som här i skogen vandrar fram.

Så lugnt, så fridfullt och så stilla,

så att inget i naturen här, far illa.

Vi ser Dig, vi känner Dig, vi vill Dig gott.

Vi ser att Du vårdar den jord Du har fått.

Så vandra lungt Du vandringsman

vi ger Dig styrka så ofta vi kan.

håll Dina armar hårt om min stam.

Känn stammen min pulsera,

att jag vill lära Dig något mera.

Var morgon då Du vaknar,

vad är det då mest Du saknar?

Är det att veta vem Du är?

Då är det gott att Du Dig detta lär.

Ställ Dig frågan varje dag,

vem jag är och vad vill jag

Gör sånt som känns rätt för Dig

och lär Dig nu äntligen att säga, Nej.

Ta hand om Dig och vårda Din själ,

nu är det dags att älska Dig väl.

Låt andras problem tillhöra andra,

men finns till som ett stöd för varandra.

Låt var och en av sin livsskola lära,

så behöver Du ej längre andras bördor bära.

Nu min vän jag hoppas Du något har lärt,

att det livet Du fått skall Du hålla kärt.

en kram var dag,

ett ögonkast av värme.

Min hand i Din,

en smek på kind,

är sånt som för oss närmre.

Så ge av detta till Din vän

och Du skall få till gåva.

Mångfaldigt mer igen,

av kärlek kan jag lova.

så även i Tryggens skog till kvällsgröten.

- Han är då för go,

den man som låter oss här bo,

utan att fälla gran eller fura,

ej heller gräva i mossan där skogsfrun lura.

Vi vaktar Din skog, Du ädle man

och sänder Dig kärlek så ofta vi kan.

en människa som inte längre ler.

Han tänker, ack vad hon fått bära tungt,

trots att hennes liv ännu är så ungt.

Han strör sedan kärlek på den stig hon skall gå,

för att hon inom sig trots allt nu skall förstå.

Att allt hon har upplevt och allt hon har gjort,

blev resultatet av den unika människan som växt så fort.

För vad vore väl världen, om hon inte fanns,

ett stort tomrum, där alla saknade just hennes glans

det växer granar och mossa på.

Här går och stortrollet i sina tankar

och funderar väldigt ofta på.

.....om denne man som dragit timmer

och slitit hårt för sitt levebröd,

nu har fått frid och lever lyckligt,

och ler åt skogen, från himmelens höjd

Att kärleken skall segra över allt på jorden

Över hat och avund, över krigen kalla

och mat skall finnas för oss alla

Men först är det oss själva vi måste ändra

och från hjärtat, kärlek, till våra medmänniskor sända

Hör granens tysta viskning och tallens kloka ord

Om svaren som finns inom Dig, om meningen på jord

Om varför Du har kommit hit, just denna stund, på denna jord

Sitt ner min vän och lyssna nu

på sin mossiga stora sten.

Han ser på Älvor och små Linneor

som dansar lätt på sina ben.

Han ser på människan som på stigen vandrar,

fastän alla ej honom kan se.

Han ser på djuren som i skogen lever,

han ser på trollmor som till honom ler.

Han ler tillbaka och sänder kärlek

och önskar ingenting annat mer.

som följer Dig vart än Du går.

När allt känns tungt och sorgen värker,

finns hon hos Dig precis där Du står.

När allt är svart och natten molar,

förkunnar hon, det kommer en vår.

När vägen blir krokig och bördan tung att bära,

så följer hon Dig alltid vart än Du går.

Du har en Ängel vid Din sida.

att människor är elaka runt om på jorden.

Han drar sin luva ner över skallen

och vill ej höra något mer ifrån Tallen.

Det smärtar, det värker i Vättens kropp.

Att människan ej förstår, att för ondskan finns det inget hopp.

från björk till al och på en gren så smal.

Han ropar högt:

Låt mig få låna Ert öra - för nu skall Ni något roligt få höra

Trollmor nu tossig är,

hon slår kullerbyttor i ett och sjunger upp i falsett

och kläderna hon ut-och-in nu bär.

