Debatten rör ämnet folsyra. En dos på 400 extra mikrogram folsyra strax före befruktningen och under den tidiga graviditeten skyddar foster mot att drabbas av ryggmärgsbråck. Det visar flera vetenskapliga studier och i flera länder, exempelvis Storbrittanien får kvinnor det gratis och det dämpar risken för att barn ska drabbas av ryggmärgsbrock med nära 80%.

Svenska myndigheter har nu frångått sina lovord om gratis piller till kvinnor som vill ha det, istället får vi enligt skribenten nöja oss med en liten kampanj. Tradigt...men sveket har trots allt lett till en förstaplats på DN:s nyhetssida, inte så illa pinkat...

Givetvis är gratis piller bra, allt som kan förebygga fosterskador är bra. Men, trots detta anser jag ändå att det är upp till varje människa att läsa på om risker osv. vid en eventuell graviditet. Det borde väl ligga i varje blivande förälders intresse?! Jag säger inte nej till gratispiller med tanke på de märkbart extremt stora skillnaderna det uppvisar mot kvinnor som inte tar pillerna, men en informationskampanj är en bit på vägen, trots allt, och bör i sann svensk anda ser som ett litet steg framåt.

/Malin måste nu rusa till jobbet och är glad över att dagligen läser tidningen och får INFORMATION -noja noja

Bild: Pojke i de västsahariska flyktinglägrerna i Algeriet, som jag besökte sommaren 2007

Hon verkar bra den här bm. Hon har varit med ett tag, är kunnig och faktiskt rätt trevlig. Jag tror vi kan funka ihop. Vi pratade lite kort om min förra förlossning och jag sa att den var bra, bortsett ifrån det onödigt snabba och dramatiska slutet. (kort version: öppnade mig från 6 till 10 cm på en kvart, dåliga hjärtljud, han stod högt, de satte hårda klockan (för att jag kände krystvärkar, annars hade det blivit katastrofsnitt) och fullkomligen drog ut honom på en halv minut med fullt av läkare överallt...) Jag sa att jag hade en bra förlossning, men det får gärna gå lite långsammare på slutet. Då svarade hon att "det tar vi den här gången" och på något sätt fick jag förtroende för henne och kände att hon kanske har rätt. Tänk vad blåst jag kommer bli om den här bebisen inte alls lyder! Förlossning känns fortfarande surrealistiskt och otroligt långt bort, men med ett helt annat liv vid sidan om nu (heltidsarbetande 4-åringsmamma med hus och jätteträdgård) än då (studerande i lägenhet), så är risken stor att tiden kommer att flyga iväg.

Vecka 7+4 idag.

Visst är det i-landsproblem och visst önskar jag att jag kanske var lite mer intresserad av den politiska debatten, vilka drömhus jag vill bo i och hur jag ska utbilda mig och bli snygg, vältränad och framgångsrik. Men i själva verket har jag bara blivit korkad och världsfrånvänd. Jag är enbart intresserad av att läsa gravidtidningar, förlossningsböcker och bebisbloggar. Jag hatar att det har tagit hjärnan ifrån mig. Fy fan. Jag förstår varför alla blivande mammor är så jävla töntiga och måste skriva exakt hur mycket just deras mage växt och hur fort deras bebis hjärta slog. För det är ju bara det världen kretsar kring. Men i smyg så tänker jag lite på hur vi ska möblera nya lägenheten (och vart spjälsängen ska stå!)

Tankarna flyger liksom jetplan genom finanskrisen. Nu ska jag berätta en hemlighet. Efraim har inte en aning om att bankernas luftslott än en gång rasat ihop. Och vad värre är han bryr sig inte ett skvatt. Det enda jag skulle tro att han bryr sig om är att få kärlek, mat och värme. Det kan jag garantera er att han kommer att  få.

Vi pratar väldigt mycket i vår familj. Tro för Guds skull inte att det bara är jag som pratar mycket. Nä, till och med Ready snackar en hel del. Oftast pratar vi om hur vi kan utvecklas till att bli goda föräldrar. Det här är ett tacksamt område eftersom jag kan vara mycket mer delaktig än i många andra områden av graviditeten.

Det känns stressande ibland att veta att jag inte kan förstå hur det känns att bära ett barn inom sig. Det känns som om jag inte hänger med när Anna Pia utvecklas. Därför tycker jag väldigt mycket om när jag läser i mina Pappa böcker och på olika sidor på nätet om att även jag får hormonförändringar med mera. Det och att jag hänger med på allt mellan himmel och jord som berör vår graviditet gör att min delaktighet växer.

