Jag köpte en ny mascara eftersom Böna målade tvättbjörns-/gråtande clownmålning på sig själv med den gamla, samt fyllde den med vatten, och så har jag tydligen inte fått med mig den nya hem... jag GLÖMDE den på ICA jävla skit!!

Nu måste jag börja sälja mina ägodelar för att känna att jag liksom har RÄTT till att köpa en ny!

Och en annan sak: korsordstidningen som skulle lösa alla mina alzeimersproblem. Jag har ju köpt den förut. Fattar ni! Jag hade glömt att jag redan hade den fucking tidningen och jag har redan löst allt förut!

Jag blir så less! Jag bryter ihop snart!

JEG FIKK KARAKTEREN

Jeg er utrolig glad og lykkelig ! Den skriftlige oppgaven fikk karakteren B+ , men jeg fikk sluttkarakter A etter den muntlige høringen. Sensor har vært Georg Arnestad fra Gloppen, busett i Sogndal. Kulturforskar, høgskule-amanuensis og redaktør. Min veilleder har vært Gunn Opdahl, stipendiat i kulturpolitikk ansatt ved høgskolen i Bø.

Så nå er det sommerferie og teaterfestival som gjelder..!

 LIVET SMILER ;-))

Bukfetma är riskabelt. Till och med för en normalviktig person som har bukfetma ökar riskerna för sjukdom.

Man har undersökt data från 6500 personer och funnit att risken för demens senare i livet ökar avsevärt om bukfetma finns. Övervikt och fetma tillsammans med bukfetma ökar risken för fetma mycket mer än övervikt eller fetma utan särkilt mycket bukfetma.

Det finns goda skäl att hålla koll på sitt midjemått.

Artikeln i läkartidningen.

Rapporten ligger på en side øverst på bloggsiden.

Da jeg startet dette feltarbeidet fikk jeg utdelt et nøkkelknippe til noen rom som jeg ikke kjente så godt fra før. Jeg vil takke dere for dansen, sangen og gledene dere åpnet opp for og lot meg få være en del av. 

         T a k k !

Jeg er så glad for at jeg er kommet så godt i gang med min praksisrapport om Den kulturelle spaserstokken. Alt stoffet er innsamlet og nå har jeg bare igjen å samle trådene, analysere og svare på problemstillingen.

Jeg tror også at jeg nå har klar problemstillingen:

1. Hvilke kulturaktiviteter finnes for eldre i Skien Kommune
2. Hvordan er kulturbegrepet definert av de forskjellige aktørene/etatene og danner disse begrepene et godt nok grunnlag for nyttig samarbeid mellom de kommunale etatene og til det beste for de eldre i Skien.

(Tar gjerne imot synspunkter på denne problemstillinge.)

Praksisperioden ved Kulturavdelingen i Skien var en travel men fantastisk tid. Jeg har vært utrolig heldig med praksisstedet og jeg er veldig takknemmelig for tilliten de har vist meg. Jeg savner de eldre som jeg var så heldig å møte - jeg savner dansen, sangen og ordene - og ikke minst samtalene. Det har gitt meg inspirasjon til å skrive denne rapporten. Den blir viktig for meg fordi det er den siste innleveringen jeg har i min utdannelse i Kultur - arrangering, formidling og forvaltning, bachelor ved Høgskolen i Telemark. Jeg er stolt og glad for at jeg har klart meg så godt. Det ER en utfordring å begynne en høyskoleutdannelse som 40 åring - men en utfordring jeg er glad for at jeg tok. 

GAMMEL UNGDOM

Ennå er jeg ung av sinn
om kroppen står for fall
Og ikke lenger har den kraft
som kanskje kreves for å kjempe
Mot tidens vær og vind.
Men ennå kan jeg se med egne øyne
Om blikket ikke lenger er så klart
og sansene for øvrig er blitt sløvet,-
forstanden er dog ennå blitt bevart.

