigt göra mitt bästa för att leva upp till att önskade kvalitetsnivåer uppnås.

Vad behövs då egentligen för att få speljournalistiken att utvecklas ännu mer? Cederholm menar på att det har hänt mycket de senaste åren. Ändå finns det mycket kvar att arbeta med.

- Läsa, läsa, läsa, lyssna och studera. För att nå nästa nivå måste man ta mediet på allvar och gärna hela industrin. Att få förståelse för branschen är en viktig del av speljournalistiken. Vi måste förstå den för att kunna skriva korrekt om den. Jag håller själv på att få en djupare förståelse i marknadsaspekten av branschen och det skulle verkligen inte skada att få insikt i spelutveckling och speldesign heller. Det kom bara naturligt efter man de senaste åren lyssnat på otaliga podcast-program och läst EDGE. Jag är som sagt sju år äldre idag, det är bara naturligt att jag vill utvecklas och mogna, precis som industrin. Det duger inte att en speljournalist är bra på att spela och kan recensera spel. Jag vill se fördjupning och analys. Vi måste varje gång vi ställs inför en nyhet eller händelse ställa oss frågan "varför" och inte bara "vad" som min kära redaktör Samuel Stenberg sagt i många år.

- Framförallt vill jag se nya kreativa synvinklar. Det känns som om man läst mycket hundra gånger tidigare så jag önskar verkligen att speljournalister går långa vägar för att låta fräscha. Samtidigt får man dock inte glömma de nya spelarna. Jag närmar mig 30-årsåldern och har spelat långt över 20 år. Jag har sett och hört det mesta. Jag kan dock inte glömma hur mycket jag som ung uppskattade informerande och allmänbildande artiklar om olika saker i spelvärlden. Idag ser vi knappt sådant, förmodligen för att speljournalisterna själva är trötta på det, vilket kan tolkas som själviskt. Det känns bara lite trist att vi skall förlita oss på att dagens ungdom får sin spelhistoriska utbildning ifrån Wikipedia. Det där är ju vår uppgift egentligen, i alla fall till den dag då det skrivs om det i nationalencyklopedier.

Den farliga linan
Han är medveten om att speljournalistiken har stått mycket i skottgluggen för den senaste tidens debatt om oberoende. Problemet för honom stavas entusiastpress.

- Det där är ju en farlig lina att vandra längs. Man får inte glömma att speljournalister är s.k. entusiastpress och som entusiaster är vi extra mottagliga för påverkan. Det är svårt att styra sina känslor om man ställs inför sina idoler. Vilket gamer-hjärta som helst hade säkert gjort några volter extra om de fått chansen att träffa Shigeru Miyamoto. Här är det viktigt att vi kopplar bort känslorna. Det är en nivå. Den andra är när bjudresor, kampen om exklusiva recensioner och swag kommer in i bilden. Swag är ju tufft men samtidigt borde vi bli förolämpade för i det ögonblicket behandlas vi som fanboys, personer som är lätta att styra eftersom man trycker på rätt knappar som gör att gamer-hjärtat klappar lite extra starkt. Personligen har jag sett så pass mycket swag under min karriär att jag inte bryr mig längre. I detta nu ligger det en bag med olika saker i min hall, allt i Wii Fits namn. Coolt men bara i fem minuter.

- Jag kan dock förstå faran om swag-påsen plötsligt blir värd många tusen kronor. Tack och lov har jag inte tvingats ställas inför en sådan situation. Om vi ponerar att min journalistiska integritet segrar i det ögonblicket hade jag nog tävlat ut den till läsarna. Kotaku gjorde det med sin Halo 3-swag bag och det ansåg jag vara ett positivt initiativ av dem. Jag är övertygad att man kan hålla sig distanserad och varje gång jag hör hur spelpublikationer gör något som påverkar dem negativt i kommersiellt intresse men positivt i integritetsyfte vill jag bara resa mig upp och applådera. EGM blev ju nyligen bannlysta från Ubisoft-spel och istället för att släta över det hela gick ex-chefredaktör Dan Hsu till motangrepp genom att tvinga ut deras agerande ur garderoben. Samma magasin och GFW Magazine har det även som sin policy att inte ha recensionsspel på sitt omslag och de gör inte exklusiva recensioner. Sådant gör att min speljournalistiska sida lyser upp som en sol. Om en publikation ger vika eller handlar i kommersiella syften framför sina läsare så har de svikit deras förtroende och mist sin trovärdighet och det är det värsta som kan ske en publikation som lever på sitt förtroende till läsarna.

Mardrömshistorierna har handlat om att utgivare har styrt publikationerna till att sätta de betyg som de är nöjda med. Något som Cederholm personligen inte har någon som helst erfarenhet av.

- Eftersom GAMEcore.se inte rör sig i toppskiktet av spelpublikationer har vi troligen inte samma press på oss som de större. Jag har aldrig råkat ut för att en PR-person har hört av sig med sura miner över ett betyg. Jag tycker den svenska PR-sidan verkar sköta sitt arbete bra utan att pressa oss. Eftersom GAMEcore.se föredrar att ta sin tid med spelen före vi skriver recensionen kunde vi löpt risken att bli ihjältjatade om när vår recension kommer men det sker aldrig. Det enda jag blivit påmind om från utgivare är om vi "glömt" skriva en nyhet de sänt ut i en pressrelease. Ibland har vi inte helt enkelt hunnit och i andra fall fastnar nyheten i vårt "reklamfilter" som separerar riktiga nyheter från rent självglorifierande.

- Som entusiast är det ju lätt att bli hypad men jag tycker det borde vara tillåtet så länge man har huvudet på skaft när det väl är recensionsdags. Jag förmodar att din fråga vill veta om hype kan påverka betyget på ett spel. Bara för alla ger ett spel högsta möjliga betyg behöver man ju inte följa trenden eller överträffa den ena publikationen efter den andra i superlativ. Jag är mycket nyfiken på vår GTA IV-recension och hur den kommer att tackla detta för få spel är ju mer hypade just nu. Rent generellt anser jag dock inte att hype är speljournalistikens största problem.

Webben versus papper
I och med Cederholms långa erfarenhet av webbpublikation är det oundvikligt att vi börjar prata om webbens för- och nackdelar gentemot papperstidningarna. Level7-utnämnadet såg han som någonting positivt, men menar samtidigt på att det inte är konstigt att det inte finns fler spelsajter som nomineras.

- Det kan möjligen bero på att vi är för få idag. Svenska spelsajter i större skala blir trots allt färre och färre med åren. Kong slukades upp av Gameplayer.se och GON blev Båko och strävar därmed efter nya mål. I omröstningen kunde man se att rätt få spelskribenter var ifrån onlinepublikationer så det var kanske en indikation på varför de inte lät denna typ av publikationer delta. Personligen skulle jag nästan instämma då väldigt få sajter idag visar prov på de ambitioner och strävan efter genomtänkta artiklar som tidningar idag gör. Online känns det mest som recensionerna är i fokus och de är som jag sagt rätt ointressanta och visar i de flesta fall inte alls hur pass vass en skribent är. Detta är hela skälet till varför vi på GAMEcore.se kämpar hårt med att pressa ut mer alternativt material.

Att det ses som finare att skriva för en tidning än en hemsida är inget nytt, men varför är det så egentligen? Cederholm tror själv att de har att göra med att papperstidningarna är något beständigt, något man faktiskt kan ta på.

- Det känns lite mer exklusivt och smått odödligt att få sina ord på pränt. På nätet trycks ens arbete snabbt åt sidan och i viss mån kan det kännas otacksamt. Har man en tillräckligt stor sajt kan man däremot få tillräckligt med feedback på en dag så man likväl blir nöjd. I övrigt gör man det så fint man vill själv. Man får se till att ens publikation står för något och som i sin tur lockar läsare. Jag menar, det ni försöker göra med Boompang är ju intressant. Jag läser hellre genomtänkt material än ytterligare en recension. Jag är stolt över det som vi vill att GAMEcore.se skall stå för. Det är "fint" nog för mig. I min värld går "fint" och vad jag kan vara stolt över hand i hand.

Revolutionen
GAMEcore gjorde nyligen en omstart, något de själva valde att kalla för revolution.

- Vi kände att GAMEcore.se började kännas som en dussinsajt som nöjde sig med att skriva recensioner. Efter revolutionen har vi klämt ur oss mer spännande material på väldigt länge. Det viktiga med revolutionen att antända gnistan att vilja leverera det lilla extra och jag tycker att vi funnit den. Enda tänkbara nackdelen är att vi inte vet om våra läsare är 100 procent redo för omställningen. Vi har växt upp men är vår läsarkrets redo att ta samma steg och läsa om det vi finner intressant? På så vis är revolutionen självisk men eftersom vi alla är volontärer på sajten och arbetar utan kontant ersättning så måste arbetet vara kul och det var revolutionens syfte, att göra arbetet utmanande, kul och mer strukturerat.

Det låter onekligen som en intressant satsning, men att gå ut med att kalla något för revolution är givetvis inte helt oproblematiskt. Därför ber jag honom att mer förklara vad denna nytändning egentligen innebär rent konkret för sidans läsare.

- Vi har lagt ett betydligt större fokus på s.k. unikt material, artiklar i olika former. Alla sajter levererar samma recension men för att sticka ut behövs det unikt material och det är en av de viktigaste stöttepelarna med revolutionen. Den banar även vägen för framtida tänk, tränar oss att bli mer organiserade och vi experimenterar hur vi kan syna gamla saker på nya sätt. Nyhetsdelen är en viktig del men tyvärr kan vi inte göra några allvarliga ändringar där förrän i version 2.0. Nyhetsrevolutionen är tyvärr alldeles för beroende av tekniska uppgraderingar för att några tydliga ändringar skall synas nu. Inför revolutionen bad vi även hela redaktionen rannsaka sig själva och verkligen tänka till om de kunde leva upp till våra nya målsättningar. Det har lett till att många lämnat oss men vi ser långsiktigt och hoppas nya talanger ser på våra nya ambitioner och vill ansluta sig till oss. Jag har sett stora avhopp förut, detta är inget nytt. Skillnaden är att detta föddes ur en begäran snarare än en persons egen insikt. Vi har även ritat om vår betygnyckel och våra kriterier för att testa och bedöma spel.