För mig är det viktigt att bli bemött som en blivande förälder vilken inte har för avsikt att bli någon slags sekundär figur i vårt barns utveckling mot att bli född. Det här mina damer och herrar är det mest spännande som jag varit med om under hela mitt liv. Detta må vara hur naturligt som helst men för mig är det som att födas på nytt.

Tanken svindlar och mina värderingar med den. Blir mer ödmjuk inför livets alla mysterier. Det är inte så viktigt att hela tiden få bekräftat att jag har rätt i saker och ting. All kunskap borde väl handla om att vi ska bli bättre medmänniskor och att vi ska bli bättre på att förvalta gåvan av livet. Jag kan bidra med det jag har att bidra med. Det är svårt för mig att göra något annat så varför försöka.

Som vanligt så är det en del bedrägliga egenskaper hos mig som får mig att tro att jag försöker på toppen av min förmåga. Ni vet som när jag säjer till mig själv att jag inte har tid, inte kan, inte har råd. Eller andra skäl som min girighet, mina rädslor, min prestige. Det är inte sant.

Jag måste först bli på det klara med vad det är som jag vill bidra med. Jag har ingen lust att bidra till de luftslott som lätt kan byggas upp av oss när det materiella tar över handen. Jag tänker att min bidrag skulle vara fina om de var av andlig natur. Anna Pia tycker att jag låter som Dileva när jag skriver sånt här. Huaa. Nä det är väl okay, hellre det än att låta som någon totalitär och despotisk diktator på vår jord.

Jag struntar i om det kan verka vara omanligt men jag känner det som min viktigaste uppgift att bidra med kärlek, humor och allt annat som kan medföra att mitt och andras liv blir lite gladare, lite lyckligare, lite kärleksfullare. Jag tror och hoppas att vår kulturella och sociala utveckling kommer att leda till att det blir viktigare för oss alla att leva i en kärleksfull harmoni med oss alla. Jag är övertygad om att alla vill följa med på den resan.

Okay  jag hade skapat det hela själv genom att ta på mig jobb och sova för lite, slarva med meditationen. Ibland känns det som om jag gör allting fel. Ack så tokigt galloperande tankar kan föra en. Jag tror att just i den där stunden, mitt emot Stadshuset i ett regndisigt Stockholm som inte vaknat riktigt ännu, så slog det mig med full kraft. Frågan nummer ett för mig just nu.

Vad kan jag ge min familj? Vad är det finaste jag skulle önska mig av en annan människa? Skulle jag vilja ge min familj en stor staty som dem kunde gå och hälsa på en gång i veckan. Skulle dem bli lyckliga vid minnet av att ha fått pengar av mig?

Men vänta nu. jag har inte massor av pengar. Ingen staty kommer någonsin att resas över mig. Det vore helt absurt. Jag är övertygad om att människor som fixat statyer över sig själv aldrig någonsin kunde bli lyckliga över något annat än deras egen utropade förträffllighet. Jag blir trött bara jag tänker på det och naturligtvis ledsen eftersom det är knappast troligt att det är dem själva som betalar för sin maktfullkomlighet.

Så med andra ord så får jag leta någon annanstans efter något att ge till min familj. Något med ett värde som betyder mer för dem själva än för mig. Jag vill tillföra något utan att tvinga dem. Jag vill tjäna min familj vars lycka är ett högre syfte än varje enskild individs framgång.

Jag och Anna Pia var och käkade en romantisk middag på Helens sushi här vid Hornstull. Maten, miljön, personal och stämningen fick oss att börja prata om saker som är värdefulla för oss. Min fästmö, ja vi förlovade oss den 25 Juli med utsikt över Måviken. Försöker en gång till. Min fästmö är fantastisk på att stödja och uppmuntra mig. Hon är helt enkelt enastående på att visa kärlek.

Vi började nämna personer i vår närhet som vi vet tycker om oss. Att göra det fick mig att inse att jag är älskad av många människor runt omkring mig och att dessa vill mig väl. Det fick mig också att inse att jag har otroligt många runt mig att älska och att jag trots att jag inte tror det har kapaciteten att älska dem. jag väljer att tro att människor som stannar kvar i min närhet gör det för att dem tycker om att vara kvar.