Ennå er det skjulte lenglser der,
like mange som de engang var,
og mine drømmer er de samme, like rotete og meningsløse
Uten sammenheng med livet som det er.
Og ennå kan jeg kjenne duft
av bjerk i vårlig skrud
og høre trostens lokkesanger
til den som vil bli brud

Ja, ennå er min sjel så ung,
sov var jeg født i går,
og uten rynker vil jeg tro, -
At mitt ansikt bærer livets preg
er en byrde mer lett enn tung,
for så lenge mine rynker er i huden
og jeg føler glede ved mitt liv,
Da kan jeg fortsatt elske det
Om jeg er gammel som et tørket siv.

Otto Authèn

Idag har vi pusslat, spelat bingo, fia med knuff och kollat på inspelningar av Allsång på Skansen. Riktigt trevlig dag. Inga problem och ingen som var jättesjuk.

Är sjukt trött. Borde plugga, men vill bara sova. Ska nog sova en stund i alla fall.

Denne fortælling fra virkeligheden er, så jeg græder:

Et plejehjem i Horsens har bygget et fiktivt busstoppested i forhallen. Her søger rastløse demente hen, når de vil hjem til deres forlængst afdøde forældre eller ægtefæller.
Personalet venter tålmodigt på "bussen" med de gamle, mens de taler med dem om de mennesker, de vil besøge. Efter en tid falder de demente til ro, de har fået talt, fået luft for følelser - og kan følges tilbage til en fredelig kop kaffe.

Hvor er det fint og stort. Personalet lever en fiktion, indfølende og fantasifuldt, man er fri for at bruge magt, og de gamle får lindring.

Levet litteratur på dagligplanet.

Bravo!

Kilde: Politiken.

Man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp men som måste väckas av dig eller andra, man står där och håller henne som om hon vore av en annan värld, som hon vore av samma material som det som bränns på stekytorna, som köttet du på tidigare arbeten kastade ut för att tillaga, man står där för att man måste och för att man borde. Så detta bör, hjälpen att lyfta, tvätta, duscha, klä på, tvång och nödvändighet. Man; därför att detta man innehåller ett jag men också för att detta jag är utbytbart. För att arbetet är utbytbart, för att det är behärskat av neutralitet. För att neutraliteten kommer ur jämförande, för att jämförandet vilar på att lika för lika gör lik av det olika, för att skilda ojämförliga kvaliteter av ett värdemått blir jämförliga, för att jämförelsen är vad som gör det möjligt att värdera, för att värdera är att avgränsa, för att avgränsa är att påföra, neutralisera, profanera, mystifiera, fetischera, förtrolla, mytologisera, för att… Man för att du kan byta och för att du är utbytbar, man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp, som måste väckas av dig eller andra, men också man står där med köttet som man kastar ut över stekytorna, man står där och tillagar. Man står där med henne, denna demenssjuka. Samma man, detta mantra, ett neutralt som fordrar, samlar, ur detta man reser ett jag: jag står här, jag har stått här och slitits ut, jag har stått här och fått ryggen att slitas, söndras, knäckas, jag har stått här och ur alla dessa kärringar jag lyft har jag fått befordran eller skador eller sparken för att jag stal eller så har jag fått stå här med henne, denna demenssjuka, jag har fått stå här, jag har fått stå här och ur henne lyfta möjligheterna. Begränsningarna. Stått och lyft den gräns som det innebär att vara här, att leva det proletära idag.

Men det är just denna varuvärldens definitiva form - penningformen - som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar osv. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar osv. sätter dessa varor i relation till linneväv - eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken - som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.