Responsen har varit övervägande positiv för den nya inriktningen för GAMEcore, men ändå finns det saker som är oklara med revolutionen. Betygsnyckeln är en av dem som kanske har varit mest på tapeten och jag ger Cederholm möjligheten att förklara hur tankarna har gått kring detta.

- Den grundläggande tanken var att vi var trötta på att alldeles för lite delar av betygsskalan användes. Vi ansåg även att det fanns för många "dåligt"-steg på den. Eftersom vi inte kunde byta ut skalan helt och konvertera alla betyg valde vi att arbeta om vår betygsnyckel som gjordes 2003 och som är väldigt flytande och oexakt. Vår nya ämnar vara så konkret som möjligt samtidigt som det finns utrymme för lite fri tolkning. Det måste det finnas. Jag har själv stött på det med Wii Fit som jag recenserar nu. Inget i kriterierna riktar sig till spelet eftersom det är lite speciellt men med lite fri tolkning löser det sig.

- På sajtens informationsdel kan man läsa de grundläggande bitarna kring vår betygsnyckel men på vår arbetssida har vi fler saker att ta i beaktning. Nu är allt ner till 4:a på skalan fullständigt spelbart och kul i olika grad medan det går i nedförsbacke efter betyget 3. Många skulle säga att 5 är medelmåtta men vi ansåg att det resulterade i för många dåliga steg som ingen ändå skulle bry sig om så vi valde att göra 5 till "bra". Det ligger väldigt många timmars skrivande och Skype-snackande bakom dessa beslut.

En av ståndpunkterna som kommer fram med den nya betygsnyckeln är valet av uteslutandet av priset. Enligt Cederholm är priset egentligen inte relevant för spelupplevelsen och bör därmed inte vara en av bedömningsfaktorerna.

- Vi resonerar som så att våra läsare är intelligenta och rådiga. Vi måste inte säga vad ett spel kostar för de kan de kolla upp med några enkla musklick. Våra läsare är trots allt vana Internet-användare. Priser kan även variera. Vi vill inte heller berätta för någon om något är billigt eller för dyrt. Dyrt och billigt är en väldigt subjektiv fråga som vi låter våra läsare avgöra själv eftersom vi inte har någon insyn i deras privata ekonomi. För en student kan ett spel vara dyrt medan det är fullständigt överkomligt för en person med fast inkomst. Jag har en vän som har en bra inkomst och han kommer inte sky några medel för att lägga labbarna på Rock Band trots det hiskliga priset. Sist men inte minst får man inte glömma att mycket av det vi recenserar får vi gratis. Vilken rätt har vi då att säga till våra läsare vad som är dyrt? Vi betalade ju inte för produkten så vi kan inte sätta oss in i deras situation. Därför utgår vi från spelets kvalitet och inget annat. Hur bra är spelet? Det är vår uppgift att förklara för läsarna, sen får de avgöra om de är redo att betala för innehållet eller inte.

Innovation är en annan sak som premieras i och med GAMEcores nya betygsnyckel. De menar att utvecklingen av branschen ska främjas, men där råder det onekligen vissa komplikationer. Bör man verkligen laga ett spel som inte är trasigt?

- Det finns en gräns för hur länge man ignorera att "laga något som inte är trasigt". Det viktiga här är om spelet känns gammalt och dassigt. Det du beskriver låter ju som ett väldigt polerat spel som inte är i direkt behov av innovation för att vara bra. Vi förespråkar så klart nya spännande grepp i speldesign men så länge spelet inte börjar bli allvarligt påverkat av tidens tand har vi nog inga problem med att döma det korrekt. Som jag tidigare påpekade har vi fler regler bakom kulisserna och man måste tolka saker friare ibland. På samma vis tillåter vi ju inte att ett innovativt spel som är spelmekaniskt förstört erhåller ett högt betyg. Då väntar vi hellre på att någon annan gör om idén men bättre. Det har vi ju sett göras förr.

Efter en del kritik har GAMEcore även valt att de bör vara specialinsatta som recenserar vissa spel. RPG-fantaster bör bedöma ett RPG-spel medan slagsmålsgalningar bör ta itu med fightingliren. Detta kan leda till en viss inskränkthet som inte vidgar perspektiven och Cederholm medger att han gärna hade velat ha lite mer "oinsatta" på att skriva en recension av välkända spel. Dilemmat ligger som sagt i läsarnas kritik.

- Jag önskade att fler läsare var som du. Jag tycker på det stora hela ungefär som dig på den här punkten men det går inte att blunda för vilken kritik vi får när vi sätter en oinsatt på t. ex. en 2D-fighter eller ett Madden-spel. Dock är inte problemet så allvarligt och vår process att välja ut recensenter är inte så smal som du tror. Vi har låtit alla skribenter internt rangordna en lång lista med spelgenrer där de pekar ut om de är kvalificerade/tycker om, likgiltiga eller okvalificerade/ogillar specifika genrer. Detta använder vi som underlag i vår urvalsprocess.

- Eftersom de flesta tycker om t.ex. äventyr och action så händer det aldrig att bara en recensent alltid får de maffiga eftertraktade spelen, i alla fall inte baserat på enbart de kriterierna. Det vi försöker undvika är att ge en person med ett starkt ointresse i en genre ett spel inom denna. Inför vår GTA IV-bedömning är redaktionens absolut största GTA-fan bannlyst från recensionen. Detta p.g.a. att han inte har online-möjligheter. Med andra ord kommer inte vårt mest galna fan betygsätta GTA IV. Återigen, det blir spännande att se hur den recensionen kommer se ut i slutändan.

Ett av de mest kontroversiella dragen i betygsnyckeln handlar om objektivitet. Enligt GAMEcore finns det vissa speldesignmässiga aspekter som förblir objektiva, fragment som inte kan bedömas ur ett subjektivt perspektiv. Jag ber Cederholm förklara vad det kan vara.

- Spelkontroll är ju enligt vår mening objektivt. Bra kontroll är bra kontroll. Bra ljud är bra ljud och bra grafik ur tekniskt aspekt får väl också anses objektivt. Vi anser helt enkelt att ett spel har en basläggande värde hur hög kvalitet det har i sina produktionsvärden. Sen kommer den subjektiva aspekten in i bilden där musiken, designen och nivåupplägg bedöms, aspekter som olika personer kan tycka väldigt olika om. Det är dock svårt att komma ifrån att spel har grundläggande värden för visst sjutton är det skillnad på Gears of War och Big Rigs? Det är vi överens om, inte sant?

- För oss är det viktigt att en subjektiv åsikt inte svingar ett spels betyg för mycket åt ett håll, det vi kallar x-faktorn eller en känslostorm. Bara för ett spel inte passar en skribent eller för att de har trist/är bittra för de måste recensera det får det inte speglas i betyget. Vi vill helt enkelt inte se ett 2-3-betyg bara för att en recensent inte tyckte om spelet av personliga skäl. Det fungerar ju trots allt fortfarande spelmässigt och är inte s.k. "broken". Vi har efter revolutionen blivit extremt måna om att recensentens text speglar siffran korrekt. En recension får inte låta som en 8:a och sen får en 6:a i betyg. Då har inte skribenten gjort en tillräckligt bra analys av det dom skrivit och det bevisar bara hur slarvigt vi ibland hanterar sifferbetyget.

Efter en lång intervjustund börjar Cederholm bli trött. Han har svarat utförligt på alla frågor och varit tålmodig, Dock har han en fråga till att besvara angående betygsnyckeln. Enligt GAMEcore så bör varje recensent ha spelat klart sitt spel innan man bedömer det. Undantaget ligger i om spelet är direkt undermåligt.

- Återigen kommer jag använda fri tolkningsargumentet. Jag tycker inte vi resonerar oresonligt på denna punkt. Vi är väldigt måna om att vår recension blir korrekt och rättvis. Vi är som sagt sällan först ut med en recension men vi kan däremot se till att vara tillförlitliga. I vår informationstext skriver vi att vi spenderar ca. 8 till 10 timmars med ett spel. Det låter inte särskilt extremt enligt mig. Jag kan även tänka mig 5 timmar i somliga spel. Man skall spela spelet tillräckligt länge så man är redo att ge det en bedömning men att bara ge ett spel 1-2 timmars speltid när man recenserar det anser jag är ett förräderi emot läsaren. Enda gången jag kan tänka mig att så kort tid är acceptabelt är om spelet är ospelbart (läs Big Rigs), extremt kort eller upprepande (läs Pac-Man). Är spelet mycket beroende av sitt narrativ tycker jag att man skall försöka att härda ut till slutet, såvida det inte är ospelbart. Det enda vår informationstext vill förklara är att vi inte slarvar. Vi är mycket måna om att ge en korrekt bild av spelet så vi tar den tid vi behöver.

Han är trött, men en sista hälsning vill han dock ge våra läsare. Uppenbarligen kan orden ta slut, trots sju års erfarenhet vid rodret.

- Jag tror orden har tagit slut. Och till er som orkat läsa ner till botten - grattis! Ni är ena riktiga kämpar.

