Läs även andra bloggares åsikter om Arvika, Arvikafestivalen, festival, depeche mode, musik, jubileum

We were out until midnight when we at last went home to sleep, since we had to go up at 9am to catch the train back home to Karlstad. I filmed Hot Shot 2 that we went on but sadly I never thought about filming Tagada, which also was quite a fun ride.

Hot shot 2

Tikiromm har alltså 20-årsgräns alla lördagar utom den första i varje månad för då är det 28+ på fredagar. Vi yngre måste alltså gå ut på fredagarna om vi inte vill gå på Ritz eller Mulan. Palladium finns ju också - sorry. Nu är ju inte Arvika särskilt mycket av en fredagsstad, vilket jag tycker är synd. Fredagar är ju mycket bättre enligt mig. I alla fall, jag, Bengan och Thalin var hemma hos Bengan och kollade på FBKs supermatch igår. Vi drack öl och blev lite sugna på krogen efter slutsignalen. Vi visste ju att det var 20-årsgräns men tänkte att vi kanske kunde få gå in på The Roof och ta någon öl.

Vi kommer till krogbyggnaden med de båda uteställena som är något att ha i min mening. Vi prövade först Tiki, på Thalins initiativ, han är ju 20 och kommer in. Jag och Bengan blev stoppade och ej insläppta. Fine by me, jag hade ju inte räknat med att få komma in, och det såg rätt dött ut ändå. Istället försökte vi gå in på The Roof men även där var det stopp. Nu har ju Taket högre åldersgräns men det har ju aldrig varit problem att bli insläppt om man är i någorlunda form och det inte är så mycket folk inne. Båda dessa saker stämde för kvällen och vi blev lite besvikna. Det brukar ju dock fungera med en sista utväg, att man går in med någon äldre som sällskap. Jag visste att mina två tränarkollegor var där och vi hade faktiskt tänkt ta några kalla tillsammans. När Bosse kom ut och mötte mig sa vakten tvärt nej igen. Vi undrade varför och han svarade att de har aldrig släppt in folk under 23. Det kanske är jag som lider av fruktansvärda hallucinationer, men jag är rätt säker på att jag har varit där ett 20-tal gånger utan att det varit några problem att gå in och ut. Märkligt.

Vad jag undrar över är bröderna Olssons tankesätt som egna företagare. Visst har dom gjort sig pengar på det de gjort så de klarar sig, men jag hoppas att de fortafarande är drivande i att utveckla stadens uteliv. Det de gör nu är väl inte riktigt rätt sätt. Jag kan leva med att inte komma in på ställen p.g.a ålder om det är smockfullt och det är lång kö utanför, då ska man ju jobba efter de principer Olssons gör för tillfället, men fallet är ju inte riktigt så i Arvika, det är inte sånt drag varje helg, så man kanske får ta fram fingertoppskänslan ibland. Deras arbete går ju ändå ut på att tjäna pengar och det måste vara svårt när de nekar kunder inträde när det inte ens är halvfullt inne. Nej, vakten hänvisade istället till Ritz. Det är sann företagsanda det!! Undrar om Mattias och Andreas innerst inne vill att vakterna ska stå och säga så till sina gäster?

Det kanske är jag som är gnällig men jag är mer för fingertoppskänsla än stenhårda gränser. Vi kan ju bara gå till Karlstad för att se exempel på detta. Där släpper de in folk mellan 18 och 22 på ställen där 23-årsgräns råder, så länge de är skötsamma. Det måste ju ändå vara bättre att få in en skötsam 19-åring än en 24-åring som man kan garantera står utanför en timme senare och spyr på asfalten.

Kanske man skulle skicka detta inlägg till både Arvika Nyheter och Bröderna Olssons mail? Undrar om man skulle få någon positiv respons från något håll eller om jag är helt ute och cyklar?

/PF

...och ett par artistfoton också. Slayer och Slagsmålsklubben.

Deathstars nya skiva kommer heta Deathglam och det är ingen överraskningen om man kollar på livespelningen. Lika mycket industriell, lite gotisk musik som spelas är det även glitter och en boa runt halsen som gäller.