Vad detta beror på vet bara jag,

hon skall bli mormor en vacker juni-dag.

Trollfar han ler och myser,

ty han ser att trollmor utav lycka lyser.

Kärleken har landat i trollskogen igen,

där Troll-Anna har funnit sin älskade vän.

att kunskap ej alls är tungt att bära.

Att sann lycka och glädje ej för pengar kan köpas

och för var god gärning, en stjärna med vårt namn skall döpas.

En prick i himmelen för var god tanke vi sänder,

så allt vi gör vår nästa, trefallt tillbaka till oss vänder.

Så tänk blott goda tankar och gör blott goda ting,

Så kommer lyckan att skina på alla, här omkring.

Här sjunger Svalorna sin ljuva sommar sång

Här doftar nattviol i kvällens sena timma

Här lyser sommarsolen natten lång

Här spelar Näcken vackra toner på sin fela

Här lever trolldom och magi under varje sten

Här svänger trollet om, med ben så stela

Här smeker trollfar sin trollmor på kind så len

Här finns mystiken i skogens egen energi

Så, ta för Dig, andas in,

naturen bjuder Dig på harmoni.

Hör måsens skri och kropens ord,
om livet på vår jord.

Se Furan så gammal, så rak och stark,
se Björken så mjuk och len.

Känn mossan Dig bjuder till ro och till vila,
känn vännen Din som alltid står vid Din sida.

Så känn och lev idag min vän,
om morgondagen finns, vet vi inte än.

Han sitter och drömmer om flydda tiden,
då trollmor var ung och hade skjortel av siden.

Han ser på henne med kärlek i blick,
och tänker, vilken tur att jag just henne fick.

Små trollbarn kommo vart efter åren gått,
nu stora de blivit och själva trollbarn fått.

Han skrattar och hickar med ögon så glada
och ser lilla Eddie i baljan nu bada.

Han sätter sig ner på sin mossiga pall
och ser nyfikna Vättar tittar in i sin hall.

Små tomtar på gården med mycket bestyr,
ser trollet och ler
och känner att livet är ett stort Äventyr

Små Tomtar lekte och Älvor smekte
var mossklädd sten med sin lilla hand

Nu flytt har Tomtar och alla Trollen
och tänk alla Älvor som försvann

Till annan skog, till en annan dunge
dit ej maskiner har hunnit fram

Idag är jag vacker, jag ser i min spegel
jag undrar varför det syns, just idag

Idag är jag lycklig, jag svävar på moln
jag undrar varför det känns så lätt, just idag

Idag kom våren
Idag värmer solen
Idag såg jag hästhov
Idag ler jorden

Idag porlar bäcken, allt liv börjar gro
Idag såg jag Näcken
Idag börjar jag åter tro

Här gingo korna på sommarbete
på plöjda åkrar växte korn och vete

Här gick en piga med mjölk i spann
och drängen log, ty hon var grann

Nu finns blott minnen av svunnen tid
och stallet har rasat som stod här bredvid

Men lyssna noga med alla sinnen
så hör Du bonden plöja näst intill grinden

Hör korna råmar att mjölkdags det är
och nordsvensken gnäggar att kvällen är här

Hör Bofinkar sjunga till varandra,
att nu är Evi på gång.

Jag ser trollfar mig vänligt hälsar och ler
och trollmor en skogsstjärna till mig ger.

Jag ser trollbarnen leka och busa,
jag hör vinden försiktigt i trädkronor susa.

På avstånd ser Rådjuret Elsa nyfiket på mej
och harpalten som nyss har vaknat, ropar hej.

Jag hälsar och vinkar glatt till mina vänner
och inom mig ett stort lyckorus jag känner.

Naturen har återigen delat med sig av sin hemlighet
och jag har fått se saker, som bara jag vet.

Så som verkligheten ser ut så kommer det att bli lite censurering och lite att kasta i papperskorgen, även om min mamma tycker att jag borde ha med alla. Hon är riktigt nyfiken så det beror ju på det. Men dikterna är så många som 380 och över det. Jag har fler. Man kan ju inte ha 380 dikter i en bok! Den boken kommer ju att bli hur lång som helst.