FOTNOT: Om du tycker att GAMEcores nya journalistiska inriktning låter intressant, besök dem på adressen http://www.gamecore.se/article/blog/just_nu_vi_soker_skribenter/13351.1.html

AV: Johan Karlsson Sjögren

Han har skrivit spelmusik för över 70 olika titlar sedan 1991, många av hans mest välkända kompositioner ses som klassiker av pålästa entusiaster och i sommar ska en symfoniorkester framföra hans mest omtyckta verk i Cologne. Chris Hülsbeck är en av världens mest kända spelkompositörer och tillhör den yppersta eliten tillsammans med musiker som Nobuo Uematsu. Sedan 16årsålder har han varit spelmusiker, men hans musikaliska bana började faktiskt tidigare än så.

- Jag började i mina tidiga tonår med att spela klassisk piano, men jag blev snabbt uttråkad. Jag var mycket mer intresserad av elektronisk musik, syntar och sådant. Jag började till och med bryta upp olika instrument och pilla med deras kretskort för att få ut galna ljud. Jag gick till och med så långt att jag gjorde sönder en rad med maskiner. Det var fascinerande att leta och experimentera med olika typer av melodier, ljud och harmonier och mina vänner uppmuntrade mig i mitt skapande. Senare började jag att programmera musik för Commodore 64 och resten är, som ni journalister säger, historia.

Historia blev det onekligen. Hülsbeck vann en musiktävling med sin låt Shades för det tyska magasinet 64'er och fick genast jobberbjudanden från en rad olika företag. Han hävdar själv att han hade turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och väljer i stället att prata om vad det är som inspirerar honom i hans arbete.

- Mitt spektrum är brett när jag lyssnar på musik. Elektronika, filmmusik, pop, rock, klassisk... Jag är en allätare och jag kan uppskatta en simpel basslinga lika mycket som en orkester i fullskala. När jag hör något jag gillar försöker jag ta reda på hur upphovsmakaren har gjort för att skapa stycket. Det var därför jag plockade isär en rad instrument i min ungdom för att ta reda på vilka ljud jag kunde åstadkomma. Jag inspireras fortfarande mest av musik, men jag upptäcker att ju äldre jag blir så har jag även blivit besjälad av andra saker som landskap och känslotillstånd.

Ur skuggan kommer ljuset
Att spelkompositörer inte får lika mycket uppmärksamhet som designers är ingen nyhet, men Hülsbeck är ett av undantagen. Hans stjärnstatus tillskriver han till stor del sin pionjäranda.

- Jag kom in tidigt i industrin och gjorde en hel del banbrytande saker där jag programmerade olika typer av ljud där jag utnyttjade ljudchipen till max. På grund av det fick jag en solid och trogen skara med fans. Jag är tacksam för den möjligheten jag fick och att jag framförallt inte gjorde mig av med den. Jag tror att spelkompositörer kommer att få mer uppmärksamhet i framtiden och det är främst tack vare att det finns människor som organiserar stora konserter med fokus på spelmusik. I dag ser vi också att filmkompositörer skriver musik för spel och tvärtom, något som jag tror är bevis på den här yrkesgruppens professionalism.

Med en meritlista som sträcker sig över 70 titlar är frågan på vilka verk som han är mest stolt över oundviklig. Överraskande nog låter svaret inte vänta på sig särskilt länge. Hülsbeck är säker på sin sak.

- Mina bästa kompositioner är de jag gjort för Turrican-serien. Det var mycket roligt att göra musik för de spelen och jag fick i stort sett helt fria händer att göra låtarna hur jag ville. Däremot har jag svårare att komma på vad jag är mest missnöjd med. De projekt jag inte har gillat har mest berott på att jag har haft för lite tid på mig och att jag har tvingats skriva musik inom en särskild genre som jag inte gillar. Jag jobbade med ett spel som hette Rock 'n Roll som skulle ha 50- och 60-talsmusik och det var inget jag var särskilt förtjust i. Trots detta fick låtarna bra kritik i media, men jag var själv ganska otillfredsställd med resultatet.

Med tanke på Turrican-seriens rymdtema så kommer svaret på frågan om vilket spel han gärna hade komponerat musik för inte som något oväntat.

- Metroid Prime var ett spel som gjorde djupa intryck på mig. Jag hade gärna gjort musik för det spelet och jag tror att jag hade kunnat göra riktigt häftiga grejor med det om jag hade fått en förfrågan. Jag gillar även musiken i de andra delarna i serien, men musiken i Metroid Prime är enligt mig bäst.

Omdaningar
Att spelbranschen har ändrats rejält de senaste åren är ingen underdrift. Detta har inte undgått Hülsbeck som även sett stora förändringar för hans jobb som spelkompositör.

- När jag började i branschen var spelmusik någonting nytt och coolt som skilde sig från all annan typ av musik. I dag låter så gott som all spelmusik som Hollywood och även om det per automatik inte behöver betyda att det är dåligt så tycker jag att kompositionerna har förlorat en stor del av sin egna identitet.

2003 började Hülsbecks kreativitet inom spelbranschen att avstanna efter flera års aktivtet. Det senaste spelet han gjorde musik för var Star Wars: Rebel Strike för GameCube, men sedan dess har han mest gjort egen musik. Anledningen till detta beror till stor del på spelbranschens efterfrågan att få en mer filmisk ljudbild.

- Jag blev faktiskt först tillfrågad att göra musik för Lair, men utgivaren ångrade sig och anställde en Hollywoodkompositör i stället. Jag var förstås besviken över beslutet, men jag lärde mig faktiskt en hel del av det arbetet jag gjorde tillsammans med utvecklarna som jag kan använda mig av i dag.

Hülsbeck väljer i stället att se framåt och där ser det ljust ut. Den 23 augusti kommer en symfoniorkester att framföra några av hans mest kända verk i Cologne. Ett tydligt bevis på den betydelse han har haft för branschen.

- Jag är så exalterad över det här så det finns inte ord att beskriva. Jag är säker på att det kommer bli ett av mitt livs viktigaste ögonblick. Hela min familj och alla mina vänner kommer att vara där för att lyssna och jag knappt vänta på att få höra den första låten.

Innan vi avslutar intervjun ger han oss en liten vink om vad vi kanske har att vänta oss i framtiden. På frågan om vilket spel han i dag gärna skulle vilja skriva musik för svarar han på ett sätt som borde göra alla hans fans förväntansfulla. Hemlighetsfull är bara förnamnet.

- Ett nytt Turrican-spel hade varit kul att skriva musik för...

AV: Johan Karlsson Sjögren

Enjoy!

//Mumintrollet

Lyssna och läs här!

Du är antingen eller. Extrovert eller introvert. Om du är det förstnämnda är du antagligen en person som är utåtriktad och som gärna delar med dig av dina känslor. Är du det sistnämnda är du reserverad, inåtvänd och nästan kall mot din omgivning. Psykologen Jung var det som myntade dessa begrepp och det här med att hålla sig för själv är något som den brittiska utvecklaren Introversion Software har velat ta fasta på. Det är klart, kallar man sig själva för "de sista sovrumsprogrammerarna" får man nog leva med att folk kallar en för introvert. Mer instängd, isolerad eller avskild från omvärlden kan man knappast vara om man gör spel på heltid på sin sovplats.

2002 grundade Mark Morris tillsammans med sina studiekamrater Chris Delay och Thomas Arundel utvecklingsstudion Introversion Software. Den lilla brittiska spelutvecklaren som började sina karriärer i sovrummet med titeln Uplink kan numera titulera sig konsolspelstillverkare med spelet Darwinia + som släppts på onlinetjänsten Xbox Live Arcade senare i höst. Snabba puckar på kort tid alltså för Morris och hans Introversion Software.

- Vårt första spel Uplink gjorde vi bokstavligen talat i Chris sovrum. Han brukade komma hem från militärtjänstgöring på helgerna och när jag och Thomas kom hem från våra krogrundor brukade han sitta där och koda spelet. Jag minns att det gick åt flera liter Red Bull varje natt.

Det var på det här sättet som spelutvecklingen startade en gång i tiden. Små grupper av hardcorespelare som drevs av sin passion att göra spel och som satt hela nätterna i sina garage och sovrum och programmerade spel. Men som småningom började dessa budgetproduktioner att dö ut någon gång i början på 90-talet och helt plötsligt var det bara ett par stora, multinationella företag som styrde utvecklingen av branschen. Morris menar att det var självklart för dem att kalla sig för de sista sovrumsprogrammerarna. De gjorde faktiskt spelet i ett sovrum och han tyckte att de var de sista av sitt slag. Han vill dock påminna om att tiderna förändras.

- Tiderna förändras. Vi var mycket imponerade över de budgetproduktioner vi fick se på det här årets Independent Games Festival på GDC-mässan. Det känns som att det har kommit en nytändning för oberoende spelutvecklare. Kanske är vi inte de sista, trots allt.

Uplink blev Introversions första spel och är också en av företagets största succéer. Spelet ger spelaren rollen som en hacker år 2010 och försöker i bästa möjliga mån att simulera livet av en riktig hacker.

- De tidiga åren gick förvånansvärt bra. De flesta vet inte om detta men Uplink var en stor kommersiell framgång för oss och det säljer fortfarande bra än idag, trots att det var sju år sedan vi släppte det. Vi hade ingen aning om att spelet skulle sälja så här bra. Helt plötsligt kom de in massor av pengar till våra bankkonton och allvarligt talat trodde jag att vi skulle bli miljonärer. Vi började bli styva i korken och vi insåg inte att ett spels största försäljningsperiod är de första sex månaderna. Sedan avtar försäljningen i raskt takt och halvvägs in i utvecklingen av vårt nästa spel började vi inse att våra konton höll på att bli länsade. Vid det här laget ångrade vi att vi hyrde in en massa snygga bilar och motorbåtar till E3-mässan som vi var med på.

Introversion Software höll på att gå i konkurs och det med ett spel, Darwinia, som var halvvägs genom produktionsfasen. Morris och hans kompisar ville inte att deras arbete skulle vara förgäves och allt mer desperata metoder användes för att hålla skutan ovanför ytan.