Första gången jag såg Deathstars, som förband till Korn i våras, blev jag besviken. Sången var inte i närheten av hur det lät på skiva, och ljudet i allmänhet var väldigt platt. Man kan tro att Deathstars har lyssnat på min tysta kritik, för de har förbättrat sig på alla punkter och gjorde denna tillställning riktigt trevlig.

Sångaren Andreas "Whiplasher Bernadotte" Berghs röst är väldigt speciell, med stor variation och bredd, och en bidragande anledning till att Deathstars är originella. Till skillnad från förra gången lät sången riktigt bra, och fick verkligen till det där egna soundet. Whiplasher och resten av bandet har mycket energi och rör sig mycket på scen. Jag måste ge extra credd till Whiplasher för sin inlevelse i musiken. I början på låten Virtue to Vice ställer han sig på knä och simulerar att han blir skjuten. En liten, men bidragande intryck till det stora hela.

Alla som har varit på några konserter vet att samplade ljud inte brukar vara det bästa, men jag blev minst sagt förvånad över dito på Deathstars spelning. Det smälte ihop ovanligt bra med musiken. Tyvärr var inte resten av ljudet lika bra. Det kommer ofta basrundgångar som är väldigt störande.

Deathstars spelning är stabil från början till slut, det är lite snack och mycket musik som gäller. Publiken klappar och skriker med, speciellt i låten Cyanide. Jag skulle gärna ha sett att en annan låt fick avsluta spelningen i stället för Revolution Exodus. Personligen skulle jag vilja höra Syndrome istället. Men det får bli nästa gång!         

Låtlista
Motherzone
New Dead Nation
Trinity Fields
Last Ammunition
Synthetic Generation
Tounges
Blitzkrieg
Damn Me
Greatest Fight on the Earth
Virtue to Vice
Play God
Semi Automatic
Cyanide
Revolution Exodus

Hemsida
http://www.deathstars.net
www.myspace.com/deathstars

Line-up
Andreas "Whiplasher Bernadotte" Bergh - Sång
Emil "Nightmare Industries" Nödtveidt - Gitarr
Jonas "Skinny Disco" Kangur - Bas, bakgrundssång
Ole "Bone W. Machine" Öhman - Trummor
Eric "Cat Casino" Bäckman - Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Deathstars kan du se här

Polens hårdaste band Behemoth förärade Arvika med ett besök. Deras blandning av black och death metal kryddat med delvis sataniska texter har förargat nästan lika många som de har förtjusat.

Behemoth öppnade stenhårt med den snabba dängan Slaves Shall Serve. Jag hinner knappt reagera, utan sliter upp kameran för att få med öppningen av spelningen. Blev minst sagt förvånad, för Slaves Shall Serve är en låt som de vanligen brukar avsluta med, eller åtminstone spela mot slutet...

Efter första låten fortsätter dom i samma stil: snabbt, hårt och brutalt. Det märks att Behemoth är ett band som är vana vid att spela live. Det låter som på skiva, fast ännu tyngre och snabbare. Dock har det en baksida, i och med att alla sjunger med på refränger blir det väldigt stelt. Alla står stilla och sjunger, och det blir ingen rörelse.

Publiken som har samlats under tältduken är inte imponerande. Det är relativt lite publik, och Nergal (lead sång och gitarr) gör sitt bästa för att få igång lite aktivitet. Sanningen är att de förtjänar mycket större publik, och även moshpits.

Behemoth kör på med låt efter låt, och med låtar som Demigod, Slaying the Prophets Ov Isa, Sculpting the Throne ov Seth och Prometherion kan det inte gå fel. Fast inledningsvis är ljudet inte det bästa, och vilket gör att låtarna låter ungefär likadant. En som dock urskiljer sig från mängden är Conquer All. Den framförs i all sin prakt, och är verkligen snortajt. Det är också på denna låt som Behemoth får mest respons från publiken.

Behemoth är inte bara hårda och svåra, utan har även gnutta humor. Det visar de inte minst genom att avsluta med en cover på Turbonegros låt I Got Erection. Hela publiken sjunger med, och jag skulle gissa på att en och annan åskådare får ståfräs. I Got Erection är en härlig avslutning på en härlig festival, och Behemoth är en värdig avslutning!

