Jag har inte gjort slut ännu. Nej, tvärt om - jag ska träffa Cs mamma imorgonbitti och C har kommit ännu närmare de där tre magiska orden.
Men jag har ändå - av någon okänd anledning - träffat D på stan idag. Vi satt på en bänk och pratade om att jag borde göra slut, om varför den andre hade kommit dit och om huruvida det var värt besväret. Jag fick honom att lova att inte försöka med något innan jag sa att jag skulle träffa honom, men ja... han smekte mitt lår i alla fall. Ja, han slutade när jag bad honom, men han ville "bara testa", sa han, för att se min reaktion. Inte bra.

Jag behöver den typen av uppmärksamhet så väldigt mycket just nu, så jag är ändå ganska imponerad av mig själv att jag inte lät det gå längre. Just nu ångrar jag det, delvis i alla fall, och hatar mig själv för det.

Jag kan inte bestämma mig om jag vill ha kvar den här lögnen till förhållande - ett väldigt mysigt pojk-och-flickvänslikande förhållande, men det är ändå en lögn - eller om jag vill avsluta det och göra både mig och C en tjänst i det långa loppet.

Det är frustrerande att försätta sig i situationer man inte kan klara av med gott samvete. Varför fortsätter jag med det?

Jag var 18 år när jag blev hopplöst kär i en något äldre man. Trodde aldrig att han skulle se (och välja) mig av alla kvinnor som flockades runt honom. Men det gjorde han. Till slut. Det var han och jag mot världen. För alltid, trodde jag, men efter åtta underbara år ihop blev jag… Singel!

Mitt liv var kaos. Fattade inte riktigt vad jag skulle göra. Vissa dagar var det äta-sova-skita-stadiet, andra dagar kunde jag förmå mig att umgås med familj och vänner. Och uppskatta det.

Nu har jag varit singel i över ett år. Ett år som å ena sidan har gått otroligt fort, å andra sidan gått i världens slow motion. Under tiden har jag skaffat mig bil (avbetald – check), arbete (fast anställd – check) och bostad (äger tillsammans med banken – check). Det känns så, så tryggt! Trygghet behöver jag.

Det här med min ekonomi har jag dock tagit tag i så nu har jag betalat alla räkningar, lagt undan lite pengar som buffert för fest och mat under slutet av månaden, samt betalat en del av min skuld till min mor. Pengar kvar för att leva av under månaden som kommer är 2165 kronor. Ska se hur jag lyckas med det. Måste storhandla och planera min mat nu så att jag har några pengar kvar att göra roligheter för.

Nu när jag tagit tag i ekonomidelen är det kanske dags att ta tag i det här med karlar.

Några vänner och jag har vid ett flertal gånger diskuterat om det är så att man föds med alla sina behov, eller om behov kan uppstå under livets gång. Trots protester står jag fast vid min teori, att behov kan uppstå. Kan det verkligen vara så att man föds med behovet att köpa sig en bra kamera när man är vuxen, eller börja röka som tonåring, eller kanske börja äta mycket socker när man närmar sig 50? Nej, jag ser det som en självklarhet att behov uppstår under livets gång, allt eftersom livet förändras. Om det vore så att livet vore förutbestämt, kan jag kanske hålla med om att man även de behov man kommer att ha i livet är förutbestämda. Dock är livet inte förutbestämt, enligt mig. Jag har mycket svårt att tro att historien redan nu är skriven.

Så behovet av den där prylen som jag har saknat under en period, har uppkommit med tiden, inte när jag föddes! Frågan är bara om man ska ge efter för behovet, eller kämpa emot?

Sen kom jag på att när jag var liten blev jag medlem på alla såna här SkickaGratisSmsTillAlla sidor. Bara för att kunna vara "populär". Senare i livet kom jag på att ifall man vill vara populär så måste man skaffa cash. Detta skulle ju vara lättast genom att göra en hemsida med reklem, bli medlem på sidor som emailadvert, clixsense och så vidare.