- Det var en hemsk tid för oss. En av våra regissörer var tvungen att flytta hem till sina föräldrar eftersom han inte hade råd att betala av hyran. Vi andra försökte att sälja allt vi ägde på Ebay för att få ekonomin att gå ihop. Det var en tuff period för oss och det som gjorde saken ännu värre var att vi inte visste åt vilket håll vi skulle gå med Darwinia. Projektet hade nu blivit riktigt komplext och avancerat. Den inhyrda programmeraren fick hoppa av halvvägs genom utvecklingen då vi inte hade råd med att betala honom och Chris fick göra allt arbete själv med kodningen samtidigt som vi kom allt längre ifrån ett färdigt spel. Trots detta hade jag en inre övertygelse om att vi hade ett bra spel på gång och detta bekräftades när vi fick de där priserna på IGF-galan. Då bevisade vi att all svett, tårar och hårda nätters arbete var värt det i slutändan. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att det var en av de bästa nätterna i våra liv.

Att beskriva Darwinia är egentligen ett hopplöst projekt, men kan som bäst beskrivas som ett spel som påminner om actionklassikern Cannon Fodder blandat med retrodoftande arkadspelsgrafik. Trots detta består spelet av en rad genremixningar och kategorier som strategi, pussel och action blandas i en salig röra. Darwinia blev en kritikerrosad succé, men den lavinartade försäljningen uteblev till en början.

- Till en början var försäljningen av spelet en riktig besvikelse för oss. Jag tror att vi gjorde spelet alldeles för svårt att få grepp om till en början och det var svårt att sätta sig in i det. Darwinia var extremt ovanligt och det var få som förstod vad det gick ut på. Det krävdes en stor portion tålamod från spelaren och jag tror att vi förväntade oss för mycket. Försäljningen blev dock bättre när vi fick avtal med Valve om att lägga upp spelet på deras Steam-tjänst och de pengarna lade grunden för utvecklingen av vårt nästa spel DEFCON. Vi har en bra relation med Valve och de räddade oss under en tid då det gick dåligt för oss. På sätt och vis är det fantastiskt att höra folk hylla ens spel och på ett annat sätt är det viktigare än att sälja i en miljon exemplar. Trots detta behövde vi ha smör på bordet och trots allt så älskar vi att köra runt i snygga bilar.

När vi pratar om Steam är det oundvikligt att börja snacka om digital distribution. Introversion är ett företag som verkligen har velat satsa på den fronten och i och med kommande Darwinia + ser det inte ut som att de vill ändra på sitt vinnande koncept.

- Jag tror att digital distribution har haft stor betydelse för PC-spelens utveckling i den meningen att det tidigare inte har varit lönsamt för en ensam, oberoende spelutvecklare att släppa sina spel i handeln. Detta gör det mycket enklare för små företag att komma i direktkontakt med kunden och på så vis kapa mellanhänderna. Vi behöver inte sälja lika många exemplar som tidigare och jag tror att utvecklare i större utsträckning vågar chansa med mer innovativa titlar i och med att digital distribution innebär en mindre ekonomisk risktagning. Vi har ju pratat om Steam, så vi kan den tjänsten som ett exempel. Steam ändrade våra förutsättningar helt och hållet. Helt plötsligt såg vår framtid mycket ljusare ut och jag vet om att flera mindre spelutvecklare har räddats av Steam. Vi försökte komma i kontakt med Valve i och med släppet av Darwinia, men det var inte förrän när den andra demoversionen släpptes som de hörde av sig tillbaka. Om vi ska prata om försäljning så är Steam i en helt annan liga. Vi får möjligheten att komma i kontakt med en bra mycket större målgrupp än tidigare. Vi lyckades till och med att sälja fler exemplar av Darwinia på Steam under de tre första veckorna än vi gjorde under hela lanseringsperioden i brittiska butiker!

Med Darwinia + tar Introversion steget från PC-spel och Steam till Xbox 360 och Live. Spelet kommer att bli deras första konsoltitel. Steget mellan plattformarna är inte helt okomplicerat för Morris och hans kollegor.

- En av de största utmaningarna med Darwinia + var att göra det användarvänligt. Vi vill att man bara ska kunna ta upp och spela spelet utan några krusiduller och det är inte alldeles enkelt. Man brukar säga att konsolspel är lite simplare än PC-spel och det är därför vi har jobbat hårt med kontrollen. Men ärligt talat, när jag tänker på det, tycker jag att det är en ganska krass generalisering. Bra speldesign är bra speldesign och då borde inte plattformen spela någon roll. Portal är ett bra exempel på ett spel som fungerar minst lika bra på PC som konsol eftersom speldesignen är universell. Det funkar för båda formaten. Som jag sade förut så gjorde vi många fel med originalet Darwinia. Det var för omständligt och komplicerat och vi försökte inte leda in spelaren på ett snyggt sätt. Spelet börjar med att kameran visar upp ett landskap och då är tanken att spelaren ska trycka CTRL + C för att rita en triangel. Ingen instruktion på något sätt, ändå förväntade vi oss att alla skulle förstå vårt geniala koncept. När vi släppte en prolog till spelet började folk genast att förstå sammanhanget. Det skulle vara helt galet av oss att inte ta med den möjligheten till Darwinia +.

Morris tror att man får mer respekt som utvecklare när man gör konsolspel, men med högre status kommer också större noggrannhet.

- Vi vill försöka nå ut till så många som möjligt med våra spel. Jag vet inte hur det kommer att sluta, men förhoppningsvis kommer konsolspelare att gilla Darwinia + lika mycket som konsolpubliken. Jag tror att man får kudos för att göra konsolspel. Man ses inte längre som en dagslända utan som ett arbetslag med stora kunskaper och mycket erfarenhet. Men i och med att vi nu gör ett konsolspel så är vi också mer ordningsamma än innan. För första gången har vi betaspelare som testar på ett spel. Vi brukar iaktta dem noggrant under sessionerna och se vad vi gör bra och vad vi kan göra bättre.

Under sin korta karriär har Introversion växt till att bli en av spelbranschens mest intressanta utvecklare. Med steget till konsolmarknaden har de tagit ytterligare ett steg i utvecklingen. Trots detta vill företaget behålla fötterna på jorden. Eller åtminstone ha dem kvar innanför sängkanten.

AV: Johan Karlsson Sjögren

Läs och lyssna här!

Thu 26 Jun 2008

The Haunt of The Volta

Much more exciting legends than the Chainsaw Masscare come out of Texas these days. Experimental art rock prodigies The Mars Volta are just that. They’ve nothing left to prove in New Zealand – they’ve come, played (twice), and conquered. Now they’re back to do it all over again!

On the eve of their third appearance on our shores, I talked to both Omar and Cedric at different intervals about the trials and tribulations they’ve experienced of late that are well-known by now, surrounding the making of their latest album The Bedlam In Goliath. Fortunately the weird psychotic reactions the boys have had now see them nurse what is arguably their most exciting and aptly titled album yet.

The monstrous gargoyle-esque beast that influenced The Bedlam (that is, the infamous cursed Ouija board they’ve spoken so much of in the press that saw them lose a band mate, lose tracks from the album and almost lose guitarist and auteur Omar Rodriguez Lopez’s entire studio), has seen them rise above, and in reconciliation and remembrance, they deliver explicit, telling and downright awesome answers.

Of the now infamous experience, Omar said previously “I’ve had my time with it and I just want to move on.” Looking back now, he says: “I’m not trying to glorify that or keep my interest in it… That was something that happened in my life and it happened almost a year ago now.”

When pressed on whether he thinks humans are prone to glorify or downplay the dramas in their lives – such as the one he endured, Omar is honest. “I think people have very different ways of dealing with trauma, and I think it’s not always up to them, you know? I think people have different reactions to things like that. Some people glorify them, some people play it down, some people become completely internal; I think everyone is individualistic.

“Even with that having been said I think people go through changes, you know, people can dramatise it then internalise it later, or vice versa. For me when I finished this record I didn’t want to talk about it, I didn’t want to play it, I wanted to move on to the next record and I said we cant play these songs while we’re recording the next record, I definitely don’t want to do interviews about it and I don’t want to talk about it. Cos people wont understand, they’ll just laugh at us.

“What people don’t understand, they ridicule, and they want to destroy it.” “So I was very serious at the time and I was wound up in my emotions about it, and the clichéd saying goes – time heals all wounds. And months later, like I said, I found my laughter again, and I became secure with myself and secure with my own beliefs and my own ideas. And when this happens, you really don’t care what people think.

“So I said, you know what? Let’s do this, let’s play this record; I like it now. Let’s not just talk about it, let’s make up something, let’s make up a different scenario of what the record’s about, you know. And then a month after that, I realised no, that’s stupid too, and then I re-re-became comfortable with everything that happened. And I said ‘you know what? I really don’t care who believes us, who doesn’t, what they say, blahblahblahblahblah’”, he mumbles, so quickly it’s barely audible. “So you know, I went through a series of emotions, from being dramatic about it, completely immersed in it to just finding it funny and saying you know, whatever happens let’s just put it out there, and now I’ve moved on.”

The band has a renewed energy that Omar says even the fans have noticed. “It was only one person that was replaced (in the band recently), and it was a night and day difference. It’s brought so much more energy to the band and togetherness and so much more power; it’s something we’re also hearing from the fans. You know, people that have come to see us eight, nine, ten times, they’re surprised that there can be more power, more energy, you know, they’re saying these are the best concerts. A lot of the fans also comment on how happy they are to actually see us so happy, and smiling and enjoying what we’re doing. So (the lineup change) definitely had an impact – it’s been a wonderful one.”

I mention when I spoke to Cedric earlier that he said he’s been unhappy with certain music videos that have been made for the band. Were the webisodes a revolt against all of that unhappiness? “I don’t know, maybe… Maybe it was just a revolt against the whole idea of a fucking music video, you know? I think people take music videos way too seriously, even people who have fun with them, you know what I mean?