Det är förstås det som menas när man säjer att det finaste i livet inte kostar något. Kärleken den ursprunliga kraft och förmåga som vi alla människor har. Den förmågan ska jag försöka ge till min son och till min familj. Och när jag övar på att ge den så kommer jag att många gånger falla men jag ska resa mig upp igen. Att visa och ge av mitt känsloliv är en del av att visa hur min självkänsla utvecklats.

Det är väldigt sällan människor blir omtyckta för att dem är arga. Jag tror att det är väldigt få som tycker om sig själva när dem skrikit och svurit till andra människor. Om jag vill tycka om mig själv, mina medmänniskor och samtidigt bli bemött med kärlek så kan jag fortsätt att utveckla min förmåga att älska.

När jag blev gravid i somras vägde jag 54-55 kg och är nu uppe i 59 kg, så denna graviditet lär nog tyvärr inte stanna på bara 7 kg viktuppgång....Jag undrar hur lätt det kommer att bli att gå ner till min normalvikt igen efter den här graviditeten. Jag hoppas ju såklart på att jag ska lyckas komma ner till de jag vägde innan jag blev gravid!

Strax innan jag blev gravid med Filippa (skyller vikten på all öl och pizza jag fick i mig varje helg...)

Några år efter graviditeten....

Några kilon mer än på bilden ovan vilket min man verkar föredra bättre (säger han i alla fall..)
Detta är en vecka innan jag plussade i somras.

Och nu....V.15

stand on the mountain
come see high places made low
(vapid hopes
twisted expectations
arrogant plans
presumptuous intentions)
from such dreams we will awake

but, come stand on the mountain
see low places made high
yield pride for eagle's eyes
scan the valley closely
there in beds of quiet streams
lay gems of dreams to live by

- När Jamie Lynn fick det positiva graviditetsbeskedet började hon storgråta. Hon trodde inte att hon kunde bli gravid eftersom hon ammar, säger källan. AB

Trodde inte att hon kunde bli gravid eftersom hon ammar? Rosor är röda. Violer är blå. Jag är schizofren, och det är jag med.

Förra gången jag var gravid så slutade den sorgligt nog i o med VUL som jag gjorde i början av vecka 7. Jag hade haft två små blödningar riktigt rött blod och var orolig. Jag fick en tid på KK för att lugna mig. Läkaren som tog emot var superlugn och glad. Ho sa att allt skulle vara OK. Men tyvärr så var livmoder svart som natten på ultraljudsskärmen.

Hennes leende och glädje byttes hastigt mot allvarsamhet och sorg.

Eftersom det inte fanns något i magen med mitt HCG inte skönk, konstaterades ett X. Men trots upprepade ultraljud syntes aldrig något på skärmen. Eftersom det var sommar o jag fick olika läkare varje gång (alla var inte lika trevliga) fick jag aldrig något svar på var lilla Ärtan satt.

Alltså vet jag inget om hur mina äggledare ser ut.
Alltså är oron stor att något kanske gått fel även denna gång...

Men i morse bestämde jag mig. Jag måste sluta oroa mig!

Jag är gravid tills dess att något eller någon med säkerhet fastställer motsatsen!

Vecka 44 ska jag göra VUL. Jag är så glad att jag fått en tid hos min GYN istället för uppe på KK. Jag vill inte sitta i väntrummet med tjejer med stora magar... Jag vet ju faktiskt inte vilket besked jag får denna gång... Men mina förhoppningar o min beslutsamhet är stor. Denna gång ska inte magen vara svart o tom, denna gång ska vi se ett pickande hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om utomkvedshavandeskap, utomkveds, gravid oro

Jag fick även en fråga om hur jag mår och jag var riktigt ärlig. Berättade att jag mår illa dygnet runt (ja, till och med när jag vaknade i natt och var kissnödig), att jag besökte toan två gånger före kl 10 på jobbet och att jag knappt kan äta något. Jag använder sea bands som jag inte tror hjälper och jag börjar känna mig uppgiven. Nu har jag fem (!!!) tider inbokade den här och nästa vecka för akupunktur. Vi får väl se om det hjälper. Annars är jag rädd att det blir medicin och sjukskrivning en kort period för att jag ska orka. För som det är just nu är jag inte någon bra arbetskraft.

Men mitt i allt elände är jag ändå så obeskrivligt lycklig.

Sambon fick "döpa" livet som växer i mig denna gång.
H*n heter Bus.

Min första - som slutatde i utomkveds, hette Ärtan.
Min andra - som stoppades in vid IVF men valde att inte stanna, hette Knott.