Sen så har jag märkt att det finns en känslomässig preskriptionstid och jag är tveksam till om den är över för min del. Många saker känns känsliga och jag vill inte tala klarspråk, utan snarare binda in känslan i vackra, berörande ord och liknelser. Man ska endast förstå på ett känslomässigt plan. Min mamma vill veta om MIG. Men jag vill inte att det ska handla om mig i första hand. Jag vill inte att alla ska veta allt om mig. Det är dikter... inget mer.

Vissa dikter censurerar jag bort för att de helt enkelt är för råa. Jag vågar nog inte ha med dem. Hej mamma, jag har sex. Fast det borde hon väl förstå.

Sen är det faktiskt så att jag har blivit antagen till Svensk Poet 08, en diktantologi vars syfte är att lyfta fram amatörer och deras verk. Men boken innehåller också ett par eller fler kända författare, förmodligen för att lyfta intresset kring boken. Man betalar för sin medverkan, men måste så klart bli godkänd av redaktionen, vilket resulterade i att jag pep till från min laptop tillräckligt högt för att störa familjen när de såg på en intressant dokumentär. Vaa, vadå en bok?

Återigen till mitt eget projekt med diktsamlingen. Jag har insett, i och för sig sen ganska länge, vad som är felet med mina gamla dikter. Det är att jag koketter med slitna ord och uttryck som sorg, gråt, smärta, sår, ensamhet och så vidare. Det kan beröra och lämna avtryck, men litterärt är det ganska så dåligt. Jag tror inte på att tala klarspråk. Jag tror på att måla. Svepa med sin pensel och strö glitter över dikterna utan att säga det som läsaren ska klura ut själv. Man måste vara lite hemlig. Svaret finns mellan raderna.

Jag berörs av mina korta, känslomässiga dikter från förr av en anledning och det är att jag har skrivit dem själv. Jag tål inte sådana dikter om det skulle kommit från någon annan. Det lämnar ett platt och tråkigt intryck. De lämnar svaret. Jag vill ha gåtan.

Sedan finns så klart motsatsen, de dikter som man inte alls förstår något av och de är inte bättre. Det ska finnas en logik. En känsla.

Jag dricker vatten nu. Har gjort det ganska mycket de senaste dagarna. Jag dricker vatten och jobbar på min diktsamling. Det går sakta. Jag fastnar i dikterna och gräver ner mig där, analyserar, tycker att de är bra, tycker att de är värdelösa, fundrar på om jag vågar visa dem för mamma och pappa och så vidare. Kanske ska jag bara hoppa? Chansa. Ta med en massa dikter. Vad kan hända?

Det vet man först när man kommer till botten.

Igår såg jag ett avsnitt, liggande på golvet för att försöka stretcha bort det konstiga ontet i kroppen. Och plötsligt såg jag med lite plågsam tydlighet: jag är Judy. Aj, det var ett annat ont det.