“For the amount of money that people normally spend on a music video, I could make about three feature films.” “When we did Francis and we had to make a video, they gave us $500,000 to make the goddamn music video. And I made the video the way they wanted it to be made, the way that most labels want it to be made, with all the professionalism and all the sophistication, blahblahblahblah. And that $500,000 was just shit out the window for just nothing, for a piece of shit theatrical trailer, basically. For an album that’s gonna be run for maybe a month or two, and even if they play it, there’s all this bullshit behind the scenes and all your guidelines…

“I turn in your video and you say oh, ‘you can’t have blood in it, and there’s a guy smoking a cigarette in the first scene, and you can’t have blahblahblahblah’, but they can have women degraded at any moment, at any hour in the day, they can have women being degraded, they can have champagne poured on them, and being treated like animals, but you can’t show somebody smoking a cigarette, and you can’t show blood, and things that are normal to life. And so there’s all these politics, and there are politics about whether or not they’re going to play it, it’s not about if the band is good, it’s about how much you kiss ass to the executives there, and what have you done for them lately, and did you play their executive party they had lately that they wanted you to play, and have you said something nice about them in an interview.

“The whole thing is geared for such commercialism and such bullshit, and it has nothing to do with what the bands are doing and what the music is about, it’s just based on the levels that, ‘we want a video, we want one video’ and they’ll give you a fraction of the money that they gave us last time, they gave us $50,000. And I said fine, you know what? I’ll give you five videos. And I’ll make them for $10,000 a piece. And that’s what those webisodes were. That’s why I came up with the doctor’s scenario; because it was all about blood. So I guess in a way the rebellion is just all about these little trailers that people call music videos, and how much money and time that people invest in something that’s just really not worth it, when we could be using that money to make, you know, a short film, a feature film; things that are worthwhile.”

Speaking of worthwhile feature films, Omar recently scored the music for a film called El Buffalo Del Noche. “It was the fourth screenplay for Lenore Deigna (SP), who did Babel, 21 Grams and Amores Perros, those wonderful films. It was a very difficult but very nice experience,” he says. When asked if he’s seen any interesting films himself lately, Omar cites No Country For Old Men and There Will Be Blood as “phenomenal”. “I think that director with There Will Be Blood has just jumped a whole other level, he made it clear to us that he is probably the leading great visionary of cinema right now, and I think he will be remembered as such even if people don’t see it right now.”

To him there is no necessary differentiation between all of his artistic output. It is all relevant, regardless of the umbrella name it is published under. “There’s just a constant surge of energy and ideas and battery power that’s going towards making music. And I have to start spreading all the music kind of into groups, and say I want to focus on these songs right now. And then again with a big label, we get money, and having money means that we get time, and so when I get time I get to focus on certain ideas. So I have to scramble to pick which idea and which songs I want to focus on the most, and those become Mars Volta records.

“Now we’re also contractually obligated – we can only put out one record a year. So for most bands they put out one record every two or three years, but you know, I fought for the right to put out at least one, once a year. If I could have, I would put out way more out a year, but contractually I can only put out one a year. So then I have all this other music that sort of falls everywhere, that I work on, that I love, that turns into something later… but also at the same time, some of it I want to share with people, others I want to put it out because if I don’t I’ll grow sick of it and then I’ll just throw it away, and sometimes I just need money,” he laughs, “So I’ll put out a record. But contractually I can’t say it’s Mars Volta, even though it’s my music, even though I’m writing everything, producing, Cedric’s singing on my record; everything’s the same as Mars Volta, but we can’t put it out as such. So I put it out as a Omar Rodriguez Lopez record. And then I can get paid, and Cedric can get paid, and then we have some extra money.

“I’m always going broke, cos I’m always putting my money back into the work, back into the projects, because for me there is no separation.” “So I have to constantly be rehearsing, rehearsing with the studio, rehearsing my ideas, getting ideas out, and that way also that goes into whatever starts to become a Mars Volta record, and that way I’ve had all this time practicing with all this other material, so that I can take the best of the best ideas, everything that’s been refined, and sort of poured in to that moment, you know? And so what happens is a lot of things get made up on the side, and even for every quote-on-quote ‘solo record’ or ‘Mars Volta’ record that I put out, there’s still, as I mentioned before, plenty of records that just sit in my studio that are done. They’re mixed, they’re mastered, but no one will ever hear them because I just start getting bored of them.”

In the past year he has made eleven. Eleven Mars Volta records that might never see the light of day. Including, he says: “an all-orchestral record which was all string arrangements; one was a completely electronic record, and one was just a very simple rock record and I made also an ambient record. I have an experiment also with making traditional salsa music; I’ve made a record that was very melodic and it was all nice melodies with no percussion; and then I did another orchestral record that was completely dissonant.” Dizzy yet? “This is why, again, I’m always going broke,” he laughs good-naturedly.

The important thing to him is the process, not the end result. So it doesn’t bother him if these albums never see the light of day. Just the fact that he made an electronic record, an ambient record, a salsa record, all adds to where Omar stands now, at the pinnacle of experimental rock music. This is why he is amongst the best of the best; because of his tireless work ethic, un-ending humbleness and celebration of creativity and output that just soars light years above others. This is why he can now travel to places like New Zealand and lose himself in the ether of experimentalism on stage in front of a plethora of screaming, pulsating fans, come out on top, and do it all over again. Around the world a million more times or so.

This is why you should go to the Mars Volta’s show here in Auckland tonight(!), to bask in some of their creative energy, hope that it will rub off on yourself, then go start a band or something. Omar has said he is currently working on The Mars Volta albums five – an acoustic-based record – and six – a more “upbeat, aggressive record”, you know we’ll be all over those like a rash when they get released to the world.

Posted by Sarah Gooding under U.S.A

//Mumintrollet

Nu väljer flera sjuksköterskor på ortopeden i Motala att lämna sina tjänster efter turerna kring privatiseringen av lasarettet, som slutade i ett fiasko.

Läget har enligt personalen varit oklart i flera månader och nu har minst tre sjuksköterskor valt att ta andra tjänster.

Läs och lyssna här!

Läs och lyssna här!

Mannen i den mørkeblå dressen, den lyseblå skjorten og den enda strammere slipsknuten ser ukomfortabel ut, der han intervjues på direkten av den amerikanske sportskanalen ESPN fredag 20. mai. Mannen, som er medeier i basketlaget New Jersey Nets, vugger frem og tilbake, klør seg i hodet og mumlersjenert da han blir spurt hvorfor han deltar på den årlige loddtrekningen som avgjør hvilken rekkefølge NBA-lagene får velge rekrutter fra collegelagene.

– Øh, jeg er en investor. Jeg har investert mine surt opptjente penger, og jeg er her som representant for laget, sier han, mens han flirer, litt beskjemmet over oppmerksomheten. Mannen i den stramme dressen heter Shawn Carter alias Jay-Z.

Les resten av saken her.

På grund av torka och frost under våren har det in i det sista varit osäkert hur mycket jordgubbar det kommer att finnas till försäljning under midsommarhelgen.

- Om man jämför med förra året så plockar vi hälften så mycket, säger Magnus Axelsson, jordgubbsodlare på Rigstad gård utanför Norrköping.

Lyssna och läs här!

Läs och lyssna här!

Lyssna och läs här!

(lite stolt är jag att jag var den första som gick ut med det här unika samarbetet , den 19/6 hängde tidningarna på)

I anledning kveldens Queens of the Stone Age-konsert på Norwegian Wood: Reprise på mine to intervjuer med Josh Homme, fra 2000 og 2002. Første gang spilte de på John Dee, mens jeg var mest opptatt av at de skulle hylle Turboneger på plate.

____

– Det stemmer, vi skal spille inn «I've Got Erection» for en hyllestplate til Turboneger, forteller frontmann Joshua Homme (27).

– Jeg så gruppa to ganger i California. De rocker hardt og intenst, klarer å provosere på samme måte vi gjør og har humor, selv om det på ingen måte var noe moroband, skryter Homme.

Nye fans
Lørdag spiller Queens of the Stone Age på John Dee i Oslo, for andre gang i år. Siden sist har gruppa vært nærmest uavbrutt på veien, og deres andre plate R er allerede kåret til et av 2000s høydepunkter flere steder.

– Jeg er glad for at folk liker plata, selv om ting nok er gått litt over skaftet, spesielt i England. Samtidig er det også noen gamle Kyuss-fans som ikke er like blide, som syns vi er blitt for snille.

Selv om Homme bare er 27 år gammel, er han en ringrev i rockebransjen. Det er gått ti år siden han var med på å starte den nærmest legendariske hardrockgruppa Kyuss i småbyen Palm Desert i California. Kyuss kombinerte punkens energi og Black Sabbaths tyngde med en lettere psykedelisk innstilling. Men selv om Kyuss nærmest skapte sjangeren «stonerrock» på egen hånd, er det først nå Homme er havnet i rampelyset for alvor. Gruppas andre album R er en engasjerende miks av energisk pop, punk og hard rock, ikke ulikt det Nirvana gjorde med Nevermind i 1991 – bare med et større glimt i øyet.

Eksperiment
Homme beskriver gruppas kommende single «Feel Good Hit Of The Summer» som et sosialt eksperiment. Ikke bare bommer den på årstiden. Med en tekst som utelukkende består av «nicotine, valium, vicodin, marijuana, ecstasy and alcohol» og refrenget «c-c-c-cocaine» er bannlysing fra tv og radio garantert.

– Jeg liker å se hvordan folk reagerer når de hører ord som gjør dem ukomfortable, og da mener jeg ikke banneord. Når jeg spilte sangen for to edru venner, syntes den ene den var morsom, mens andremann mente den var motbydelig. Og ved å gi den ut som single, sier vi egentlig bare «fuck you, guys» til hele musikkindustrien, ler Homme.

