På Litteraturhuset i Oslo møter Sjölin en annen svensk litterat, Arne Melberg. Han har i x antall år vært litteraturprofessor ved Universitetet i Oslo, og var lenge kjent for å holde hardt på skillet mellom fiksjon og biografisk skriving, såkalt life writing. Men for et par år siden snudde han, noe som fikk blant annet Cathrine Krøger i Dagbladet til å spørre hvordan nå skulle gå med verden, når selv Arne Melberg var klar for å viske ut dette skillet? Diffuse grenser mellom biografi og fiksjon, det er jo slikt bloggere og annet pakk holder på med. Og enkelte unge forfattere som lar hovedpersonene hete det samme som seg selv, vokse opp på samme sted etc, mens de den ene dagen påstår at nei, dette er ren fiksjon, for så den andre dagen å trekke på det: tja, kanskje finnes det en kjerne av sannhet likevel.

Arne Melberg finnes det altså bare to versjoner av. Men hvorfor skiftet han mening? Etter debatten på Litteraturhuset er min teori: Fordi han tok til fornuft. Eller også: For å slippe å bli en dinosaur.

Det er nemlig én ting vi frie bloggere og andre storbrukere av internett er dyktige på, og det er hemningsløs lek med identiteter. Vi både uttrykker og utforsker oss selv i stadig nye former, og blir vi misfornøyd med resultatet er det bare å starte på nytt et annet sted, gjerne med en ny identitet.

«Den litterære bloggeren, den bloggende litteraten, justerer hele tiden sitt litterære selvbilde. Dette medfører en fiksjonalisering, estetisering av virkeligheten.»

Hvor blir det så av essensen, historieskrivningen? Selv en enkelt blogg kan jo endres fullstendig over tid, både i layout og innhold, men også historisk, for det er fritt opp til hver enkelt å slette gamle poster og kommentarer. Det er interessant at Melberg ser på blogging som litteratur, eller kanskje som en metafor på litteraturen, hvor den er på vei, en viss type litteratur som alltid har ligget på grensa til selvframstillingen. At sjangeren ikke er ny er Melberg selv klar over, og befinner seg i historikerens vanlige dilemma: Vil han være en halvtrist gamling som terper på at det nye ikke er nytt likevel, eller tvert imot en oppdagertype som roper opp at NÅ skjer det noe epokalt nytt! - for ti år senere å bli motbevist (det nye var ikke nytt likevel).

Så hva er nytt, om ikke sjangeren er det? La oss først se på Daniels roman. Det interessante med den, sier Melberg, er at forfatteren gjør seg dårligere enn han er, ikke bedre. På skjermen framstår Daniel som koselig, snill, vennlig og velforberedt. I romanen er han en alkoholisert psykopat. Bokas Daniel avfeier snillheten som herming, han hermer snillhet og empati. Hvor ligger sannheten? Og hvorfor benytter forfatteren dette grepet?

Det interessante med herming er at menneskelig atferd virker utenkelig uten. Empati er ikke noe dårlig eksempel. Vi lærer det fra barndommen av ved å herme, og hva er forfatteri, annet enn den høyeste formen for selvtrent empati? Men hva om noe så dramatisk skjer at all empati virker fattig og hul. Hva om bare tanken på å gjøre det om til fiksjon kjennes som en forbrytelse, samtidig som du er forfatter, og trenger å skape fiksjon. Mange av oss kan jo ha denne forestillingen: at ord er forvanskninger, mens ekte følelser er ordløse.

«Jeg kunne skrevet denne sorgen på en annen måte, mer inderlig. Da ville jeg sikkert fått priser for det. Men det ville på en måte vært uanstendig.»

Daniel Sjölin gir oss avsløringer i Oslo. Han vil endelig fortelle hemmeligheten: Hva som er selvbiografisk, og hva som ikke er det. Sannheten er at han har mistet et barn før det ble født. Hele boka er et sorgarbeid. Det handler om hukommelse, om ikke å glemme. Et menneske du har kjent vil alltid være i hukommelsen din. Men hva med et menneske som døde før det ble født? Det vil kanskje være i morens kroppslige hukommelse. Men hva med faren? For ham vil barnet bare være der som en drøm, en lengsel. For å kjenne den ekte sorgen, kjærligheten, empatien, må ordet og fiksjonen dø. Men problemet er at jo mer man skriver, jo dypere inn i fiksjonen kommer man.