Varför? Det kommer till en, urskiljer en. En fråga; varför? Plötsligt, man är ett jag. Förundran, man står inte längre där och lyfter, kastar, nej man lyfter plötsligt ur den dementa en fråga som reser ett hot mot rutinernas förvandling av borde till en lag. Varför? Fråga pockar och kräver ett svar. Undrar varför, varför detta tvång, varför ska jag behöva nära? Varför denna vara, denna stående, lyftande mara… Varför detta tvång att min hand skall smeka? Lugna? Tvätta bort den avföring som stelnat? Jag vill inte hjälpa henne. Vill låta köttet vara. Mitt borde inte det nödvändiga, det jag borde är att låta henne ligga. Låta henne vara. Så mot det de säger, du borde, säger jag, nu, efter frågan, nej, så, så är det, jag vill henne inte, jag vill inte hjälpa henne, men jag måste, för bör är en nödvändighet. Min nödvändighet. Jag måste för att få betalt. Så varför? Frågan leder till förundran, förundran över det vidriga i att vara tvingad. Det absurda i att vara fäst vid den gamla, fastlåst av det ekonomiska. Så tvånget att lyda, att smeka, att lyfta. Tvånget att just jag. Så det nya utmanas av det gamlas slitna individuella. Den roll som rest sig ur det allmänna. Som ur ett man ställt två bör mot varandra.

Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.

Ur varför, ett annat jag. För frågan leder till förundran och förundran till hat. Hatet över att vara, att vara fastlåst vid denna kvinna. Vid kött som endast kan murkna. Och hat när kronor är för få, eller när det de kan köpa inte ger någon lisa, när jag är lika trött på vad detta arbete väcker som den njutning som får mig att arbeta, då, ur varför ett annat jag, ett jag med förstånd, där förstå blir att förstöra, att riva ned det som är ämnat att utföras.

Artikeln är skriven av Marcel, medlem i Kämpa Tillsammans! och kommer vara med i nästa nummer av Dissident.

Intressant?

Nytt på Konflikt: akuhujan vill ha boktips, petter, syrran och vardagspussel om "flumskolan", slutstadium är cool, hårdrockaren skriver om hårdrock, redundans om antikommunism.

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, lönearbete, samhälle, politik, vård, demens

Koldt og klart i Östersund og masser af spændende indlæg. Og så blev spændingen udløst for i år, det blev Ebbe Vestergren fra museet i Kalmar, "Mr. Time Travel" som fik NCK´s årspris 2008. Et valg, som faktisk gjorde mig endnu mere stolt og glad over, at det var mig selv sidste år ;-) Selve konferencen var  - som sædvanligt - et af årets faglige højdepunkter.

Det mest vedkommende og perspektivrige indlæg (mit eget iberegnet) var for mig uden tvivl Henning fra Den Gamle By som fortalte om museets erindringsarrangementer for demente. Folk, der ellers kan være helt lukket om sig selv, den erindring og de sociale kompetencer de har glemt, kan og gør pludseligt noget, som de ikke gør til dagligt, når de kommer på museet. En kvinde, der ikke vil tale, begynder fx at synge. Enkle gøremål som at male kaffe eller pumpe vand bliver en nøgle, som i det mindst for et par timer kan åbne for ellers glemte erindringer og kompetencer. Når gæsterne forlader museet, er den bevidste erindring om oplevelserne glemt i samme øjeblik, de kører ud af porten. Men Henning fortalte, at personalet på plejecentrene kan berette, at beboere der har været på museumsudflugt, har mere liv og aktivitet end sædvanligt i et stykke tid efter. Et godt eksempel på, hvor vigtig den "personlige kulturarv" er.

Når alt andet er blevet uklart, kan duften af kaffetilsætning, håndteringen af komfur eller pumpe fra barndommen og den fysiske fornemmelse af fortidens rum stadigt være der og være en ressource. Det er et utroligt godt og vedkommende projekt, som Den Gamle By arbejder med. Flot og relevant.

Der er her et lille klip fra Ebbes iøvrigt flotte takketale - det skal pointeres, at klippet yder hverken talen eller ham selv retfærdighed...