Hemsida
http://www.behemoth.pl
http://www.myspace.com/behemoth

Line-up
Nergal - Sång och gitarr
Inferno - Trummor
Orion - Bas
Seth - Live gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Behemoth kan du se här

Först av allt vill jag lovorda Arvikafestivalen och dess ljustekniker, alla spelningar på festivalen har haft så grym ljusshow att det inte kulle göra någonting om det inte fanns någon musik, och under hela Suicide Commando-spelningen hoppar min hjärna runt, runt i extas över de otroligt genomtänkta melodierna och det synkade ljuset.

Året var 1986 då Johan Van Roy börjar kalla sig för Suicide Commando och skapar aggressiv, tung electronica. Den första demon kom 1989 på både kasett och LP, och Johan Van Roy har sedan dess släppt en sådan otrolig mängd material att allting inte ens står på hemsidan.
När jag tog mig iväg till spelningen hade jag inte så otroligt höga förväntningar om jag ska vara helt ärlig, Suicide commando är, eller rättare sagt var, inte ett av mina favoritband. Dock, med en sådan öppning som Bind, Torture, Kill (som för övrigt är en referens till en seriemödare som härjade i Witchita, Kansas) – då publiken med ens börjar röja som aldrig förr – inser man detta bands genialitet, inte bara när det gäller musiken, utan även konsertmässigt.

När jag hör introt till min absoluta favoritlåt, One Nation Under God, tar mitt hjärta ett glädjeskutt, men den glädjen försvinner när bildspelet till låten börjar. Detta är ett hopplock utav diverse filmdokumetationer från Förintelsen, och när man ser massgravar, sjuka och utmärglade överlevande samt andra vidrigheter som Nazityskland lämnade efter sig så är det inte lätt att njuta av spelningen i sin helhet. Dock är detta en av de mest politiska låtarna som Suicide Commando har gjort, med buskapet om fred på jorden.

Avslutningen på spelningen gjorde mig lite smått besviken, sista låten var nämligen Hellraiser. Enligt mig är den seg och tråkig, och det finns inte så mycket att hämta i den.
Mitt betyg för denna spelning blir 4,5/5, och den får tyvärr inte en femma för att avslutet drog ned helhetsintrycket rätt så grovt. Bildspelen och ljusshowen är någonting som drar upp betyget högt, och scennärvaron var fantastisk – man märker verkligen hur lång erfarenhet Suicide Commando har under sina vingar.

Hemsida
www.suicidecommando.be/
www.myspace.com/suicidecommando

Line-up
Johan Van Roy – Sång och musik

Text av Linnea Seidegård
Bilder av Niklas Larsson

Mer bilder på Suice Commando kan du se här

För första gången uppträder svenska Soilwork på Arvikafestivalen. De gör en övertygande spelning, med bra musik, en härlig bassist och en liten wall of death.

Soilworks bassist, Ola Flink, måste vara en av de skönaste bassisterna inom metalvärlden. Sättet han springer runt och lever sig in i musiken är oslagbart, och ett välkommet bidrag till Soilworks annars rätt tama spelningar. Tama på så sätt att det inte händer så mycket på scenen. Desto mer sker det på den leriga marken som publiken står på. Det fullproppade tältet är fullt av energiska människor som ger järnet. De sjunger med i låtarna och röjer i mosh pits. De lyckas till och med skapa en, om än liten, wall of death. För den oinsatta innebär det att publiken delar på sig, ungefär som när Moses fick röda havet att dela på sig. Sen på en given signal kraschar de båda halvorna ihop med ett stort brak.

Fokus låg på de senaste plattorna, där senaste alstret Sworn to a Great Divide kom ut förra oktober.Singeln Exile gör sig mycket bra live, mycket tack vare att sångaren Bjorn “Speed” Strid har förbättrat sin clearvoice rejält de senaste åren. Hade du frågat mig för ett par år sedan om Soilwork var bra live hade jag bestämt sagt nej.  Efter spelningen på Arvika har jag ändrat åsikt, och skulle rekommendera detta göteborgsmetal-band. 