Homme flyttet til Seattle etter at Kyuss gikk i oppløsning, akkurat da ting begynte å løsne kommersielt for gruppa i 1995. I Seattle fant han seg til rette i byens rike musikkmiljø, og ga ut vinylsingler under navnet Gamma Ray, i samspill med musikere fra Screaming Trees, Soundgarden og Dinosaur jr.

Ørkenrock
Homme startet også plateserien (seks utgivelser til nå på Man's Ruin) The Desert Sessions, der han samarbeidet med en varierende pool av musikere. En viktig drivkraft var ønsket om å lage variert musikk.

– Jeg er veldig stolt over det vi gjorde i Kyuss, men med Queens vil jeg lage musikk med større bredde. Duoen Ween, som spiller alle typer musikk uten respekt for sjangre, er en viktig inspirasjon. Med The Desert Sessions fikk jeg anledning til å eksperimentere med flere forskjellige musikere – avhengig av hva jeg ønsket og hvem som var tilgjengelig.

Queens of the Stone Age er bygget rundt den samme filosofien, selv om gruppebesetningen er noe fastere. Nettopp derfor stikker en hærskare av USAs alternative rockere hodet mer eller mindre fram på R: Nick Oliveri (Kyuss, Dwarves), Dave Catching (Earthlings), Mike Johnson (Dinosaur jr.), Chris Goss (Masters of Reality), samt Mark Lanegan og Barrett Martin fra Screaming Trees. Ja, selv gamlefar Rob Halford fra Judas Priest er med på moroa.

– Jeg vil bare lage musikk som er ærlig, og er glad for at folk liker det. Om det er punk, pop, rock, country eller metal er mindre viktig.

Opprinnelig publisert i Dagsavisen i 2000.

To år senere slo Queens of the Stone Age for alvor gjennom i Norge, med klassikeren Songs for the Deaf.

___

Etter 12 år i rockens tjeneste er Josh Homme og Nick Oliveri i Queens of the Stone Age klare til å høste fruktene. I går ble de intervjuet av TV 2 og NRK og spilte for et fullsatt Rockefeller. Slik har det ikke alltid vært.

Hvert år kommer en plate fra en forholdsvis ukjent artist som treffer tidsånden perfekt. Og du slipper ikke unna, for plata hylles av kritikerne og spilles på radio, de fjongeste kafeer, på vorspiel og nachspiel - og dukker plutselig opp i platesamlingene til kompiser som desperat prøver å gi inntrykk av at de fortsatt følger med.

Nevermind av Nirvana, Bjørks Debut, OK Computer av Radiohead, Portisheads Dummy, Fugees, Mercury Rev og The Strokes har alle vært der. I år er turen kommet til Queens of the Stone Age og deres Songs for the Deaf. Deres melodiøse miks av punkrock og metal er mot alle odds blitt en vinner på kaféstereoanlegg byen over, og i går spilte bandet på et Rockefeller som hadde vært utsolgt i lang tid.

Norgesvenn
- Jeg tror vår plutselige suksess i år har skjedd som følge av flere ting. Noen har oppdaget oss fordi Dave Grohl fra Nirvana spiller trommer på albumet, mens andre kanskje har lest våre gode kritikker eller sett oss på scenen. Men først og fremst tror jeg folk endelig er klar for musikk som er råere og ekte. Ta The Stooges, i sin tid ble de hatet fordi folk mente lydbildet deres var for rått. Men etter hvert vente folk seg til det, og det er det som har skjedd med oss nå. Folks ører er endelig klare for å høre rå musikk igjen! For vi har ikke forandret oss stort, Songs For The Deaf minner mye om debuten vår, sier Homme, idet han sliten synker ned i en sofa som er altfor kort for hans vel to meter lange kropp.

Homme er sliten og forkjølet, og synker om kull som om han var på en psykiatersofa

- Vel, du ser. Alt startet da jeg var seks år gammel og utviklet meg til en ihuga onanist, spøker han.

Moralen i Hommes musikalske historie er: Holder deg til det du elsker, så vil publikum før eller senere følge med. Queens of the Stone Age har allerede rukket å spille i Norge fem ganger, uten at så fryktelig mange fikk det med seg før sommerens Songs for the Deaf. Forgjengeren R solgte bare 1900 før årets plate kom. Nå står NRK og TV 2 i kø for å intervjue bandet, mens R solgte like mye i løpet av en uke som på to år. Songs for the Deaf har passert 15.000. Og Homme er en ekte norgesvenn:

- Jeg elsker Norge og Skandinavia; her er folk like høye som meg.

- Og så liker jeg norske band som Turboneger og WE. Jeg er faktisk av norsk slekt, familien stammer fra området rundt Kristiansand og jeg ringer alltid bestefaren min hver gang jeg skal til Norge. Da jubler han "yah!" av ren glede. Men jeg vet ikke hva slags musikk jeg hadde spilt dersom jeg hadde vokst med vakker natur og store fjorder på alle kanter. Jeg hadde vel gått rundt og blåst i en trefløyte eller noe slikt, skratter Homme.

Det var lite grønn natur og vakre fjorder da Homme og Queens-makker Nick Oliveri startet det innflytelsesrike tungrockbandet Kyuss i ørkenbyen Palm Desert, California allerede i 1990. Da var målet å være så tunge som mulig, og sjangeren stonerrock eller ørkenrock hadde ikke vært det samme uten Kyuss' seige Black Sabbath-aktige groove.

- Kyuss var som en elefant på en platespiller. Målet med Queens of the Stone Age er å lage best mulig og veldig variert musikk. Som hele jungelen på en platespiller!

Ørkenrock
Etter at Kyuss ble oppløst i 1995 flyttet Homme til Seattle der han spilte med Screaming Trees og satte i gang sitt eget The Desert Sessions-prosjekt - løse gruppeinnspillinger med medlemmer fra band som Soundgarden, Monster Magnet og Kyuss. Dette førte til at han igjen fant gløden, og Queens of the Stone Age ble født i 1997med Homme og Kyuss-makker Nick Oliveri som foreldre.

- The Desert Sessions var veldig viktig i forhold til hva slags band Queens er blitt. Det har alltid vært et veldig åpent band med stadig nye medlemmer, mens Nick og jeg er de eneste faste i gruppa. Jeg er av den tro at ingen sanger på et album bør være like, og da bringer gjester ofte med seg noe nytt og interessant.

Etter at Dave Grohl fra Nirvana og Foo Fighters slet ut trommeskinnene på Songs for the Deaf har Queens stabilisert seg med følgende besetning: Homme, Oliveri, Mark Lanegan fra Screaming Trees, Troy Van Leeuwen fra A Perfect Circle og Joey Castillo fra Danzig. Queens er med andre ord fortsatt et superband med det beste fra amerikanske 90-tallsrock.

- Men i dag er vi faktisk nærmere å være et tradisjonelt band enn noen gang før. Vi kommer i det minste til å holde sammen i seks måneder - men vi har også snakket om å spille inn et nytt album sammen til sommeren.

I tillegg har både Homme og Oliveri flere sideprosjekter på gang. Nick spiller i Mondo Generator, mens Josh i februar starter innspillingen av The Desert Sessions nummer ni og ti - med hjelp fra Dean Ween og PJ Harvey. I tillegg spiller Homme i Eagles of Death Metal, som han beskriver som "bluegrass for strippebuler med Canned Heat- og death metal-vokal". Gruppa Headband er fortsatt på idéstadiet.

- Vi ble så travelt opptatt med Queens at vi ikke har fått utvikle Headband ennå, men ideen er å spille tung, tung musikk - litt tilbake til Kyuss-filosofien. Men jeg er blitt mye mer åpen overfor andre typer musikk de siste årene. Tidligere likte jeg bare tung rock, men nå elsker jeg alt fra Johnny Cash, Slayer og Roy Orbison til Bjørk og Wagner.

- Høres ut som en bra Desert Sessions der?

- Ja, den neste blir med Bjørk og Wagner, ham graver vi opp, meg selv og Gud, ler Homme.

Opprinnelig publisert i Dagsavisen 5. november 2002.

I anledning Norwegian Wood passer det fint med en reprise med mitt eget Foo FIghters-intervju anno 2002, idet bandet for alvor begynte å innta stadionformat. I 2002 hadde Dave Grohl deltatt på fire av årets viktigste og morsomste rockealbum. Men han var ikke den eneste i Foo Fighters som var utro mot bandet.
____

Han gjør det hver gang. Etter å ha stått vuggende og krumbøyd foran mikrofonen blir Dave Grohl lei av å stå alene på scenen. Midt i «Monkey Wrench» hopper han av scenen, gir noen «high fives» til fansen tett foran scenen og begir seg ut på vandring med gitaren. 15.000 elleville fans på Wembley Stadium i London hyler av begeistring når Grohl klatrer opp trappa, synger og spiller videre og håndhilse på en publikummer i rullestol. Så stiller han seg på toppen, skuer ut over massene og spiller videre. Det er like før du tror mannen skal «stagedive» ned i massene 20 meter nedenfor.

– Dave er som en hyperaktiv unge, sier bassist Nate Mendel.

Fire album
2002 har vært et hyperaktivt år for Grohl. Den tidligere Nirvana-trommisen fant fram stikkene igjen med Queens of the Stone Age og Tenacious D, og forhandlet seg fram til enighet med Courtney Love – noe som gjorde årets Nirvana-samler og neste års Nirvana-boks mulig. Og ikke minst: Han spilte inn Foo Fighters' fjerde album, One By One, to ganger – med Grohl foran mikrofonen igjen.