I går hadde jeg gleden av å få være med på "bevegelse til musikk for demente" på et kultur & aktivitetssenter.

Jeg innrømmer at jeg gruet meg litt i forkant. Demens er ukjent for meg og jeg innrømmer at jeg tenkte masse på hvordan jeg skulle forholde meg til de demente.

Trekkspillmusikk, tango, vals og reinlender. Selv elsker jeg å danse! Musikk og dans gjør meg glad og opprømt. Jeg forbinder dette med bare glede. To eldre trekkspillere tråkket takten til en kjent vals. Jeg ser rundt meg og ser på menneskene rundt meg. På forhånd var jeg fortalt at det ville være 4 frivillige, 4 ansatte og resten var pasienter - såkallte voksne demente. Jeg gripes av en lett panikk. Hvem er hvem? Rundt meg satt det mennesker i ulike aldre, noen smilende, noen alvorlige. Jeg så på beina og så at stort sett alle var med å tråkke takten. Så slår det meg: Om jeg tar feil - og byr opp en ansatt, en hjelper eller en pasient til den første dansen - hva gjør vel det? Dans handler nettopp om å bevege seg, glede seg, glede hverandre. Musikk og dans gjør oss alle like.

Jeg reiser meg og tar sikte på den blideste dama i salen. En eldre dame i rødt som har verdens største smil og godeste latter. Hun ler mot meg når jeg høflig bukker og spør - ".- vil du danse med meg?"  Damen forteller meg at hun er 90 år, har vondt i beinet - og jeg får hele historien om hvorfor - mens vi danser - litt forsiktig - som lovet. Rundt oss danser alle de andre. Jeg begynner å se hvem som må være pasient og hvem som må være hjelper eller ansatt. Jeg ser noen bare holde hender og svinge hendene - men de danser!

Jeg kikker bort på en dame som sitter der alvorlig, med hendene i fanget. Blikket ser tomt ut - men jeg ser dansefoten forsiktig beveger seg forsiktig i takt med musikken. Jeg går bort til henne og bukker så høflig jeg har lært at man skal gjøre. Hun ser opp på meg. Tar hendene sine og stryker dem ned ansiktet mitt - som en blind som vil se hvem jeg er - og så kom smilet! Jeg tar hendene hennes og vi leier mot dansegulvet. Hun er alvorlig igjen. Legger armene sine rundt meg og jeg gjør det samme rundt henne. Jeg vet ikke hva sangen heter og jeg kan bare deler av teksten. Noe sånnt som:

" jeg satte meg på toget mellom Hønefoss og Gol" lalalala... Åh Klara! ... "Du kan da ikke mene at du ikke elsker meg!" Jeg sang litt forsiktig - nynnet med der jeg klarte, mest kanskje for meg selv. Bare sånn at jeg registrerer at dette er en sang som var populær en gang og mye spillt på radioen. Men så så hun på meg og så kom smilet igjen - og hun begynte også å synge litt. Litt forsiktig først. Jeg kjenner i armene mine et menneske som våkner. Jeg kjenner at takten hennes blir fastere. Hun griper hardere rundt meg og plutselig synger hun for full hals. ÅHHH Klara!!! Jeg ler mot henne og hun ler mot meg og dermed er vi igang. Vi synger begge for full hals - sikkert falskt og ille - men vi sang og vi danset! Det var som om damen i armene mine mistet 30 år av alderen sin og jeg fikk bilder av henne fra hvordan hun sikkert var i sine unge år. En dame full av liv - av flørt - i en dans på et lokale - glede, musikk og dans.

Når dansen var slutt lot hun hendene gli over ansiktet mitt igjen - og så slo hun meg på maven. Som om hun sa: jeg ser at du er tykk! ;-) Og så lo hun. Jeg fulgte henne på plass igjen. Teppet gikk ned igjen. Ansiktet ble alvorlig igjen og foten trampet forsiktig takten igjen nesten ubevegelig.