 
Hemsida
http://www.soilwork.org
http://www.myspace.com/soilwork

Line-up
Björn "Speed" Strid - Sång
Sven Karlsson - Keyboards
Ola Flink - Bas
Dirk Verbeuren - Trummor
Daniel Antonsson - Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.
Fler bilder på Soilwork finns här

Sista dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen rivstartar med danska Volbeat. De är omåttligt populära i sitt hemland och håller som bäst på att erövra resten av norden. Trots den tidiga timman är den teaterlika Andromeda smockfullt av morgontrötta åskådare. Den som inte är  insatt i Volbeats musik skulle lätt kunna tro att man har flyttats tillbaka till 50-talet, särskilt sångaren Michael Poulsen utstrålar rock n roll med sina tatueringar, sitt sätt att sjunga på och vattenkammade hår. Rock n roll-inspirationen märks inte minst heller under mellansnacket. Michael väljer att prata på engelska istället för danska (tur är väl det, för jag har svårt att förstå danska), och han pratar på bred dialekt hämtad direkt från rock n rollens glansdagar. Han sjunger inte bara rock n roll, han pratar det också!

Från introt till The Human Instrument tills sista tonen dör ut en timme senare rockar Volbeat loss och får med sig hela publikhavet. Jag blir förvånad över hur pass många som kan texterna och sjunger med. Bortsett från rockradiostationer har Volbeat inte fått särskilt mycket uppmärksamhet… Publiken får också höra ett smakprov från den kommande plattan Guitar Gangsters & Cadillac Blood. De danska pojkarna utstrålar glädje, och det smittar av sig på publiken. Bäst märks det på låten Garden's Tale där det blir världens allsång.

Volbeat gör en bra spelning som utstrålar värme och energi, de ger allt och är roliga att se på. Jag har en känsla av att Volbeat bara har börjat sin resa mot ära och berömmelse...

Hemsida
http://www.volbeat.de
http://www.myspace.com/volbeat

Line-up
Michael Poulsen - Sång & Gitarr
Anders Kjølholm - Bas
Jon Larsen - Trummor
Thomas Bredahl -  Gitarr

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Volbeat finns här

Hela vägen från Portugal kommer Moonspell med sin black och goth metal för att sprida lite metal på Arvikafestivalen.

Jag upptäckte Moonspell av en slump på förra årets Wacken Open Air, när jag gick till fel scen och där stod Moonspell. Det var helt okej, och jag stod och diggade där ett tag innan jag gick vidare. Så nu hade jag faktiskt planerat in att se portugiserna, och även om det inte är världens bästa band så duger det  gott och väl att glida in och ge en chans på nu när man är på festival. I början var det inte särskilt imponerande, ljudet var dåligt och bandet uppträdde allmänt stelt. Men det blev bättre när de blev lite varma i kläderna.

Moonspells livespelningar är egentligen som vilket annat bands . De har inga speciella shower, och bortsett från carola-fläktarna har de inte heller någon scenutstyrsel. Moonspell är inte så kända i Sverige, vilket märks på publikuppslutningen. De som har tagit sig dit engagerar sig halvhjärtat. Bandet och publiken tar fart först efter den mysiga låten Scorpion Flower. Upplevelsen stegrar sig mer och mer efter den låten, och mot slutet blir det riktigt bra. Den episka avslutningen Fullmoon Madness sitter som ett smäck.

Moonspell är ett band som är mycket bättre live än på skiva, det är då deras musik kommer sin till rätt. De kanske aldrig kommer att bli världskända, men passar bra att slökolla på en halvtimme på festivaler.

 
Hemsida
http://www.moonspell.com
http://www.myspace.com/moonspell

Line-up
Fernando Ribeiro (Langsuyar) - Sång
Ricardo Amorim (Mourning Blade) - Gitarr
Pedro Paixao (Passionis) - Keyboard + gitarr
Miguel Gaspar (Nisroth) - Trummor
Aires Pereira (Ahriman)- Bas

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Moonspell finns här

Onsdag kveld ankom jeg i hvertfall arvika. Det var det liv og røre, mye folk altså. Fikk heldigvis plass på den store campingen da. Første dagen med festival, altså Torsdag så jeg familjen. Det var ikke SÅ bra som alle skal ha det til, men det var litt fett. Etter det så jeg slagsmålsklubben. Laise for et liv! Og faen så bra det var! Jeg kjøpte meg en DEILIG Håkan-skjorte og hadde den på meg når jeg så han live. Det var helt fantastisk å se han. Jeg sto med klump i halsen når han spilte favorittsangen min, og alt var bare helt fantastisk!Etter Håkan sprang jeg til Apollo for å se Kate Nash, det var fett, men det plaget meg litt at hun speeda opp låtene så mye, spesielt når det gjelder Skeleton Song, fordi det er en sang jeg liker veldig veldig godt. Men fett var det, speeda opp eller ikke. Etter Kate Nash gikk jeg for å se The Kooks, og det var her en plass jeg klarte å miste / få frastjålet kameraet mitt. PLutselig var det uansett vekk, men The Kooks var digg.