– Taylor Hawkins er den beste trommeslageren i Foo Fighters, og One By One har trommer som sparker rumpe hele veien. Vi har unngått produsenter som sier «nei, nei, nei, det kan dere ikke gjøre»; og isteden latt Taylor være så spastisk som han faktisk er gjennom hele albumet, sier Grohl.

– Under første forsøk ble vi utbrente fordi vi ville lage en teknisk perfekt plate. Vi brukte for lang tid, og innspillingen var blottet for energi. På andre forsøk gjorde vi alt raskere og mer energisk, vi spilte som vi gjør på konsert – og det høres, mener Mendel.

Mens Grohl hyler, hopper, skriker og spytter på scenen foran 15.000 elleville fans på Wembley, står Mendel tilbaketrukket i et hjørne. Foo Fighters er først og fremst Grohls show.

– Trommeslagere kjemper alltid mot «bare trommis»-klisjeene – så da er det naturlig at de har lyst til å stille seg foran og vise at de kan andre ting enn å holde takten. Dave er stjernen, men selv om Foo Fighters opprinnelig var hans soloprosjekt har vi utviklet oss til et mer demokratisk band. Grohl deler da også inntektene fra bandet nøyaktig i fire.

Utroskap
Et band er som et kjærlighetsforhold, men utroskap tilgis lettere så lenge du kommer tilbake til bandet du hører hjemme i. Og i 2002 har Grohl vært usedvanlig lite trofast.

– Dave var utro med andre «jenter» og hvisket søte ting i ørene deres, men til sist får det som har holdt deg til «jenta» di i mange år deg tilbake til henne – og Dave kom tilbake til Foo Fighters. Monogami er vanskelig i band, ler Mendel.

Men Grohl bremser ikke tempoet i 2003: Han har allerede spilt trommer på det nye albumet til Cat Power og spilt inn et metalalbum under navnet Probot. Og han er ikke den eneste i Foo Fighters med prosjekter på si. Gitarist Chris Shiflett har spilt inn en soloplate med gitarpop, trommis Taylor Hawkins samarbeider med Eric Avery fra Jane's Addiction og Mendel spiller inn et album med Fire Theft, sammen med de fleste av medlemmene fra hans gamle band Sunny Day Real Estate.

– Å spille i band handler mye om kompromisser. Alle kan ikke være absolutte individer hele tiden, så derfor er det viktig å gjøre andre ting ved siden av.

Med Foo Fighters er Dave Grohl i ferd med å fange en helt ny generasjon rockefans slik han gjorde med Nirvana for ti år siden. Men de andre bandmedlemmene er ingen smågutter. Shifflet har fartstid i punkveteranene No Use For A Name, Hawkins er Alanis Morissettes gamle trommeslager, mens Mendel spilte i Sunny Day Real Estate – et band som i dag anses som pionerer på emoscenen. Sunny Day Real Estate debuterte i 1994, og opplevde sin storhetstid i år da rock 'n' roll ikke var like het på den kulturelle radaren. Nå ser Mendel med glede på at rock igjen er like populært som tidlig på 90-tallet.

– All medieoppmerksomheten og pengestrømmen rundt grunge-rock fikk scenen til å tørke ut, men nå er rock tilbake. Når det gjelder musikk finnes det ikke noe morsommere enn å høre rockeband. Du kan lettere identifisere deg med bandet, og se for deg selv spille det samme instrumentet. Slik har det vært siden 1950-tallet, men iblant blir folk lei og noe annet fanger interessen. Men folk kommer alltid tilbake.

- Avril er et produkt
Samtidig er det uunngåelig at de forsvinner igjen. Men det bekymrer ikke Mendel.

– Jeg tror det bare tar ett år før det store publikum og media igjen går lei rock. Men når vi snakker om ungdom, tror jeg det er bedre å vokse opp med rockeband som forbilder enn Britney Spears, boyband og technoband. Da skulle en tro Mendel synes Avril Lavigne er et bra forbilde, men nei. For han har hørt at den kanadiske ungjenta er like oppkonstruert som Britney.

– Hun spiller ikke gitar, for det kan hun ikke, sier han skråsikkert.

– Jeg har hørt dette fra noen som jobber i musikkindustrien: Avril skulle bli en ny popjente à la Britney Spears; sangene var ferdigskrevet, men selskapet visste ikke helt hvordan hun skulle markedsføres. Men plateselskapet hadde fått med seg at publikumspendelen svingte mot rock, og da fikk noen den lyse ideen om å kle Avril opp som punkejente og utstyre henne med slips og gitar, ifølge Mendel.

– Så remikset de plata og ga den et røffere lydbilde, kledde henne opp og sendte henne ut på kjøpesenter-turné. Og plutselig hadde de en fiks ferdig rock 'n' roll-jente. Det er ingenting i veien med Avril Lavigne, hun er bare fullstendig oppkonstruert basert på et innfall fra plateselskapet. Foo Fighters gjør bare det vi føler for. Noen ganger passer det inn i det musikalske klimaet, andre ganger ikke, avslutter Mendel. Og nå passer det musikalske klimaet godt til Foo.

Opprinnelig publisert i Dagsavisen.

Under: Bonus for spesielt interesserte - Konsertanmeldelse fra Oslo Spektrum, fra Dagsavisen 5. desember 2002.

OBS! Dette intervjuet er fra 2005. Les mitt 2008-intervju med Simon Gärdenfors her.

Simon Gärdenfors (27) er den klart yngste blant Martin Kellermans seriefavoritter, og også den som skiller seg sterkest ut. Der Robert Crumb, Joe Matt, Daniel Clowes og Mats Jonsson alle var ganske innadvendte og sære gjøkunger som barn, minner Simon mer om en av de aller kuleste gutta. Han er enig.

– Den svenske scenen for alternative tegneserier har forandret seg mye i løpet av de siste årene. Jeg er pen, sosialt begavet, har solid selvtillit og er ganske populær, og da jeg ble en del av det svenske seriemiljøet følte jeg meg som en katt blant kaniner – det vil si motsatsen til de andre serieskaperne på den tiden. Men Martin Kellerman er jo også ganske hot. I dag er serietegning som en hvilken som helst annen kul hobby, og respekten og statusen man får i dag er langt større enn forventet, forklarer Gärdenfors.

Seriene hans handler da også mer om dop, fyll, damesjekking, nihilistiske ferieturer, hiphop og generelt slackerliv enn ulykkelig barndom, sjenerthet og uoppnåelige damer. Simon har også et liv utenfor serieverdenen, og utgjør sammen med Calle Thörn den lovende hiphop-duoen Las Palmas.

– Las Palmas vokser sakte, men sikkert. Vi har gjort mange konserter, hatt en radiohit på svensk P3 og har skrevet kontrakt med det vesle plateselskapet Vertigo Förlag Records. Debutalbumet skal etter planen ut i høst, samt en samling av våre tidlige demolåter. Musikken vår er mer tullete, eksperimentell og slappere enn svensk standard-hiphop, så derfor er det en del folk som virkelig hater musikken vår.

Syden-rølp
Så disset da Las Palmas også så godt som hele Hiphop-Sverige i låta «Spökskrivare», en svensk versjon av Mad Skillz’ «Ghost Writer», med linjer som «Tycker ni att Dogges texter är naiva? / Jag var fan bara fjorton när jag skrev deras första skiva» (om Latin Kings).

Simon er like kjent, og vel så det, som serieskaper, og har bidratt i blader som Galago og Mega-Pyton, og vært redaktør i sistnevnte og Ernie. I 2003 ga han ut sin første serieroman, Turist, en rølpete historie med Syden-tur, marihuanadyrking, skitprat, fyll og dametrøbbel som ingredienser. Simon tilhører den nye generasjonen selvbiografiske serieskapere, og når han oppgir den løgnaktige selvbiografien It’s a Good Life, If You Don’t Weaken av Seth som favorittbok, blir vi mistenksomme på sannhetsgehalten i Turist.

– Turist er ikke 100 prosent sann. Jag diktet opp rundt 25 prosent, for at historien skulle bli heftigere. Det var sant at jeg dyrket gress i leiligheten min, men ikke at vi ble ranet og selv planla å rane andre folk i Spania. Seths serie er min favoritt, og jeg liker også seriene til kompisen min, Henrik Bromander, som er en mester på falske selvbiografier, der det åpenbart for alle at alt er fake. I min nyeste serieroman, Lura mig!, arbeidet jeg mer journalistisk, så der ljuger jeg ikke bevisst – selv om serien handler om lystløgnere. Det ville blitt for komplisert.

Turist handler ikke bare om løgn og virkelighet, men også om dop. «Simon Gärdenfors har gitt verden akkurat hva den trengte: Enda en seriebok om marihuanarøykende slackergutter med dametrøbbel,» som Dagens Nyheters anmelder så syrlig skrev. Her er det flere dopreferanser enn Robert Crumb på sitt mest psykedeliske, og ikke siden Christopher Nielsens To trøtte typer har en skandinavisk serie vært så opphengt i rusmidler. Og det i selvbiografisk form. Simon er etter hvert blitt ganske lei av å snakke om alle dopreferansene i serien.

– Jeg var ganske nedsnødd på gress på den tida Turist utspiller seg, men i min nyeste bok finnes det knapt en eneste referanse til dop. Jeg røyker fortsatt et par ganger i uka, og har testet ut alt bortsett fra heroin, men nå synes jeg det blir masete å snakke om det. Jeg er ikke så opptatt av om cannabis legaliseres eller ei i Sverige, for det er allerede veldig lett å få tak i, og heller ikke særlig dyrt.

Slacker Boy
Selv om innholdet i Simons serier er preget av hedonisme, narkotika og til dels dystre voksentemaer, er streken hans svært åpen, enkel og barnlig. Han tegner i en miks av storøyd mangastil og amerikansk undergrunn – med figurer som ser ut som slektninger av oversøte figurer som Pikachu, Smurfene og Bob the Builder. Det er som Richie Rich og Astro Boy er blitt hasjrøykende hiphop-slackere i Sverige. Simon er da også tungt inspirert av katten Mjauritz og andre oversøte tegneserie-, tegnefilm-, reklame- og dataspillfigurer.