Att tjäna pengar pengar på internet är inte så lätt som det står i alla "TjänaPengarBloggar". Det jag kommit fram till är ju att de bloggarna skapas för att de ska tjäna pengar på att värva medlemmar samt att visa reklam på deras blogg. Det är bara de personerna som tjänar pengar, inga andra. (Jag vet att det är ren logik men jag ville skriva det ändå)

Men då kommer vi fram till, vem vill inte bli rik. Nästan alla vill vara rika och kunna köpa vad som helst. Jävla skit matrialistland. Varför måste man skaffa och skaffa grejer. Varför påverkar reklamen folk att de känner att de behöver 5 stycken brödrostar.

Fast jag kan aldrig talat säga att förtillfället har jag inget behov till någonting. Jag slutat snusa, går sådär. Jag tycker det är bara skönt att inte ha något behov till att behöva köpa grejer. Visserligen har det blivit omvänt, det vill säga att hur matrialistisk synvinkel har jag behov att pengar, jag vill ha mer pengar och ju mer pengar jag får desto mer pengar vill jag ha. Men jag vill inte köpa någonting för pengarna. Haha, men jag vad vet jag, jag är bara en finnjävel ^^

Men hon går ju inte på någon särskolefritte
så fritids har hon inte.. bara skola.
Planeringsdagen har Särskolan den 2 Oktober i stället!!
Varför i helskotta då för?
Tillhör inte Särskolan en av Köpings skolor??
Är inte Lärarna ..lärare i en skola  i Köping?
Varför inte ha en gemensam planeringsdag..
Nävisst ja... det är ju SÄRskolan det handlar om
och inte skolan.

Ännu en gång så Säras mitt barn från skolsammanhanget..

Hade jag haft jobb så skulle jag har varit tvungen att ta ledigt två dagar
Mot familjer som inte har barn i Särskolan
Dom behöver bara ta ledigt (eller vad dom nu gör).. bara en dag.
Jag kunde ha passat på att göra någonting med alla barnen
när dom har fått en dag extra ledigt
Men nähä, det går ju inte för en går ju i skolan
och den 2 oktober.. går tre i skolan och en är hemma.

Hanna är skolpliktig men ändå så kallades hon inte automatiskt till skolan.
Det var någonting jag var tvungen att "komma på" själv.
Hanna fick inte någon "Välkommen till skolan" brev.
Hon stod inte ens med på skolkontorets listor!!!
osv.. bla bla bla.

En skola för alla ska det heta visst.. Jo pyttsan!!
Varför går min dotter då på en SÄRskola?
Vem faen har kommit på det oerhört stupida namnet från början??

Det är samhället som gör min dotter Handikappad
Men detta förbannade SÄRANDET från det "normala"
Min dotter är en fullkomligt "normal" unge och elev
med sina egna speciella behov...
Tillgodose dom behoven för bövelen
så som man ska göra för alla barn.
Men sära inte henne från andra... från livet!!
För dom behoven har hon inte.

Få in alla dessa ungar bland andra överallt
Det kommer att bli så naturligt för generationerna efter oss
Att ha dessa människor omkring sig
Dom kommer att vara precis som vem som helst.
Ingen kommer att lyfta ett ögonbryn av rädsla eller fördomar.
(Ja det försvinner nog aldrig helt.. rädslan och fördomarna)
Men det kommer att bli mera etablerat i människors hjärtan.
Vetskapen om att vi är faktiskt väldigt lika varandra
Men ändå inte.. alla är ju unika och speciella
på sitt egna sätt. Precis alla!!
Vi normalstörda och dom utvecklingsstörda.

Hon kommer nog att vilja bli sedd för den hon är.
En helt fantastisk människa som har behov som alla andra.
Av att finnas till och tillhöra ett sammanhang.
och inte det vad samhället gör henne till...
En unge som ska säras från det ena än det andra.
synas så lite som möjligt.
Bara för att hon har en kromosom extra..

Sköt om er alla!!

KramKram!!

Det er et modigt udspil, men også rigtig god ide !!

Som det er i dag kastes disse børn nemlig ofte rundt i et mareridtsligende kaos mellem forældre, institutioner, plejefamilier og så videre, og de får helt utroligt mange dybe sår og kroniske ar på sjælen, som vi som samfund ganske enkelt ikke kan være bekendt at give dem. Så er en bortadoption til en stabil og ressourcestærk familie langt at foretrække, både for barnet og dets biologiske forældre, de familier der overtager opgaven, og ikke mindst samfundet i et større perspektiv.