Og t-skjorta ser forresten slik ut:

Fiiin!

Fredag så jeg et helt band. Jeg var litt for nervøs over tanken på å se Kent så jeg satt på campen og chilla mens jeg var på festivalområdet en liten stund og så noen minutter av noen band. Fabulous! Kent var uansett noe av det mest fantastiske jeg har vært med på. Jeg sang, jeg lo, jeg gråt, jeg var rett og slett bare helt jævla lykkelig. Så dro jeg til campen, satt oppe og snakka før det var kveld.

Lørdag sov jeg til to på dagen, utrolig nok med tanke på hvordan temperaturen de dagene jeg var der var. Jeg er sikker på at temperaturen inne i teltet var på 30-40 grader når jeg våkna om morgenen. Lørdagen starta jeg altså med å bli utsatt for tidenes monsun. HERREGUD så gøy det var. Helt plutselig blåste det opp til storm og jeg som ikke hadde ekstra jakke med og som hadde mistet den ene jakken jeg hadde med meg måtte stå i t-skjorte fordi jeg måtte spare den ene jakken jeg hadde til jeg skulle reise dagen etter. HERREGUD så kaldt det var. Etter at stormen ga seg så jeg Combichrist, Totalt Jävla Mörker, Looptroop Rockers (kan du tro at jeg ditcha The Go! Team til fordel for de? Vel, nå ble TGT forsinka fordi Combichrist ble det så jeg hadde ikke rukket å se de før jeg skulle se Yelle, som var driiiiitfett!) Før jeg avslutta kvelden med Death Cab For Cutie som brakte fram tårer og S.P.O.C.K som var fett men som ble ødelagt av at jeg sto og frøs.

Ellers har jeg hatt det fett. Tok tidenes lengste dusj etter at jeg kom fram til hotellet i går, og spiste en fantastisk frokost som inneholdt grovbrød med appelsinsyltetøy.

Deilig å være der, men deilig å komme hjem igjen!

Under krigen hadde Svea og moren Magna difteri. En gang så skulle Svea og søskenbarnet Karen Sæter gå til Forbrukeren etter melk. De gikk over isen. Da de kom fram, måtte Svea stå igjen ute på grunn av smittefaren. Karen som ikke var syk, måtte gå inn alene. I november 1941 gikk det en difteriepidemi over Sør- og Østlandet. Det var kanskje på det tidspunktet dette hendte også. Svea hadde også astma.

I 1947 syklet Svea og søsteren Rannveig til Eidsvoll. Inger Aurbakken (gift Flaen), var også med. De lånte teltet til Gunnar Lindalen som Rannveig hadde blitt sammen med han høsten før. De tok toget hjem.
Svea var flink til å sy. Faren Nils kjøpte en såkalt "skreddersymaskin" til henne. Det var etter at hun var konfirmert. Hun sydde også litt for private. Senere dro Svea til Sverige. Da ble symaskinen for stor til å ta med seg. Da ble den stående igjen i Bjørkeli. Hun fikk da med seg den gamle sveive symaskinen. I Sverige  jobbet hun på en Trikotasje fabrikk i Beted i Järnskog som bl.a. laget strømpebukser.  I Beted traff hun en Stig. Han var stor, og hadde krøllete hår. Stig jobbet som smed, og laget hesteredskap for skogsbruk. Han kjørte motorsykkel. En gang kjørte han Gunnar Lindalen til Lindalen på Magnor. Det var "gör trevligt" i Lindalen, sa han til Gunnar. Senere ble Svea sammen med Leif Olsson. Svea har også jobbet i en butikk i Arvika.
Svea og Leif bodde i 1970 i Kyrkogatan 76A, Arvika, Värmland, Sverige. De har døttrene Agneta, f. 1958, og Anna Lena f. 1963.
Leif* Erik Olsson (963) ble født den 10 mai 1928 Arvika, Värmland, Sverige. Etter at Svea døde, ble Leif samboer med Agnes Margot* Erika Creutzer (38041); De var samboere i mange år. Margot var enke også.  Han døde den 27 mar 2006 i Arvika, Värmland, Sverige., 77 år gammel; Leif og Margot bodde i 1980 Hagag 10 B, Arvika, Värmland, Sverige.