Jeg vil huske denne dansen lenge, som et veldig godt minne. Jeg innser at muligens hvis jeg ser henne igjen vil hun kanskje ikke engang kjenne meg igjen. Hun har sikkert forlengst glemt dansen og sangen vår - men jeg VET at hun hadde et øyeblikk av gjenkjennelse av gleden av sangen, dansen og musikken.

Sangen er ikke bare det første man møter som menneske men også det siste man hører.

Det gjelder tilknytningen i sangen. Når fornuften i hjernen fordufter så sitter det dype der enda.

Jon-Roar Bjørkvold

"Det eneste positive jeg kan si om George Bush er at han holder seg i god fysisk form."

Mere på Aftenposten

I EkstraBladet udtaler oraklet idag:

Det ville tage evigheder at forklare, hvad der er galt med Bush. Det er meget hurtigere at forklare det eneste, han gør rigtigt. Bush er i en god fysisk tilstand. Og han er et godt eksempel for mænd på hans egen alder med henblik på, hvordan man holder sig i god form.

Demente har det jo med at gentage sig selv. Er såkaldte kunstnere vaccineret med en anti-Bush vaccine? Deres budskaber virker ofte ikke helt gennembagte. Prøv bare at læse, hvad han også synger:

’I moskeerne og i dørene til de gamle museer sværger jeg en hellig ed. Aldrig at dræbe igen og altid forsøge at huske på freden’.

Er det ønsketænkning? Eller bare den totale naivitet fra den gamle hippie?

Til sidst bider jeg mærke i følgende sætning fra EB's journalist:

"Koncertturneen var et politisk korstog, hvor bandet med Neil Youngs ti anti-krigssange tordnede mod krigene i Irak og Afghanistan og mod den krigsgale præsident Bush."

Fra allemannseie til Alzheimersleie? JMV, Jan-Michael Vincent for folk flest, dukket opp igjen i høst. Hvor, spør du? På favorittshowet The Insider (sjekk YouTube, om du absolutt må se det selv, din gribb), vel. Og han sjokkerte Amerika ved å vise seg som en fordervet gammal krok, som knapt husket hvem han var.

Surfer/helikopter-hunken er borte, og alt som står svaiende igjen, er en slitt, gammal mann med litt for langt hår. Det er vondt å vite. At gamle helter degraderer til alderdommen. Dvd-utgivelsene av Big Wednesday og Airwolf står spottende i videobutikken mens kroken halter forbi uten å huske at han selv var drømmemannen på 80-tallet. Det er kanskje ved slike anledninger man kan prise seg lykkelig for å stå utenfor medias teleskoplinse.Vi kan eldes i fred. Det kommer ikke en Dokument 2-spesial om brystkreftdiagnosen og seniliteten. Som min mormor på 95 sa idag, “man er alene, til slutt er det bare deg igjen.”

Jeg synes vi kan la en 63-årig JMV slappe av og bruke tiden sin på å prøve å huske hvor gammel datteren sin er, i stedet for å pushe etter et comeback med sløret tale. Så kan jeg huske ham, som en av min barndoms tøffeste menn, slik:

eller

De lager dem ikke sånn lenger.