Børnene får de rammer, den kærlighed, tryghed og stabilitet de har behov for. Forældrene tvinges til at give slip og få mere fokus rettet indad på de problemkomplekser som har ført til at deres barn er blevet bortadopteret, familierne der overtager opgaven skal ikke frygte at barnet pludseligt hjemtages eller flyttes og samfundet undgår sandsynligvis i et vist omfang, de negative konsekvenser der følger med en anbringelse udenfor hjemmet. Endeligt formoder jeg at der kan være et forebyggende element i forslaget, idet alene muligheden for at kommuner kan tvangsbortadoptere, sandsynligvis vil kunne få den enkelte dysfunktionelle families netværk og familie til i højere grad at sætte ind og hjælpe, allerede tidligt efter fødslen, for at modvirke at tingene udvikler sig så fatalt, at en tvangsbortadoption bliver den eneste mulige løsning.

Det er dog vigtigt ikke at miste fokus på at barnet har et ufravigeligt behov for at kende (til) sine rødder, og sin historie, og her skal man efter min opfattelse passe på ikke underkende de meget positive resultater der er i sager hvor det er en slægtsanbringelse der foranstaltes.

En adoption indenfor slægten vil sandsynligvis kunne have samme positive effekt, nemlig langt mindre psykologisk skade og langt færre ringe der breder sig i vandet og forplanter sig til negativ social arv.

Förr i tiden var det allmänt känt att man kunde gå till plattan (Sergels torg) här i Stockholm och köpa de droger som man var ute efter. För att locka nya köpare så var alltid "The first for free" (Jag är inte säker att så är fallet, har själv aldrig köpt droger, bara något som jag sett på film :P ), ett motto som även Blizzard använder sig av. "The first ten days is for free" allt för att spelaren ska få testa på och precis känna att den behöver mer. Spelen hinner precis komma in i spelet, när tiden går ut och han måste betala för att få fortsätta och bara grinda en level till eller få tag i det där magiska vapnet. Det börjar med en extra månad, mer behövs ju inte, men sen har det plötsligt gått en månad och de måste köpa en månad till. Och en till. Och en till. Och en till.

Plötsligt sitter de där och säger "Jag kan sluta när jag vill, jag ska bara upp en level till". Sedan är det bara en tidsfråga innan man hittar dem sittandes utanför en Game butik, tiggandes efter pengar så att de kan köpa ett Time Code Card:

Jag säger då det. Skäms på er Blizzard. Skäms även på er WOW spelare som går på deras djävulskap!

Just här behövs lite extra uppmärksamhet. Inget lull lull bara rödbetan pang på. Här, här och här.... *pekar kräset*

Min kvinna, Jennifer, väckte mig i morse, förtvivlad, ilsken, & irrationell. Hon ville inte att någon skulle få träffa vår son, Vincent - & jag fick visst inte träffa någon annan fantastikintresserad i Göteborgsområdet.

Men. 

Jennifer har helt rätt - för ser jag ur hennes perspektiv borde jag inte gå ut & festa med någon/några som hon ogillar eller aldrig träffat, när vår son ligger på sjukhus. Men så valde jag direkt, utran vidare diskussion, att ställa in fredagens tänkta möte.

Problemet ligger i det sätt Jennifer framfört det hela på, direkt när jag vaknade, & egentligen flera gånger innan det tidigare under morgonen, när hon slog i dörren flertalet gånger, väckte mig för att säga att hon skulle besöka vår son Vincent - när jag inte blev tillfrågad om jag ville följa med...

Jag märkte att hon var sur, & hon har varit sur mest hela veckan, trots att jag gjort vad jag kunnat för att vara vänlig, stöttande & snäll (men jag kunde naturligtvis varit mer...). Det spelar liksom ingen roll med mina behov, för Jennifer & särskilt Vincent måste gå före; & att jag är lugn nu, & glad, för att Vincent är färdig för den här gången, för att det enklaste - då svåraste  - är över, över, över - vilket &så var orsaken till att jag tänkte på mig själv (vilket jag i & för sig gjort hela denna tid, & även i detta nu när jag skriver dessa bokstäver) & ville träffa likasinnade människor som bryr sig om mig & Vincent & Jennifer & som jag dessutom vill ska få träffa min son - för jag är sjuk, psykiskt störd, men & så stolt, så stolt, över att ha fått Gudarnas nåd & en så vacker son.