Reise ble bestilt for noen dager siden. Jeg reiser til Gardermoen klokka 9 på morgenen den 2. Juli. Så blir jeg i Oslo i noen timer, før jeg klokken halv åtte tar toget videre til Arvika. Da er jeg på campen i 10-tida regner jeg med. Så tilbringer jeg noen dager der, før jeg tar buss fra Arvika til Skellefteå klokken 9 på morgenen den 6. Juli. 15 timer med buss ser jeg ikke fram til, men skal prøve å sikre meg vindusplass så jeg kan sove en smule komfortabelt.

Ellers er det kun en artist for meg, og det er Amy MacDonald. Hun har trolig laget årets beste album, i hvertfall for meg, og dette et år hvor jeg har gledet meg til flere album.

I går kom besteforeldrene mine på besøk. De skal være til Onsdag. De bor i Stavanger og det er ganske sjeldent jeg ser de, vanligvis en gang i året, men siden vi ikke skal til Stavanger i år hadde jeg nok ikke fått møtt de om de ikke kom på besøk. Det er så koselig å ha de her, og jeg har heldigvis fri fra jobben i morgen så jeg får i hvertfall en hel dag sammen med de, i motsetning til i dag da jeg måtte jobbe fra fire til åtte og når jeg kom hjem var alle sammen dratt til Løp for å grille. Fin dag, jeg satt hjemme og så på sesong 9 av antm mens jeg spiste fjorland biffsnadder (det var grusomt stygt, ikke kjøp det!)

Takk for i dag da.

Sjekk ut!

Ellers har jeg nå bestilt festivalpass til Arvikafestivalen nå. Reise har jeg ikke bestilt enda, men det kommer. Skal bare ordne med hjemreise så er alt i boks. Det viser seg at det å komme seg fra Arvika på en Søndag ikke er så lett som jeg hadde trodd. Jeg har funnet en reiserute, og det blir mest sannsynlig den jeg går for, men min hjelpsomme mamma har hjulpet meg litt og har sendt mail til noen busselskaper om andre reiseruter som ikke omfatter 15 timer med buss. Dette betyr altså at jeg om 16 dager skal befinne meg på en festival hvor jeg vil få muligheten til å se Kent, Håkan Hellström, Kate Nash, Timo Räisänen, The Kooks, The Go! Team og Interpol live. Jeg får sommerfugler i magen bare ved tanken. Herregud, så herlig det blir, og med tanke på hvor følsom jeg er kan jeg love at det blir både en eller to tårer under Kent. Tenk om de spiller Columbus, eller enda bedre, Du Är Ånga (selv om jeg ikke tør tro på akkurat det i frykt om å bli skuffet)

Nå har jeg altså fått skoleferie. Hele uken har gått til soving og jobb. Heldige meg har ettermiddagsvakter hele uka og kan derfor sove lenge og likevel rekke jobb. Når jeg ikke har jobb (som i dag. Eneste fridagen denne uka) tilbringer jeg litt her og der. I dag var det minigathering med Lena og Maren, tradisjon tro satt vi med et brettspill. Dagens spill var Alias, et nyanskaffet spill litt som kortskalle bare at her skal man gjette seg fram til ord, uttrykk og mennesker. Meget gøy indeed. Nettene går til Sims 2, top model og chilling.
Det ser ut til at vi blir å beholde den siste (og den søteste) av kattungene fra Lunas kull, noe som også medfører i en del kattekosing i de sene natterstimer.

På Lørdag så jeg Sex And The City - The Movie, eller hva den nå heter. Den går nok aldri inn i lista over favorittfilmer, men var mer enn bra nok underholdning for meg. Typ mye latter, men mesteparten av det jeg lo av hadde mer med andre folk og gjøre, og ikke minst med dustete oversettinger. For eksempel "Jeg vet jeg har krøllet det til" lol.