Et annet problem er omgivelsenes grafsende hender, at alle får del i det du offentliggjør. Daniel ville skrive historien, men ikke slik at alle forsto den. Å så tvil om sannheten var å kaste et kjøttbein til kritikerne, for å avlede dem. Bare svært nøyaktige lesere skulle forstå, utfra tanken om at nærlesere er ekstra anstendige lesere, som aldri ville finne på lumre overskrifter av typen: «Daniel Sjölin snakker ut om sin sorg.»

Men det er fortsatt et problem. Hvorfor forteller han hemmeligheten nå? Jeg tar sjansen på å gjøre det her, sier han, fordi what happens in Oslo, stays in Oslo. Han vil altså inngå en slags kontrakt med oss, søke terapeutisk asyl. Skal vi tro ham nå? Eller er også dette del av maskespillet? Kanskje er han lei av å bli misforstått, og vil endelig få debatten på rett kjøl, bort fra diskusjonen om han selv er alkoholiker. Eller også vil han teste om poenget fanges opp, og hvor raskt det når den svenske offentligheten.

Men rent bortsett fra spørsmålet om sannhet. Hva er nytt? Kan tittelen Världens sista roman forsvares? Den hevder tross alt en avgjørende forskjell, om ikke nettopp enden på all fiksjon. Hva er nytt med denne typen sjangerlekende litteratur, i forhold til den tradisjonelle selvbiografiske romanen? Hvis jeg skulle ha skrevet en slik, sier Daniel Sjölin, ville jeg ha skrevet om David Sjödin som jobbet i TV4 for bokprogrammet Babbel. De ytre faktorene ville altså vært endret, slik at de indre kunne utforskes. Men har han ikke selv gjort nøyaktig det samme, bare med flere forvanskninger?

Hvis du har hengt med helt hit har du virkelig fortjent å høre Arne Melbergs sluttpoeng. Framtida ligger i å snakke om grep istedenfor sjangere. Det mest fruktbare er altså ikke å diskutere om noe er fiksjon eller virkelighet, men om «fiktive grep» blir brukt. Men helt til slutt kommer historikeren likevel fram, med sin stadige bekymring: Er alle disse problemstillingene egentlig foreldet? Er vi blitt dinosaurer? I denne verden av youtube, facebook og blogging – er skillet mellom virkelighet og fiksjon allerede uinteressant? Som blogger med sans for identitetens mystikk er jeg fristet til å svare ja.