Allt detta förändrades juni 2006. Mamma föll, slog i huvudet och fick en kraftig hjärnblödning, hamnade på sjukhus och efter en vecka fick hon en korttidsplats på Bråset bo og omsorgssenter (Asker kommunes sjukhem i Røyken). Efter en stund ville hon hem och en värdering gjordes att hon kunde klara sig själv. Hon kom hem till sig, sliten men glad att vara hemma igen. Hon blev tyvärr fort mer sliten samt åt och drack alltför lite och behövde mera hjälp. Att få mera hjälp från kommunen via hjemmesykepleier är inte bara bara. Det ska sökas, värderas men kommunanställda var hjälpsamma och hjemmesykepleierne likaså men klart efter 100 samtal med dem så var det kanske inte konstigt. Vi kom till en punkt då vi insåg att hon behövde ännu mera hjälp, hon klarade helt enkelt inte att bo ensam hemma. Angst och oro ökade, hon drack och åt lite. Efter ännu en sjukhusvistelse måtte vi be på våra bara knän att läkaren på Asker og Bærum sykehus inte skulle sända henne hem utan till ett sjukhem. Men ni ska veta att man bör inte bli sjuk under sommarferien, det är ju det dummaste man kan göra. Att vi inte hade tänkt på det!!! Den vänliga damen på kommunen var på ferie och det var inte lätt att få tag på rätt person. Men igen efter 500 samtal denna gången och ansikte mot ansikte möten med läkaren så gick det, hon hamnade på Bråset igen.

Hon var ostadig (ustø) när hon kom till Bråset. Vi hämtade henne på sjukhuset och då låg hon på golvet, hade fallit ur sängen...... Detta talar vi om för personalen på Bråset när vi kommer dit. Vad är det första som händer, jo de sänder henne in på toaletten utan tillsyn och hon ......rätt gissat.....faller!!! Vi påpekar att hon behöver tillsyn även under toalettbesök. Hon hinner vara på Bråset i hela 5 dagar (hon faller här och där, bla är det en utagerande patient som slår henne över ända) då första hemska sker. Hon blir lämnad ensam på toaletten och slår sig, denna gång på vänster sida av huvudet så att ögat spricker 180 grader och hon blir blind på vänster öga. Hon tillbringar 4 dagar på Drammen sykehus. Tillbaka till Bråset och hon är då ännu mera ostadig än tidigare. Denna gången är hon på Bråset i 6 dagar då hon faller närmast i koma, personalen får inte kontakt med henne. De ringer efter ambulans och hon hamnar ännu en gång på Asker och Bærum sykehus. I sjukhusjournalen står följande:
”Pasienten virker dehydrert. Det perkuteres også ut en stor blære som blir tappet og vi får ut 1,2 liter urin. Flere blåmerker på kroppen angivelig på grunn av hyppige fall på sykehjemmet”

Hon var alltså uttorkat och hade 1,2 liter urin i kroppen. Det som hände var att hon hade en akutt nyresvikt och en infektion som höll på att kosta henne livet redan i somras. Läkaren hade ingen tro på att hon skulle lämna sjukhuset.......Hon överlevde den turen, men blev bara sämre och sämre efter den motgången. Vi såg att efter denna sista episod och redan varit igenom så mycket blev hon aldrig sig likt igen. Jag förlorade min mor där och då och såg hur hon blev svagare och svagare för varje vecka som gick.

Hon hamnade alltså på Bråset för att hon inte klarade sig hemma själv, åt och drack för lite......

Tyvärr tar det inte slut här. Vi sände en klaga, angående dehydreringen och nyresvikten samt fallet som ledde till blindhet på ena ögat, till Asker kommuneoverlegen och uttryckte att detta skulle hållas konfidentiellt (vi ville inte blanda in pressen). Det som hände då var att:
1) Vi fick aldrig något svar från kommuneoverlegen eller Bråset. Inte ens per dags dato!
2) Många på Bråset kände till om denna klagan, även ned på avdelningsnivå – konfidentiellt?

Sände ännu ett brev och krävde ett möte med kommuneoverlegen och ansvarig på Bråset för att det hela tiden hände saker som inte var acceptabla. Fick vi något svar? Nej. Nu efteråt tänker jag om vad vi borde ha gjort; ringt, gått dit och begärt ett möte... men det är ju inte lönt att tänka sån nu. Vi gjorde nog det vi hade krafter att göra. Mamma blev ständigt sämre och våra krafter gick til henne och inte till några byråkrater i kommunen. Är jag för naiv som tror att om jag sänder in en klaga på en sådan allvarlig sak och/eller sänder ett brev angående något som är brådskande, att jag ska få ett svar?

