* Allt grus bortspolat

* Skrubbat beslagen

* Tagit av etiketterna, sköljt dem och satt dit dem med nytt lim

* Svartlackerat alla gångjärn, spikar och beslag

* Oljat in träet

Vad jag ska ha i den? Kom hit och kika. Om du vågar öppna den.

Jeg står på brua over motorveien i Bjørvika med en hel del folk som i likhet med meg har sett for mange agentfilmer. Vi ser rett ned på en sperring satt opp av politiet, som vi bare kaller Secret Service, og hver gang de stopper en fotgjenger eller en vinglete syklist roper noen fra brua: Bombe!

Vi venter på fyrverkeriet, men ventinga trekker ut. Syklistene kommer ikke over motorveien fordi brua er for full, men politiet nekter å slippe dem bortover kaia mot innfarten til Operaen. Det er fullt av eksellenser på åpninga, og da må folket holdes unna. De latterlige bestrebelsene på å framstille det nye bygget som Folkets Opera er plutselig likegyldige. Vi hutrer i sjølufta og diskuterer om alle politifolkene er Secret Service, eller bare den skumle mannen i trenchcoat (til venstre på bildet).

Like før har jeg vært nede ved Innvik og spanet. Teaterbåten har operafest i kveld, med orkesterplass til det opplyste bygget, men det er lang kø foran landgangen, så jeg gir opp å prøve.

På kaia rundt båten står folk i klynger, klokka er blitt halv tolv, men det er fortsatt mulig å komme nær vannet.

Lenger ute mot Vippetangen ligger Statsraad Lehmkuhl. Mellom mastene er det heist trekantede stagseil som fanger den rosa flombelysningen.

Klokka nærmer seg midnatt, og folk er utålmodige. Ei gammel dame setter krykkene sammen til et slags stativ, som hun lener seg mot for å spare bein og rygg. Noen peker på en lang rekke med svarte biler, som er i ferd med å kjøre fram foran inngangen. De krabber langsomt ned den slake skråninga, som sultne biller med apetitt på kjendiser.

Samtidig står politiet og diskuterer med syklistene igjen. Flere biler har blitt vinket rett gjennom, tilsynelatende uten å bli kontrollert, og sidemannen min sier: Hvis du har en feit svart bil er det visst bare å kjøre.

Det blir stadig tydeligere at vi er Folket, mens de andre er Noe Annet. Vi står her på betryggende avstand og venter på brød og sirkus, mens de paraderer omkring i en opplyst osteklokke og elsker opera og ballett.

Hvis de er kremen, er vi opera mints.

Men så begynner fyrverkeriet, og vi glemmer alle prøvelser. Det er digre lysblomster som dekker halve himmelen, og mindre søyler av ild som reiser seg fra Sørengakaia tvers over vannet. Det drønner og buldrer, og det varer lenge, med mønstre som stiger og synker, tennes og slukner. Jeg står stille og lar meg overvelde, og likevel, midt i all skjønnheten kan jeg ikke la være å tenke, som vanlig når jeg ser fyrverkeri, ikke bare på pengene, hvor mange munner de kunne ha mettet, men også på den vanligste bruken av smell og eksplosjoner i verden, som tross alt er en helt annen.

Jeg kommer rett fra vakt på kinoen, hvor jeg har sittet og snakket med en kollega fra Irak. Han viste meg bilder fra dagens Bagdad, i en nettavis med arabisk skrift, hvor røyken fra siste bombeangrep fortsatt hang i lufta, mens folk løp fra stedet med skrekkslagne uttrykk i ansiktene. Kollegaen min forlot byen i 1994, og de neste tretten årene hadde han bare kontakt med moren og de ni søsknene sine over telefon. Ifjor traff han endelig moren og en søster igjen, da de greide å komme seg ut til en ferieuke i nabolandet Syria. Dette er en historie jeg kjenner igjen fra andre kolleger, og jeg spør om han deltok i krigen mellom Iran og Irak, det åtte år lange helvetet flere andre jeg kjenner har tjenestegjort i. Men S var heldigvis student på den tida, og greide seg såvidt unna militærtjenesten ved å utsette siste eksamen ett år, så han slapp å være soldat, men merket krigen godt likevel, gjennom drepte venner og slektninger, og raketter og flyangrep mot byen.

Samme kveld har jeg også sett filmen In the Valley of Elah, hvor Tommy Lee Jones spiller en amerikansk far som sakte oppdager hvilke grusomheter hans soldatsønn har deltatt i mens han var stasjonert i Irak. Jeg vil derfor tilegne denne posten til det hardt prøvede irakiske folket, og andre i verden som daglig opplever grusomhetens fyrverkeri.

Oppdatering: Andre bloggere har også skrevet om denne kvelden. Avil kritiserer gjestelista og spør om finanstoppene er blitt vår nye adel (få også med deg Tomas’ historikk i kommentarfeltet, om privilegier, veldedighet og velferd). Og se gjerne de flotte fyrverkeribildene til Lothiane (tatt med stativ og lang lukkertid, slik at lyset fra ulike raketter blir synlige samtidig).

Har läst och hört en del om att det varit en del problem som haft med raketer och alkohol inblandad.