Jeg åpna iTunes her en dag, og oppdaga til min forundring at all musikken var forsvunnet, så da måtte jeg bruke noen timer på å overføre alt inn i iTunes igjen. Det var kjedelig. Enda kjedeligere var det at alt av Foo Fighters, Kent og The White Stripes, for å nevne noen, var ikke tagga. Så jeg måtte inn å fikse alt. Grusomt kjedelig, og jeg er langt fra ferdig. Derfor har jeg kun hørt musikk på iPoden denne uken, noe som vises på last.fm. Tror ikke jeg har hørt så lite på musikk i løpet av en uke på dritlenge. Vi snakker under 50 sanger i løpet av en hel uke. Luring.

I forrige uke begynte top model Canada på tv3. Jeg har allerede funnet meg en liten favoritt. Hun heter Tara, og siden Canada's Next Top Model er pretty tapersk, så fant jeg ingen bilder av henne, eller noen andre av de som var med. Foruten om hun som vant. Trasig at jeg måtte finne det ut da. Men det ødelegger vel ikke spenningen.

Og etter at jeg for et par uker siden plutselig endte opp med å se på Miami Ink på Discovery Channel har jeg funnet ut at Kat Von D er mye finere enn bildene av henne tilsier. Jeg elsker tatoveringene hun har i ansiktet. Stjernene altså. Jeg fant ingen bilder hvor de faktisk vistes ordentlig, men her vises de i det minste litt:

Jeg har forresten matteprøve i morgen, karakteren jeg får på den kan faktisk bestemme standpunktkarakteren. Denne prøven hadde jeg selvfølgelig glemt. Kom på den nå, men er ALT for trøtt til i det hele tatt å tenke på på pugging. Derfor må jeg stå ekstra tidlig opp i morgen. Hurra for det!

Maybe I shouldn't be striving to become a novelist someday...

Either way, though, I've accomplished a fair bit over this past week on various projects, namely the feather and fan wrap (which still needs a name)...

...and the Arvika shawl.

Kitten's right, it does sort of look like a watermelon without the rind right now.

I'm going to need circulars to continue Arvika, which unfortunately, I just don't have at the moment. Hopefully I'll be able to find a little bit of extra money in my budget to buy a set. I hope this shawl isn't late. I already wasted too long on it, trying to work with patterns that just didn't work even before I got to them.

But either way, I'm happy that progress has been made. Hopefully there'll be more to come.

(That is, of course, assuming I don't get side-tracked by the massive amount of books I just brought home today from the library's annual book sale! Bibliogeek rides again!)

Anyway, I have a rant. A rant about badly-done patterns. Now, I understand that you get what you pay for, and that if I’m getting a pattern for a lace shawl for free, I shouldn’t expect the most wonderful thing in the world from it.

But I’d hope that the designer bothered to pay attention to what they were writing before they put it out for the world to knit. A little quality control, please!

I gave up on the Inanna cape. I was doing fine, cruising along with no mistakes, until I got to row 45, which is where things started to go to hell last time I tried this. Following the written pattern made the rows come out looking really wonky. Thinking I must have misread something, I tinked back, paid very careful attention, and started the row again.

Still bad.

I made a change where I thought it made the pattern line up better, but it just made the bits after the edit look even worse! So I turned to the pattern itself, seeing if I could find any problems.

I found a big one. The stitch count didn’t line up. It claimed that after that row, I ought to have 110 stitches on the needles. Last time I knit this, I had 106. This time, I’d had 106. I counted out the stitches according to the pattern. The pattern comes out to 106 stitches.

Except it says at the end of the line that I should have 110. So either the pattern’s wrong, the stitch count is wrong, or I repeatedly had brain farts just at that exact moment to make everything fall apart.

I gave up. I frogged again. On my break at work, I went and found another free shawl pattern that I could use and that would suit my needs. Oh, the 24 Carats shawl, also from Elann.com is pretty! I’ll so that one.

I was confused by row 11. Continue the eyelet pattern, increasing every 4 rows... It made no sense when you consider that the eyelet pattern increased on every row! So I went and checked to see if there were any errata.