En del tror säkert också att jag ljuger, så det är tur att de på Haga Shopen kan intyga att jag springer där och lämnar in bokpaket var och varannan dag.
Så jag gör inte det, tackar er, som Bodil Malmsten och dom som också har sina böcker på sina bloggar öppet kan göra.
Det är nog riskabelt bara att skriva och ge ut en bok i Borlänge.
Det är inte ett dugg förvånande att Borlänge ligger i botten på kartan över antalet bloggare i landet, och de få Borlängebor som ändå är så märkvärdiga att de är ute på det där internät och bloggar och har sig gör det till nittionio procent under omsorgsfull täckmantel.
Så jag smyger in ett tack så här mellan raderna istället. Om inte annat behövdes det som sporre för att skriva en ny bok.
* * *
Har Alex Schulman ett högre marknadsvärde för Aftonbladet än vad Jan-Olov Andersson har? Spelar det roll för hur de hanteras?
Mattias Hermansson i DN.
* * *
Nu börjar man se charmig ut åtminstone på ett ställe på kroppen.
* * *
O - Ordvitsen
Uppfanns i Göteborg och är fortfarande ett oundvikligt inslag på mässan. De populäraste vitsarna är den där man balanserar en roman på huvudet och säger "bokmössan".
Ironikungen Andres Lokko skriver Bokmässans ABC i sin fredagskrönika i SvD.
* * *
Trots att Alex ideligen trampar över anständighetens gränser, börjar nu allt fler kultursidor och krönikörer beskriva hans blogg som ett "litterärt projekt".
Det vet jag en blogg som har gjort länge.
* * *
Jag vill inte ta en sorgsen sång och göra den bättre. Jag tycker om sorgsna sånger.
* * *
Nu har också Nelly funnits ett helt år. Tiden flyger förbi som en vinkande hand på ett tåg som man vill vara ombord på.
* * *
Vid Ol' man-kröken, träden är inte bara rasande vackra där just nu - där finns trän som är äldre än någon människa.
* * *
Så skönt det är med en blogg utan inbyggd besöksstatistik. Jag tror att jag ska låta ta bort även den externa. Det är ändå för mig själv jag skriver och jag bryr mig bara om återkommande läsare.
Och sådana brukar, förr eller senare, höra av sig och tala om att de läser utan att man behöver kolla kolla kolla det.
* * *
Den jag har flest låtar med i min iPod är - överraskning, överraskning - Van Morrison.
Nittiotre stycken.
* * *
Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.
* * *
Til I Gain Control Again, det är den i podden nu - varför har jag aldrig haft den som dagens låt? Med Emmylou Harris, som nu, eller med Rodney Crowell eller med Morrison eller med nån av alla som har gjort den. Eller har jag haft det?
* * *
Det här bloggstället är, operativt sett, det överlägset bästa av de jag har provat. Bästa i stada. Så lätt, så gesvint att operera här.
* * *
Ni är visserligen värdelösa på att engagera er i de där enkäterna (jag är likadan själv så jag gnäller bara för formens skull). Dock vet jag nu att det är tolv av er som röstar som tittar på videoklippen. Så då tänker jag förstås ha dem kvar.
* * *
... men skulle det börja krångla här, då har jag ju den gamla bloggen kvar. Den är näst bäst i stada.
* * *
Några gamla läsare har slutat kommentera. Det kan väl inte vara så att de kommenterade på det andra stället bara för att det där direkt syntes i själva bloggen att man gjorde det?
Nej, så tror jag inte att det är.
Så egotrippad är det nog bara jag själv som är.
* * *
August Strindberg i Olof Lagercrantz fantastiska biografi. Jag känner igen mig i mycket av hans sämre sidor.
Och det gläder mig att jag är så obildad, eller för all del så självbildad, att jag har de flesta av Strindbergs böcker olästa.
* * *
It is the evening of the day, I sit and watch the children play.
* * *
Nu spelar podden What Does It Take med Paul Carrack. Den är från Still Grooving, ett av de bästa coveralbum som finns. Om ni frågar mig.
* * *
I got some beer and the highway's free.
* * *
En morgon vaknade jag och förstod hålet inom mig.
* * *
Jag känner samma omsorg för Liam, Saga och Nelly som för mina egna barn. Jag vill skydda dem från alla de hemska saker som ingen förtjänar.
* * *
Fortfarande inte en cigg - höll jag på att skriva.
Men en morgon efter espresson var det så tomt i Ettandosan att jag snodde en av A.
Dock är det så länge sedan, minst en vecka sen, att det känns preskriberat nu.
* * *
På after worken hades det synpunkter på en del av det som finns i min blogrulle. Så jag säger här vad jag sa där: allt som är med där behöver nödvändigtvis inte betyda att jag tycker att allt är bra.
* * *
Jag antecknar allting i min Moleskine. Måste göra det. Det är nåt slags tics.
* * *
Hörde vid ett av borden intill på after worken att de pratade om Evert Bäckström och den särskilde sakkunnige.
* * *
... och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.
* * *
Ni har väl upptäckt Fredrik Strages Youtube-tips i bloggrullen.
* * *
Jag blir aldrig nånsin din clown.
* * *
Av alla sätt att ... Omtagning hos Daniel Sjölin i Världens sista roman.
* * *
Pilot Super Grip M var slut när jag på väg hem från after worken gick in i bokhandeln. Men Pilot Gel X 07 är inte dum den heller. Enda felet är att den flyter ut lite när man snabbskriver i Moleskinen.
* * *
Jag har till och med Van the Man som skrivbordsbild på laptopen.
* * *
Nästa vecka hämtar jag Macbooken. Orkar inte vänta längre på det där nya operativsystemet. Och jag är redan bra påläst i boken Lär dig använda din Macintosh - från grunden.
* * *
Det var bara jag och två tjejer som bar rött på after worken.
* * *
Sanningshalten i detaljer spelar ingen roll så länge de har prima verkshöjd.
* * *
Jag gillar det långsamma steget och att läsa tidningarna halva förmiddagen. Eller hela. Jag gillar odelat alla tåg jag kan ge fan i.
Och eftersom jag börjat höra lite dåligt uppfattar jag inte om man diskriminerar mig.
DN-kåsören Mats Lundegård tycker att livet som pensionist är OK.
* * *
När jag är klar med Strindberg ska jag läsa Montaigne.
* * *
Most likely you go your way and I'll go mine.