– Jeg syntes aldri serien om Mjauritz var spesielt bra, men ble fullstendig fiksert på den da jeg var ti år gammel. Videre gikk det i humor og superhelter, men da jeg var 14-15 år oppdaget jeg seriene til David Liljemark og Martin Fredriksson i Pyton. Jeg bestilte fanzinen deres, og begynte deretter å lage egne fanziner sammen med kompiser.

Som så mange andre av dagens serieskapere bruker Simon seg selv og sine omgivelser for det de er verdt, men når bestemte han seg egentlig for å gjøre seg selv om til en tegneseriefigur? Den storøyde Tegneserie-Simon kan ses som et forsøk på å omskape seg selv til et salgbart varemerke – en ikonisk og lett gjenkjennelig figur på linje med Son-Goku i Dragon Ball og andre supersøte mangafigurer.

– Jeg ga ut mine første selvutleverende serier mens jeg gikk på videregående skole i 1996, sterkt inspirert av Robert Crumb, Mats Jonsson og Joe Matt. På den tiden begynte selvbiografiske serier å bli en trend i Fanzine-Sverige, og jeg syntes det var utrolig pirrende å avsløre hvem jeg var forelsket i og at jeg onanerte. Men da fanzinen kom ut, var det knapt noen som brød seg, så da økte jeg graden av selvutlevering gradvis. Da jeg ga ut Turist ble reaksjonene langt verre. Min daværende kjæreste angrep meg med en stavmikser etter å ha bladd gjennom serien, mest på grunn av sjalusi. Det var nok ikke så moro for henne å se at jeg «gikk ned» på en annen jente.

Koblet med Anna Lindh-drapet
Et drøyt halvår etter Turist fikk Simon en ny dose oppmerksomhet, denne gang fra svensk media. I Galago publiserte Simon serien «Ruffel och Båg» om sin tidligere nabo, som han mente måtte være tidenes lystløgner. Da denne karen i 2003 ble anholdt av politiet, mistenkt for drapet på Sveriges utenriksminister Anna Lindh, fikk serien plutselig stor publisitet. Koblingen mellom den dokumentariske tegneserien og den mistenkte 35-åringen kom fram i et tv-program, og dermed ryddet avisene spalteplass for Simon og serien hans.

– Jeg syntes oppstanden rundt serien bare var moro. Selv «35-åringen» så ut til å nyte oppmerksomheten og pengene han tjente som følge av medieomtalen. Selv om det ikke kan ha vært så moro å være fengslet. Jeg håper han ikke er altfor sint på meg for at jeg utleverte ham i serien og på tv.

35-åringen, som var Simons nabo i et halvår i 1999, fortalte stadig utrolige historier om sine venner i den russiske mafiaen, og hvordan han spilte gitar i The Cardigans og festet med kongefamilien. Det viste seg etter hvert at han ikke hadde noen tilknytning til drapssaken, men han sporet Simon videre til hans andre store prosjekt – Lura mig! – en journalistisk tegneserie om mytomani og lystløgnere. Serien «Ruffel och Båg» inngår i boka, som kom ut i år. Den er både Sveriges første forsøk på tegneseriejournalistikk i stor skala, med egen kildeliste og intervjuer med både eksperter og profesjonelle løgnere, og samtidig et oppgjør med Simons egen lyst til å fortelle skrøner.

– Jeg har gjort noen kortere forsøk på tegneseriejournalistikk tidligere, en serie om lykke og en der jeg prøver å finne ut om det er skadelig å knekke fingerleddene sine. Jeg kommer til å fortsette med slike tegnede reportasjer, og mitt neste prosjekt er en halvlang sak om hjembyen min, Hjärup i Skåne. Når det gjelder løgn, stemmer det at jeg ljugd mye i seriene mine. For eksempel har jeg sagt at jeg har sluttet å tegne på grunn av en religiøs åpenbaring. Jeg ljuger nok mer enn gjennomsnittssvensken i hverdagen også, men ikke så mye at jeg kan klassifiseres som mytoman.

Jackass-spising
Simon driver ikke bare med serier og hiphop, men også med mat. Nærmere bestemt høyst original matjournalistikk på nettstedet Smak, som han driver med forfatteren Johannes Nilsson og serieskaperen Henrik Bromander. Her anmelder de tvilsomme kulinariske gleder som mikrobølgeovn-retter, mystiske leskedrikker, fargesprakende godterier og utenlandsk trashmat. Altså maten vi faktisk fortærer, ikke den vi drømmer om.

– Da jeg og Bromander brevvekslet via epost for en stund siden, innså vi at vi stort sett skrev om mat, godterier og leskedrikker. Vi ga allerede ut en papirfanzine med serier, så veien var kort til en fanzine om mat. Jeg gikk på et kurs i digitale medier for kunstnere gjennom Arbeidsformidlingen, og gjorde Smak-siden som sluttprosjekt. Jeg har nettopp gjort en matserie som heter «Pizza och serier» til en svensk fanzine med matserier, men har ingen planer om å videreføre koblingen mellom mat og serier i stor grad. Men i Japan finnes det blader med bare mat-manga.

Vi må altså vente på Simon Gärdenfors’ kokebok, men i mellomtiden kan du snuse opp Turist og Lura mig!. Til sist må vi som vanlig spørre ham hva han synes om Rocky.

– Det er den avisserien jeg helst leser. Martin Kellerman er modig, som tør å avsløre pinlige detaljer fra sitt eget liv, og det er nok seriens største styrke. Det er nok mange som er blitt interessert i så vel selvbiografi som tegneserier etter å ha lest Rocky. Men tegnestilen er litt for rufsete og overlesset for min smak, selv om den er uttrykksfull.

Simon Gärdenfors
* Født i Malmö i 1978, bor i Stockholm.
* Har gitt ut: Turist (Lystring 2003) og Lura mig! (Galago 2005).
* Interesser: Flipperspill, kjærlighet, tegneserier, lette rusmidler, hiphop og mat.
* Favorittserie: Katten Nisse aka Mjauritz aka Heathcliff.
* Favorittserieskaper: Sam Henderson.
* Besta matrett: Kylling
* Beste film: Office Space.
* Favorittgruppe: Geto Boys.
* Favorittlåt: «Humpty Dance» av Digital Underground.
* Favorittplate: This Is My First Album av Kwest Tha Madd Lad.
* Favorittbok: It's a Good Life, If You Don’t Weaken av Seth.
* Liker: Livet.
* Liker ikke: Verden.

Opprinnelig publisert i Rocky nr. 8, 2005.

Han har sydd ti sting etter å ha blitt banket opp av rohypnoldopede tenåringer i Göteborg. Han overnatter i stuen hos en fullstendig fremmed, og våkner av at han har tisset ned sofaen. Etter å ha kamuflert tisseepisoden ved å søle et glass vann over flekken, innser den svenske serieskaperen Simon Gärdenfors at han og kunstprosjektet hans har nådd bunnen. I 120 dager skal han reise Sverige rundt, fra Borrby i sør til Kiruna i nord, med to enkle regler: Han får bare sove og spise hos folk som har tilbudt ham husrom, og han får ikke lov til å dra hjemom sin egen leilighet underveis. Det er 8. mai 2007, og den nedtissede sofaen er det minste av Gärdenfors' problemer:

1. Bagasjen er stjålet, deriblant alle notatene og skissene til det som skal bli en tegneseriereportasje fra det han kaller «en 30-årskrise på hjul».

2. Han er blakk, fordi damen som bor hjemme hos ham nekter å betale husleie på grunn av vegglus i leiligheten.

3. Etter at han sjekket opp feil jente i Göteborg, har han en drapstrusel fra jentas kickboksende storebror hengende over hodet.

4. Etter slagsmålet i Göteborg har han et alvorlig sår i tegnehånden. Kanskje vil han aldri kunne tegne igjen?

5. På grunn av den hedonistiske livsstilen prosjektet krever, er Simon i ferd med å miste sin store kjærlighet, serieskaperkollegaen Jonna Björnstjerna.

Les resten av saken her.

Se utdrag fra serien her.

Les mitt første intervju med Simon Gärdenfors her.

I første episode av krimserien The Wire får vi umiddelbart sympati for narkolangeren D'Angelo Barksdale, da han blir degradert fra høyblokk til lavblokk av Stringer Bell, nestkommanderende i gjengen som kontrollerer dopsalget i Baltimore. Stringer Bell utdanner seg innen økonomi og har Adam Smith i bokhyllen, mens D'Angelo blir stadig mer skeptisk til den brutale volden som er nødvendig for å holde på makten i området.

Den hyllede krimserien er ikke det eneste eksempelet på hvordan den menige narkolangeren er blitt en kjærkommen figur innen film, tv, musikkindustrien og krimromanen. Tv-serier som The Wire og The Shield forteller usminket og nyansert om den endeløse kampen mellom cracklangere og politietterforskere. På filmfestivalene står gangsterfilmer fra Sør-Afrika, Venezuela, Danmark, Italia og Brasil i kø, og innen hiphop er «crack-rap» nærmest en egen sjanger, båret frem av bestselgende artister som T.I., Young Jeezy og Rick Ross. Den aggressive, kreative og lovløse selgeren - hustleren - født av fattigdom og ambisjoner, er blitt en global antihelt.

- Dette handler om et ønske om å ta kontrollen over eget liv og egen økonomi, sier Sudhir Venkatesh, professor i sosiologi og afrikanskamerikanske studier ved Columbia University, og verdens kanskje ledende autoritet på crackselgende gategjenger.

Les resten av saken her.

Andra förlag hittar du på bokvideo. se, där möter man bl. a. Henning Mankell