Att man inte vill införa något förbud på raketer är fullt förståligt. I USA införde man totalt förbud på alkoholhaltiga drycker och det ledde till att man i USA drack mer alkoholhaltiga drycker än tidigare p.g.a. att det växt fram en svartmarknad för alkohol vilket lett till att maffian kunnat få mer makt vilket de än idag har.

Läste på svd.se om att borgarna inte vill förbjuda fyrverkerier trots att det skett så mycket olyckor i helgen. De vill istället informera och uppmuntra till att ta mer ansvar och se till att med hårdare tag se till att personer under 18 år inte får springa runt på gator och torg (eller i skogen för den delen med) med raketer som flyger hit och dit.

Om det blev ett förbud skulle risken för att ungdomar gör egna pjäser stor. Många skulle nog importera om det blev ett förbud och en risk för att de raketerna inte har samma säkerhets krav som de som säljs i Sverige idag har.

Ett förbud för privat personer att skjuta upp raketer skulle också bara göra så att fler skaffade fram sina raketer på något annat sätt än att köpa de legalt som man kan idag.

Att bara sälja under några dagar innan nyår verkar däremot någorlunda vettigt, tror inte att man skulle importera pjäser eller göra egna bara för att skjuta i väg någon mitt på året.

Stirrade mot disig himmel. Krevader i fjärran. Ljud fortplantas märkligt väl i fuktig luft. Ett dovt dån omsluter allt. Mörkret diffust upplyst i mjölkiga färger.

Plötsligt löper en av de egna fyrverkeripjäserna amok. Dras alltför snabbt ner av gravitationen. Plöjer fräsande och gnistrande över gräsmattan. Siktet inställt. Närmar sig min utkiksplats.

En nära-döden-upplevelse. Eller så leker jag bara dramaqueen. Gissa!

 ......................................................................................................................................

Vær: Grått og trist.
Vi hadde en trivelig kveld på Jasmin. Her er vi etterpå nede i Sofienbergparken for å se på fyrverkeri. Det var faktisk opphold mens vi var i parken så det var ikke dårlig.

Rett før tolvslaget syklet vi ned til moloen for å få best mulig utsikt inn mot byen, raktettene skjøt opp i alle retninger rundt oss, flott som bare det å se på, og jeg forsøkte å ta noen bilder med en halvråtten mobiltelefon..ikke mye til suksess..den dagen jeg får meg et skikkelig kamera..ja den dagen starter fotolivet for alvor!

Fortsatt godt nytt år!

Så er vi igang igjen. 2008 - nytt år og nye muligheter til et eller annet. I går kveld og i natt feiret vi nyttår inne på restauranten Jasmin i Oslo. Wing holder lukket selskap for sine stamgjester og ca. 50 var på plass som vanlig. Det ble en trivelig kveld med masse god mat og drikke. Ved midnatt ruslet vi ned i Sofienbergparken for å se på fyrverkeriet. Vi har aldri feiret nyttår her inne tidligere og det var veldig gøy å gjøre noe annet for en gangs skyld. Bestevennene våre som vi alltid feirer sammen med var også her inne. På bildet foran Sophies kiosk ser vi fra venstre: Karin, Tor og Stine. Stine er kona mi og de andre er vennene våre.

På bildet i parken er det Arild som kommer og står mellom Karin og Stine.

Fyrverkeri.

Det blir siste år med dette nå for det skal bli forbudt å skyte opp raketter neste nyttårsaften.

Vet ni att svenskarna köper fyrverkerier för över 200 miljoner kronor om året!3000 ton avfall singlar ner och skräpar ner naturen, och luften, för det är väl ingen som plockar upp skiten och lämnar till återvinningen.

Och 300 personer skadas varje år av fyrverkerier.

För egen del var det nio år sedan jag sköt fyrverkeri, och den raketen sköt jag upp i Norge ;-)

Dei mange augeskadane som kvart år kjem i kjølvatnet av nyttårsfeiringa er grunnen til at justisminister Knut Storberget no set foten ned og forbyr sal av rakettar. Eg vil gi Storberget honnør for å endelig gjere ei slikt upopulær bestemming, men eg syns ærleg talt han burde gjort kort prosess og gitt eit totalforbod mot privat fyrverkeri.

FARLEG: Fyrverkeri er morosamt det, men når smårollingen eller kven som helt andre plutseleg får ein rakett i auget og blir blind for resten av livet, er det plutseleg ikkje så morosamt lenger. Å kombinere fulle vaksne med fyrverkeri er ingen god idé. Å kombinere fulle barn med fyrverkeri er om mogleg endå verre.

Fyrverkeri er farleg, veldig farleg, og det er noko vi burde ha innsett for lenge sia. Augelegane meiner at det er latterleg å ikkje gi eit forbod mot effektbatteri i same slengen, for desse er like farlege som fyrverkeri på pinne. Å berre forby rakettar vil difor ikkje åleine få ned antall augeskadar.

UNØDVENDIG: Fullt forbod mot alt privat fyrverkeri. Det er det einaste som vil få ned alle dei forferdelig skjebnane som kjem haltande inn på legevakta kvar 1. januar. Det er heilt unødvendig når kommunane arrangerer kommunale fyrverkeri som er så mange gonger betre enn dei ein får til i nabolaget.

Det er da så mykje betre og flottare å sjå på ei fortryllande fyrverkeri ein ikkje skyt opp sjølv, når ei veit at det heile er heilt trygt. Det burde helde lenge å berre sjå på.