Att jag sedan har problem, psykiska & fysiska, & tycker om att dricka, ja, det gör inte saken lättare för Jennifer.

& inte heller för mig. Hur mycket jag än försöker. För det gör jag verkligen: JAG FÖRSÖKER!

Jag hoppas nu bara att Jennifer märker hur mycket jag egentligen gör för henne bara genom att vara med & stötta med min närvaro, stötta upp med min fysiska person & genom att låna ut pengar & vara vänlig. Jag upplever att hon inte uppskattar min närvaro, eller något jag gör. Vilket psykologiskt sett troligen är normalt.

Men för mig känns detta för lite - fast jag innerst inne vet att jag inte bör känna så, då jag inte kan göra mycket annat. 

Kanske är det &så därför jag dricker, kanske är det därför jag satt & skrev inatt & drack en massa öl, & därför Jennifer såg ölburkarna i morse & blev ilsken, medan jag planerade sammankomsten för fantastikskribenter i Göteborg nu på fredag, som jag beundrar, är intresserad av & vilka förhoppningsvis är intresserade även av undertecknad.

Jag ville fira Vincents framgång, i & med den framgångsrika operationen, tja, få möjligheten att slappna av lite & tänka på annat; när jag tänker efter: en möjlighet, som inte Jennifer, men som hon borde ha, eller på något sätt borde skaffa sig - vänskap.

Det är inte bra att jag blev så besviken direkt när jag vaknade. Inte alls. Det är heller inte bra att Jennifer inte sade vad hon ville på ett annat, lugnare sätt. Det är väldigt mycket som inte är bra!

Men att jag sitter på distans & skriver dessa bokstäver (som jag ikväll publicerar på min blogg) känns bra. Man ska, enligt psykologi och Hjärteföreningen, skriva av sig när något känns jobbigt (vilket i det här fallet innebär ALLTING!). Att jag sedan publicerar mina ord på Marmeladkungen är mitt val, som Jennifer INTE kommer bli glad för. Jag sitter & inser att jag borde stå på mig - vara lite egoistisk, men jag gav med mig direkt i morse, utan vidare diskussion...

DET SVÅRASTE ÄR OFTAST DET ENKLASTE - OCH DET ENKLASTE ÄR OFTAST DET SVÅRASTE. 

Det är vad jag brukar säga. Jag har själv hittat på denna mening; ett av mina valspråk. & i detta fall kanske jag varit en egoist! Men att Jennifer inte förstår hur mycket morgondagen hade betytt för mig (samt att hon misslyckats med att föra en dialog om morgondagens möjlighet) - det säger en hel del. Det är inte första gången jag ställt in möten med likasinnade & inte första gången jag svikit mina vänner för att ställa upp på...

Jag är inte en  egoist, därför att jag inser att jag är en egoist...

Tänk efter. Det stämmer.

Lite som att kolla på sin msn lista och se att man känner alla men inte har intresse att skriva till någon. Utan man har dem bara där för att känna sig bra. Man vill inte skriva till dem, för man har inget att skriva. Man har inget vettigt att säga, utan det blir bara hej, goddag allt bra idag, ha det bra. Lite som att skaffa en bilddagbok bara för att alla i skolan har en..

Behovhoven finns där för evigt, behovet att känna sig ung. Behovet att känna sig bra. Eller som min kamrat Joni´s behov utav en gammal vän. Vi har alla våra behov, som sedan speglar vem vi är. Utan våra eviga olika behov skulle vi alla bli lika. Går det att bryta ett behov, Klarar du dig utav tv´n? Klart det går, Jag har inget tv behov. Klarar du dig utan el, aldrig i livet..! Lustigt hur vissa behov går att klara sig utan men andra är omöjliga för mig så som jag lever mitt liv.

Jag är glad att jag har behov, annars hade det varigt svårt att, se ifall man var vid liv..