Men nu är det dags för Bus.
O självklart hoppas jag, tror jag och ber jag - för att Bus vill stanna hela tiden ut.

Är så tacksam :-)

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, graviditet, äntligen gravid

I söndags var vi på två lägenhetsvisningar. Det ena som var en trea, visade sig bli en tvåa med väldigt konstiga villkor och problem med grannar som ringde sekuritas, var en möjlighet men inte så värst intressant egentligen. Den andra var övervåningen på en villa, med egen ingång, en vacker villa med stor trädgård och där har vi tydligen gjort ett bra intryck och imorgon får vi veta om vi får flytta in. Det vore en stor lättnad eftersom vi båda blir stressade och skakiga av det här.

Min dator har gått sönder, J:s dator är så dålig att den borde stampas på och hans nya kommer, om vi har tur, imorgon. Jag längtar hem till Norrköping och imorgon går vi in i vecka 16! Då är det bara lite drygt tre veckor kvar till ultraljud och jag längtar efter att få veta om det är något tillräckligt friskt där inne som vi inte måste ta bort. Det är så oroligt och jag vet att det är så för alla.  Men min oro kommer inte gå över förräns jag vet. Jag vet att den sparkas lite och att hela magen gör ont och är hård och som av ett eget liv. Snälla någon! Håll tummarna för att något någonsin kommer gå bra för mig, att min otur inte ska behöva drabba J också.

Vad ska jag säga, tårarna sprutar, det har skett ett under.
En bild säger mer en 1000 ord...

Läs även andra bloggares åsikter om under, gravid, äntligen gravid

Nu kan jag må illa, spy och vara aptrött med glädje! (åtminstone ett tag, jag har nog snart ångrat att jag skrev det där...) Nä, men det är faktiskt helt underbart att vi kommit hit efter alla turer, MA och ivf... Jag är världens lyckligaste idag!

Jag sa som det är, att jag är rädd att komma för tidigt. Kanske borde jag ha väntat till nästa vecka. Men samtidigt kunde jag inte låta bli. Så imorgon ska vi på vul. Hjälp. Imorgon!

Jag vet ju att det inte är så lång tid emellan. Det kan lika gärna vara för tidigt på onsdag morgon. Men samtidigt vet jag också att varje dag är så mycket i det lilla embryots utveckling. Nu gick jag ju med på det här, så nu får jag väl räkna med att komma tillbaka om en vecka igen. Samma terror som förra gången. Men det verkar vara mitt öde, det var precis likadant med sonen för fem år sen...

Det är två arbetsdagar kvar innan vul-et och jag hoppas verkligen att det flyter på med lagom jobb. Inte för lite, för då går tiden så otroligt lång och inte för mycket för det fixar jag inte riktigt nu. Fokus är inte på jobbet, tyvärr. Om vul-et blir lyckat på onsdag så kommer jag nog vara lite mer öppen med min graviditet. Alla våra vänner och den mesta familjen vet ju redan, men på jobbet och så. Det blir så mycket lättare med allt då. Men jag är tacksam att jag har ett jobb där jag kan flexa och ingen frågar om man är borta en stund.

Den här galna tröttheten gör mig trots allt positiv, det måste ju finnas en orsak. Det måste gå bra!

KOMMER JAG ALLTID ATT VAR TJOCK :(

Jag vägde mellan 58-62 innan jag blev gravid,efter första barnet gick jag ner till min ordinarie vikt,efter andra klarade jag mig också ganska bra,gick ner till 65 men det kändes ändå ok..sen gick det utför....

Efter mitt fjärde barn hade jag blivit överviktig, och även fast jag inte åt mycket så lyckades jag inte gå ner iaf.

Jag har alltid haft svårt att dricka vatten så där vet jag att jag inte skött mig,jag har inte ätit var tredje timma utan snarare för sällan.

Sen har jag inte ätit avocado,lax,kyckling utan skinn,blomkol och broccoli varje dag heller iof. men jag har heller inte levt på pizza,hamburgare och godis...utan jag har ätit som en normal Svensson men har ändå behållt min övervikt.

Så när jag hörde av min syster att de sökte deltagare till programmet Tjockholmen så beslöt jag mig för att söka för att få hjälp med att gå ner i vikt. 

Jag kom med i programmet och var med om en himla massa saker under fyra månaders tid.

Jag fick lära mig att äta rätt, vi tränade och jag började tex. promenera varje morgon.

Men efter fyra månaders träning etc så hade jag ändå bara gått ner 12,5 kilo..

Jag fattade ingenting!!