Not so much errata as a lot of people complaining that this shawl was badly put together, most likely not test-knit, and needed some serious revisions for it to even begin to make sense. Bravo, designer! Or bravo, Elann, for not bothering to pay attention to the patterns you put out.

Now again, I understand that I got this pattern for free. I got what I paid for. But given that I take pride in the few patterns I’ve managed to put out online for free, and I occasionally do vanity searches to see what, if anything, people might be saying, and if there are mistakes in the patterns I fix them accordingly, I figure it’s not too much to ask for others to do the same. Just because a thing is free doesn’t mean it has to suck. It seems to me some places just shove out pattern after pattern in an attempt to boost their popularity, no matter how rushed or how badly written the pattern is. Places with lots of free knitting patterns get lots of visitors, and visitors might want to buy some of the for-sale patterns too, after all.

Yes, that’s a sly dig at certainly companies. But after attempting to knit two of their patterns and finding both riddled with errors, I think I’m entitled to a dig or two.

And I understand that not all Elann free shawl patterns are bad. Luna Moth, Moonlight Sonata, and Sun Ray all seem to be popular patterns with plenty of knitters who’ve completed them with no problems. I guess I just got the two duds. But I still think my point stands. Quality control is a good thing.

So anyway, I frogged again, and carefully browsed patterns in my collection last night for something that was what I wanted in a pattern that made sense. It wasn’t my ideal choice at the time, but I eventually settled on the Arvika shawl. And let me say how glad I am that I did this! The pattern is very simple, intuitive, and looks very nice even in the plain red yarn I’m using. I imagine it would look even better in a variegated yarn, which I intend to try someday. It’s also simple enough that I’d recommend this as a good shawl pattern for beginning lace knitters who want to do something impressive and big. The pattern is that easy to get into.

And you know what? Arvika wasn’t knit by a big-name designer and put out on a big-name site. But it’s well done, looks good, and has no errors. I can tell this because the pattern is actually working. So I give hearty and un-sarcastic kudos to you, Arvika's designer, for giving me what I needed when I needed it.

To give you an idea of just how easy and quick this thing is, the picture is of the shawl as of this moment. I cast on for it this morning, and this is approximately a morning's work, in between calls. Granted, I'm using US 10 needles and knitting at a looser gauge than I did for Inanna, but even so, it's moving much faster than Inanna did, and I think I've got the pattern memorized already, so I can knit it just about anywhere!

Har ätit jordens brakmiddag och tillsammans med braklunchen så har det gett som konsekvens en enorm "hej-jag-är-gravid-i-femte-månaden"-mage. Trevligt, alla tiders. Nu lyssnar jag på musiktipset i förra inlägget, ska fan se henne på Arvika tror jag. Se spå Arvika förresten ! Och Siesta verkar faktiskt bli av, om Joe kirrar skjuts såklart (faktiskt en möjlighet verkar det som).

Vi grillade idag. De andra åt kött, jag grillade halloumi. svingott. Kikat på Notting hill halva kvällen, bara myst framför tvn. Det avr längesen man gjorde det en fredag kväll : )

På söndag blir det mys med babe, tror jag väl.

Nubbly.

Mandag skal jeg på jobbintervju. Ja, du leste riktig. Jeg ble oppringt fra Mega i går. Herregud, jobbintervju! Det blir interesant. Lurer forresten på om jeg får reise bort i sommer da. For han mente på at et av kriteriene for å få jobben var at jeg ikke hadde store sommerplaner. Sommerferien jeg har planlagt (arvika) Blir på under en uke, så er jo mulig jeg får reise i en uke om jeg skulle få jobben. Krysser fingrene på det altså.

I går oppdaga jeg en sang av Kent som jeg aldri hadde hørt før. Grunnen til dette var at det var en B-Side på den nye singelen, Generation Ex. Sangen heter Det kanske kommer en Förändring, og jeg vil oppfordre alle kent-fans der ute til å sjekke den ut. Den ligger på youtube f.eks. Den er forresten en av mine nye favorittsanger av Kent. Hørt på repeat siden i går kveld, kun avbrutt av min andre favorittsang: Plac Zamkowy October 2nd 1944 av Superfamily.