Många konstiga saker hände på Bråset. Kan laga en lång lista. Men det ska sägas att vi har sänt ytterliggare ett brev till Helsetilsynet om händelserna efter nyresviktssituationen. Vi vill att det ska ligga dokumenterat hos dem vare sig de gör något med det eller inte. Tyvärr tror jag inte att mamma och vi är ensamma att få sådan behandling. Det kommer att ske igen – sanna mina ord.

Bara för att nämna något. En kväll när vi kom på besök hörde jag mamma skrika. Ser att dörren till hennes rum är stängd. Så fort jag lägger handen på dörrhandtaget så kommer en hjelpepleier springande. Hon säger att mamma bara varit därinne ensam i ett par minuter de måtte få tid till att laga kvällsmaten! Jag öppnar dörren och ser min mor sittande i en säng som är hissad upp så högt upp det går och hon sitter med benen fastklämda genom sengehesten. Hon gråter och är väldigt upprörd. Jag gråter bara jag skriver om detta för det var så förfärligt att se henne sån, så nedvärderande för henne, så ont.... Är det så att när vi passerar en viss ålder så kan man bli behandlad hur som helst?

Annat som kan nämnas är att vi fick inte alltid samma besked om vad som hade hänt på Bråset. Hon hade vid ett tillfälle ett plåster på pannan. Min svärmor fick besked om att mamma hade kliat sig så att det blödde medan jag fick besked om att hon hade fallit. Det var inte heller lätt att förhålla sig til ny turnuslege var 6:e vecka något som innebär att ingen av läkarna hann sätta sig in i min mors situation. Det var till och med en av dem som trodde att min svärmor var patienten! Generellt var det dålig kommunikation mellan dem som jobbar där samt dåligt bemannat, det sista hörde vi till och med från de som jobbar där ständigt.

Vi har gjort en polisanmälan om nyresviktepisoden, sänt en klaga till Helsetilsynet samt till Norsk Pasientskadeerstatning. Det sista inte för att få pengar men för att få svart på vitt att det inte kan var riktigt det som skedde på Bråset. Det sistnämnda har Bråset fått en frist på till 6 mars. Fick en kopia från Norsk Pasientskadeerstatning att de har sänt en purring till Bråset, för de hade inte svarat....

Per dagens datum så har vi fått svar från Helsetilsynet. Jodå de menar att Bråset måste ändra på sina rutiner angående detta med intag av mat och dricka.
”Dersom dette ikke var satt i system, er dette mangelfullt, og Bråset må gjennomgå sine rutiner/systemer. Bla, bla., bla. Helsetilsynet anser med dette saken som avsluttet ved vårt kontor”
Är det någon som tror att Bråset kommer att ändra sina rutiner?

Vi har nu också sänt ut brev till ordföraren, rådmannen och politiker i Asker kommune och hoppas at nogon tar tak i driften av Bråset.

Som jag började denna berärettelse så är detta min historia. Jag kan inte se annat än att det som har hänt är allvarligt men jag är inte så naiv att jag inte förstår att det alltid finns två sidor av en sak. För mig är dock det som har hänt klar fakta.

Konklusionen är tvådelad. Först så har Bråset misskött sig i förhållande till en patient de har haft hos sig. För det andra är det tydligen inte lönt att klaga till de instanser som är till för att ”hjälpa” dig.

Nu orkar jag inte mer och ”avslutar” saken med detta brev. Jag hoppas politiker och andra ansvariga gör något med denna sak.

Avslutningsvis vill jag säga är att om ni hamnar i liknande situation – ge er inte. Om ni tycker ni maser (tjatar) för mycket på personalen, sjuksköterskor och läkare – mas ännu mer och kräv att få information, det har ni rätt till som anhörig.

Foto taget 3 dagar innan hjärnblödningen