I det här avsnittet är det hon som driver historien. Via Lily och Rick har den relationsmisslyckade Judy träffat Sam, som är en gammal vän till Rick. De finner varann omedelbart, och det utspelas en fruktansvärt romantisk scen där Sam kommer till bokhandeln som Judy driver ett par dagar senare och de inte vet vad de ska säga till varann riktigt, men där det är uppenbart att bägge är väldigt drabbade av den andre, att Sam är osäker på hur han ska hantera det, men till slut kysser han henne bakom kassan. De har ett storögt, magiskt möte. Det slutar med att han följer henne hem, de kysser varandra utanför hennes dörr och skiljs sedan åt. När Judy sedan lyckligt ligger i badet ringer hennes syster, som hon bett kolla av med Rick litegrann om denne Sam efter att de träffats första gången, och Lily berättar att han är gift. "Väldigt gift, vad nu det betyder". Judy blir givetvis oerhört chockad och ledsen, eftersom hon tyckt att deras möte är så speciellt. Sedan kommer en svart-vit sekvens där Judy stirrar in i kameran, gnider sig över ansiktet och upprepar "Jag är 35. Jag är 35. Tretti-fem. Jag är trettifem." Varpå hon nästa gång Sam dyker upp i bokhandeln är sårad, försöker vara kall men det är uppenbart att hon håller på att gå sönder, det utspelar sig en liten dialog där hon undrar om han trodde att hon inte skulle få veta och han försöker säga att han ville berätta. Sedan försöker Lily klumpigt trösta sin syster genom att förklara att det ordnar sig, för det finns ju så många män. (Här någonstans börjar det krypa i min golvliggande kropp, jag hatar den meningen, det är klart att det finns massor av män, men hur många män finns det som ger genklang i MIG? Ja just det.) Judy gråter och Lily håller om henne och säger "du är så passionerad och öppen. Människor kan utnyttja det så lätt, och de gör det." Sam ringer och ringer till Judy. Om och om igen. Försöker förklara att han aldrig känt något liknande, att han begravt sig i arbete i tio år för att inte behöva inse att livet är tomt, att han och hans fru inte älskar varann längre, han ber om att få träffas i bara fem minuter, och till slut ger Judy efter. Han kommer till bokhandeln och ger henne en bok, "Spoon River" av Edgar Lee Masters. Det är en bok med fiktiva karaktärer som själva fått skriva sin gravskrift. Han har strukit under en dikt i den som han tycker handlar om honom.

"I have studied many times
the marble which was chiseled for me -
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
but my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
and catch the winds of destiny
wherever they drive the boat.
To put meaning in one's life may end in madness,
but life without meaning is the torture
of restlessness and vague desire -
It is a boat longing for the sea and yet afraid."

Judy läser dikten i en svart-vit bild, med Sams röst i bakgrunden, hon tittar upp och rakt in i kameran. Och sedan slutar avsnittet med att Sam ringer på Judys dörr, hon släpper in honom och de kysser varann.

Herregud. Jag är så JÄVLA Judy. Jag fattar precis.

Jag låg där på golvet och sade högt till tv:n "Nej, Judy, gör det inte, släpp inte in honom i ditt liv, det är livsfarligt ser du, det är så jävla förrädiskt när man känner sig så nära någon som förklarar hur sårbar och svag han är, det han förklarar är ju att han inte klarar av att hantera sina känslor eller sitt liv och i det blir han så hänsynslös mot dig. Snälla Judy, gör det inte." Men det är klart att hon gjorde det, precis som jag gjorde det. För vi som är Judy längtar efter den där genklangen så mycket, efter den där självklara känslan som ropar "JA! Hemma! Här är det! Platsen som bär dina konturer."

Och jag har den också. Den Gifte Mannens diktsamling i bokhyllan. Oh yes. Jag är så jävla Judy.

Likevel er det først nå jeg ser bloggpostens kommentar fra 7.april med overskriften "Tøft gjort av Tarald". Sånt er selvsagt veldig hyggelig!

«Disse diktene er ikke
bare gripende og
fascinerende i kraft av
tematikken, men
også godt skrevet»

Aftenposten har anmeldt Framandkar under tittelen "Mann i kvinnekropp". Anmelder Mariann Enge konstaterer "Leseverdige dikt om å være transkjønnet" og har åpenbart gjort hjemmeleksa si i forhold til hva transseksualisme er. Jeg forstår godt skepsisen hun gir uttrykk for i forhold til sterke tema og litterær kvalitet. Konklusjonen er heldigvis i min favør:

Jeg var imidlertid ikke så mange sidene inne i boken før jeg senket skuldrene, for disse diktene er ikke bare gripende og fascinerende i kraft av tematikken, men også godt skrevet. Det er en samling korte, konsentrerte og stilsikre dikt, som reflekterer over det å klare å uttrykke seg

Sånt er absolutt hyggelig å høre, spesielt etter at enkelte forlag mente jeg ikke ville klare å kombinere et sterkt tema med litterær kvalitet. Jeg er også glad for å ha satt i gang følelser og refleksjoner:

Etter å ha lest Tarald Steins dikt, sitter jeg igjen både med økt forståelse og økt undring, ikke bare i forhold til fenomenet transseksualisme, men også mer generelt i forhold til den subjektive opplevelsen av kjønn.