Jag fortsatte äta rätt (Dock drack jag alldeles för lite) efter programmet och lyckades gå ner ett par kilon till,men inte alls så mkt som jag borde..

Tiden gick och för inte allt för länge sedan beslöt jag mig för att än en gång försöka ta tag i mitt vikt problem och gick till vårdcentralen.

Efter en massa blod,urin och gyn undersökningar på olika ställen hittade de olika fel och jag fick reda på att jag måste äta piller varje dag och att de rekommenderade mig att göra en Gastric Bypass för att förhindra att gå upp ytterliggare i vikt.

Operationen skulle med största sannorlighet göra att jag gick ner i vikt igen och det ville jag ju verkligen. Medicinerna skulle också hjälpa till med många andra hormonella problem så jag kände verkligen att jag fick en ny chans.

Men nu har jag opererat mig för fem veckor sedan och sammanlagt bara gått ner 5 kilo.

Jag gick ner lika mycket på de två veckorna innan operationen då jag fastade så visst...jag är 10 kilo lättare på 7 veckor,men efter en GBP är det OTROLIGT LITE att bara gått ner 5 kilo på hela fem veckor.

Så även fast jag nu inte har någon matlust..

Inte längre kan äta pizza,pommesfrites etc...

Inte kan äta mer än en knäckemacka eller en banan utan att bli mätt ...

Så har jag stått still i vikt i två hela veckor!

Jag vet att jag har en massa hormonella störningar men hallåååå

Jag äter ju som en myra!

Så nu har jag insett att även fast jag äter precis efter Tjockholmstänkets GI-Modell och tränar regelbundet eller genomgår en Gastric Bypass där de tar bort hela min magsäck så vill min kropp verkligen inte släppa på kilona.

Så om det finns någon som tvivlat på mig när jag sagt att jag verkligen inte äter mycket men ändå var tjock ,så kan jag ju iaf. bevisa det för er nu!

Jag har inte ens en magsäck och ändå så står jag still i vikt :(

Men nu i nästa vecka ska jag till läkaren igen för att följa upp blodprover jag lämnat, och då kommer vi också gå igenom vad vi ska göra för att försöka få mig att börja gå ner i vikt igen....

Så jag får väl fortsätta att hoppas..

Så ja..vilken av Tjockholmen eller Gastric Bypass vinner i mina ögon..

-Jo..hade jag haft en väl fungerande kropp hade Tjockholmstänket vunnit.

Motivering: Då hade jag fortfarande kunnat äta Pizza och annan fet mat någongång ibland och jag hade inte behövt ta kosttillskott tabletter resten av livet.

Men då min kropp inte fungerar som den ska så är jag ändå glad att jag gjort den här operationen,för jag slipper ju kämpa mot att hela tiden gå upp.

-För upp i vikt ska jag väl iaf. slippa att gå nu...eller?

Jaa..fortsättning följer..

Kram J.

Nu ska jag snart åka iväg och möta upp min kära barndomskompis. Hoppas på att få äta på Alfies, där har de riktigt god mat.

Hoppas ni får en trevlig kväll!

Förresten, svar till Malin och Lindas fråga...Har ingen aning om vad det är för kön inne i magen. Har heller inte direkt någon känsla, men jag kan ju säga som så att den här graviditeten är VÄLDIGT olikt den jag hade med dottern. Kanske det är ett tecken på att det är en kille den här gången? Ingen aning faktiskt, men alltid roligt att spekulera. Om man går efter all skrock som finns så skulle Filippa ha varit en pojke och nu borde det vara en flicka :-D

Jag har bra vibbar den här gången och det skrämmer mig. Tänk om det inte går bra och jag har mått så här hemskt hela tiden ändå? Precis alla de symptom jag aldrig hade förra gången. Jag försöker fylla dagarna med annat, men det är svårt. Svårare än under ruvartiden. Fokus ligger bara på 8 oktober och om vi får se ett hjärta slå. Det är v 6+6 då.

Ikväll har jag ivf-träff hemma hos mig. Vi ska prata, skratta, våndas, hoppas, längta, vräka ur oss. Det händer mycket i gruppen och det är positiva vibbar. Jag önskar så innerligt att vi alla får följas åt på den här nya, läskiga resan.

Det er en totalt syret oplevelse og jeg lå og grinede i lang tid.
Så er det faktisk ved at være lidt skægt at være gravid, når maven sådan giver lyd fra sig! Jeg glæder mig vildt til næste store blop!!